Boktradition

Ben Hatke: Zita the Spacegirl

2012-01-30T17:21:00.008+01:00

Rent estetiskt så är uppstädade serier med rena färger och linjer bland dem som tilltalar mig mest, man behöver aldrig sitta och vänta på att handlingen ska ta sig så man glömmer bort att reflektera över eländet utan de alstrar istället energi som inget annat. Något av en näringsboost. I Zita the spacegirl är detta något som återges även i handlingen; inget ostadigt hoppande mellan en serie snygga bilduppslag och sen är den slut utan en minutiös användning med precision och god humor i ett fartfyllt tempo.

Till handlingen så råkar Zita öppna upp en portal och hamnar på en planet som närstående håller på att bli träffad av en asteroid, samtidigt som hennes meddragna kompis blir kidnappad av skrämmande monster. Planetbefolkningen består av ett fantasifullt sammelsurium av varelser och robotar och utgör en riktigt skön användning av gamla familjära fantasy och science fiction element. Charmigt, fräckt och alldeles underbart.

Zita the Spacegirl: Trailer from Ben Hatke on Vimeo.

27 Januari 2012

2012-01-27T00:07:00.008+01:00

"När smyckade segerkransar våra pannor?" vrålade publiken.
"Nu smycka segerkransar våra pannor", fortsatte Rickard utan att bry sig.
ur Var är Jane Eyre? av Jasper Fforde

Emma hittas längtansfullt bölandes, (läsandes), mumlandes osammanhängande om rosor och törnen och let's do the time warp...plz *<|:-.~

Mumin : Tove Janssons samlade serier del 5

2012-01-22T13:33:00.009+01:00

Det ska erkännas att jag aldrig har läst muminböckerna, och insamlandet av dem har inte nått upp till mer än två böcker (om muminpappan naturligtvis). Däremot stiftade jag bekantskap med serierna som barn; jag tror de flesta bildrutorna som sitter kvar i minnet kommer från den senare Muminpappa och spionerna. Framförallt lockade de tokiga bakgrundsfigurerna som gjorde en alldeles ombytlig och pillemarisk. Fortfarande så är det väl inte själva mumintrollen jag gillar bäst men de får mig ändå att återkomma av ren trivsel och serierna har en rent oemotståndlig charm. Detta är det sista albumet av Tove Janssons serier, innan hennes bror tog över helt. Albumet är svagare än de tidigare, men även om jag ger svala betyg så har jag fortfarande läst det med behållning. På det hela taget är den här återutgivningen av serierna en stor lycka. I detta albumet;

Muminvinter: Muminfamiljen gör ett nytt försök att gå i ide under vintern men får gäster och som vanligt kan de inte säga nej. Däribland en ouppfostrad Klippdass som gärna snokar rätt på allas hemligheter. Jag är inte mycket för humor som driver med persontyper, gränsen innan det blir rent av elakt är hårfin, så det är en av de svagare berättelserna jag läser i serien och den saknar dynamik, men Klippdassen är en kul figur och ett välkommet besök.

Mumin till sjöss: Tooticki hjälper muminfamiljen att få fart på ett nytt äventyr och det är en klassisk muminutflykt där de möter havets tjusning och oävenheter. Det känns lite som om berättelsen saknar ett egentligt mål, även om det är en trevlig resa.

Klått-djurets frieri: Råddjurets son Klåttdjuret dyker upp och har förälskat sig i Mymlan och får träffa psykiatrikern DR. Schrünkel för att få hjälp med sin osäkerhet. Min favorit i samlingen, som återgår till den yviga och villrådiga mumindalen med sitt fantastiska persongalleri.

Alfred Bester: The Stars My Destination

2012-01-15T01:43:00.012+01:00

"It was an age of freaks, monsters, and grotesques. All the world was misshapen in marvelous and malevolent ways."

Framtiden har formats efter upptäckten av Jaunting, en inneboende förmåga hos människan att teleportera sig av ren viljestyrka; med förbehåll att man vet var man befinner sig och är välbekant med ankomstplatsen. Efter upptäckten har samhället blivit mer eller mindre rättslöst och krig har utbrutit mellan de inre planeterna och satelliterna utanför asteroidbältet, som nu alla är befolkade.

Solsystemet är till största delen befolkat av vrakplundrare och dårar. Det är en splittrad värld i oordning. Teknologin har genomgått en ojämn utveckling och saknar övergripande regelbundenhet, den tycks uppstå lokalt efter behov vilket gett många märkliga uppfinningar med nischad anpassning..allt är möjligt om någon bara är galen nog att prova på det och har pengarna. Man behärskar cybernetik och den som har råd kan utvecklas längre än kroppens begränsningar.

Gully Foyle var enda överlevaren i vraket efter rymdskeppet Nomad, på drift. Efter att ha trotsat döden i 170 dagar når äntligen ett annat skepp fram till honom, men det passerar trots att det sett honom. I ögonblicket föds en övertygelse efter hämnd, en drivkraft större än hans tidigare erfarenheter av livet gett honom.

Bortsett från världsbygget är hämndmotivets påverkan på Foyles personlighet intressant att följa, trots att han är en figur som inte nödvändigtvis väcker några sympatier. Han har en försmådd karaktär; saknar inledningsvis förmågan att teleportera sig, besitter inga förmågor eller kunskaper, så småningom sedd som ett hjärnlöst monster... I frågan om inneboende potential hos människan sker en utbrytning ur den mall omgivningen bundit honom vid och han blir något av en religionsföraktande nietzschean som vägrar foga sig och som sätter upp sina egna mål, för att utvecklas mot den slutliga övermänniskan.

Simon säger var snäll att rekommendera boken för mig, som introduktion till sf- klassikerna, och jag kan inte förstå hur jag missat Alfred Bester (för jag medger att jag aldrig hört talas om honom tidigare). Mentalt hos mig placerar sig boken jämte China Miévilles myllrande fantasirikedom och bryter sig ut ur genrerestriktionen vidare mot ingenmanslandet Weird fiction. På andra sidan står tv-serien LeXX; som motpol till den sterila och högutvecklade sf:n, där samhället istället har splittrats och alla är dömda att driva omkring planlöst på sönderskjutna planetspillror till slut, som följd har isolationen gjort så att alla mist förståndet. Arch-Traitor Stanley Tweedle känns som rena nidbilden av Foyle. Det enda som saknas i boken är ett insektskrig, men den kompenserar i gengäld med den häftigaste framställningen av syntesi-egenskaper jag sett.

13/01 -2012

2012-01-13T02:24:00.004+01:00

Newly arrived and totally ignorant of the Levantine languages, Marco Polo could express himself only with gestures, leapes, cries of wonder and of horror, animal barkings or hootings, or with objects he took from his knapsacks - ostrich plumes, pea-shooters, quartzes - which he arranged in front of him like chessmen. Returning from the missions on which Kublai sent him, the ingenious foreigner improvised pantomimes that the sovereign had to interpret: on city was depicted by the leap of a fish escaping the cormorant's beak to fall into a net; another city by a naked man running through fire unscorched; a third by a skull, its teeth green with mold, clenching a round white pearl. The great Khan deciphered the signs, but the connection between them and the places visited remained uncertain; he never knew whether Marco wished to enact an adventure that had befallen him on his journey, an exploit of the city's founder, the prophecy of an astrologer, a rebus or a charade to indicate a name. But, obscure or obvoius as it might be, everything Marco displayed had the powers of emblems, which, once seen, cannot be forgotten or confused. In the Khan's mind the empire was reflected in a desert of labile and interchangeable data, like grains of sand, from which there appeared, for each city and province, the figure evoked by the Ventians logogriphs.

-Invisible Cities, Italo Calvino

Och så var det det där med att inte enbart plocka ut författarnas obskyra böcker om städer...

Taiyo Matsumoto: Tekkonkinkreet / Black & White

2012-01-09T18:58:00.012+01:00

GoGo Monster är utan konkurrens serien jag har läst om flest gånger här hemma, men nu kände jag mig redo att gå vidare till ett annat av Matsumotos alster. Det är en samlingsvolym på lite över 600 sidor, tidigare utgiven i tre delar, så omfång som en telefonkatalog. Det som främst skiljer sig mellan serierna är att GoGo Monster har en mer fokuserad handling med mer öppna ytor, i den slutna miljö som skolbyggnaden utgör. Tekkon Kinkkreet är rörigare och verkar ha fått utvecklas fritt för att tillslut hamna där den hamnar, den är också hårdare och mer våldsam. De skiljer sig i tecknarstil men känslan är densamma.

Där finns en gemensam känsla av förändring som slår en i båda serierna, man kan riktigt se Yuki i Blacks ögon..lite som om vi nu möter Yuki efter att Chance tagit över, tom och kämpandes för att inte gå vilse i mörkret, nu närmare kanten. Åldersmässigt varandras gelikar.

Volymen handlar om två föräldralösa barn i tioårsåldern som styr över gatorna i Treasure Town, de är stadens själ och det är de som sätter upp reglerna. Något som alla invånarna verkar vara med på för till och med polisen låter dem hållas. White har fortfarande ett barns naivitet och står för oskulden (fast han är inte så tam han heller), medan Black är hans beskyddare, förmörkad och våldsam . De är beroende av varandra för att alls kunna fungera som hela individer och känner allt som händer runt om i staden i blodet. Men främlingar har tagit sig in, vuxna i olika gängformationer som vill ta över och staden håller på att brytas ner i oordning.

Varje volymdel inleds med ett par färgsidor så nu drömmer jag lite om en serie i färgskala. Det är en skön röra som förmedlas i gatukulturen som råder och verket löses upp i surrealism. Det är rofyllda karaktärsporträtt, men som sagt ihåliga och utan tro, ensamma, med inre strider men som framförallt känns äkta. Matsumotos titlar står högt över de andra serierna i hyllan, de flesta tidigare verkar inte gå att få tag på längre så det är väl bara att vänta tills hans senaste Sunny släpps utanför japan (den ska visst utspela sig på ett barnhem).

Sjón: Skugga-Baldur

2012-01-04T21:19:00.004+01:00

Det här är en cirkulär folksaga; nu i jakten på en mickelsdotter, som ett spegelvänt eftereko av Balder och Lokes tvistemål. Sagan tar vid 1883, en vinterdag till fjälls med pastor Baldur Skuggason som fått korn på en blå fjällrävshona. I kapitlena stegar dagarna sig sedan bakåt och vi hamnar hos botanisten Friðjónsson som tagit emot en kvinna med Downs syndrom efter att han hittat henne instängd i ett skjul på en av gårdarna.

Boken är kortare än Sjóns andra och har glesare radavstånd. På flera sätt är språket mer lättillgängligt här; ett rakare språk som inte snor in läsaren lika mycket i metaforer och mytologiska sidoturer. Det är ingen svag historia, men av typen som lätt halkar av en för att händelserna tar slut för plötsligt och jag hittade aldrig någon egentlig funktion att hålla fast den i medan jag läste. Där finns en otillfredsställd känsla av ofullständighet, som och motiven bara har presenterats.

Ser man till utgivningsåren är det tydligt att böckerna bara har blivit bättre och bättre. Så jag glädjer mig istället åt att senaste boken Skymningsinferno tillgodosåg allt jag kunnat önska av den här, som annars hamnar närmast den där första upplevelsen jag fick av Sjóns författarskap men som skulle ha kunnat utvecklats betydligt mer.

Haruki Murakami: Hear the Wind Sing

2012-01-03T17:30:00.011+01:00

Under förra året deltog jag i Haruki Murakami Reading Challenge och fick väl 2 och 1/3 böcker lästa, i alla fall. Förutom att samla bloggrecensioner och informera om nyheter så har sidan även haft en del utlottningar under året. Utmaningen fortsätter i år; för en tid sedan fick jag Murakamis två första böcker Hear the Wind Sing och Pinball, 1973 därifrån, så nu tänker jag att jag ska bocka för resten av böckerna jag har kvar.

Det rör sig om två väldigt små, häftade, böcker (11x15cm) med skyddsomslag. De har översatts för att kunna användas i engelskaundervisningar men aldrig släppts utanför Japan, men de går att få tag på genom Ebay och liknande sajter.

Hear the wind sing börjar med ett essäliknande förstakapitel om skrivandet som en måttstock och ett hjälpmedel till att undersöka och ta kontroll över omgivningen.

With me, it had to have been the year President Kennedy died that I took my yardstick in hand and began checking things out ever so cautiously. That’s already fifteen years ago, and in those fifteen years I’ve tossed out quite an assortment of things. Just like when an airplane has engine trouble and they start tossing out the baggage to reduce weight, then the seats, and finally they'll even toss out the flight attendants. Over these fifteen years I’ve tossed out all kinds of things, but taken on almost nothing in the process.

Det är den första, men fristående, boken i Trilogy of the Rat; Pinball, 1973 är den andra och A Wild Sheep Chase sista. Bokens jag-protagonist rör sig genom olika fram och tillbakablickar mellan 19-29 års ålder någonting – det är ofokuserat. Och verkar placerad i den där stiltjen där ingenting händer och hans personlighet är mer eller mindre utraderad. Han var tystlåten som barn och där finns en betoning av behovet av att kunna uttrycka och förmedla sig för att räknas, tillsammans med det misslyckade sökandet efter att kunna lägga något till sin person som består. Relaterat till en tanke i boken om att det som inte uttrycks upphör att existera och går förlorat. - ”Civilization means transmission, he said. Whatever can’t be expressed might as well not exist.”

Där finns ingen egentligen handling utan det känns mer som lösa scener som antecknats ner och sedan sammanfogats för att bilda en historia. Kapitlenas mötesplats är en förfluten sommar på baren där protagonisten och hans polare Rat brukade sitta och dricka öl under Collegetiden, i övrigt förflyter tiden i en basial rutinbundenhet. Boken har de existentiella funderingarna och de slumpartade mötena med märkta personer; bl.a. hittas en däckad tjej inne på barens toalettgolv, hon saknar ett finger och har en tvillingsyster hon förlorat kontakten med. Jag har inte riktigt lagt märke till just det här tidigare, hur huvudpersonen uttrycker sig själv genom karaktärerna runt omkring istället för att själv förmedla sig, åtminstone inte med samma insikt. Texten är mer avskalad och enkel än i senare böcker, utan fantastikelement, och referenserna till den västerländska musiken, studentrörelsen och andra återkommande motiv känns närmre .

Jag njöt av läsningen. Boken får väl ses som något av en pusselbit till resten av Murakamis böcker och kan egentligen inte påstås ha någon början och slut, eller ens en plot, utan har väl mer känslan av att Murakami prövar sin skrivförmåga, det gör den dock inte mindre gripande.

Carlos Ruiz Zafón: Vindens skugga

2011-12-29T19:12:00.014+01:00

Jag minns fortfarande den där gryningen när pappa första gången tog mig med till De bortglömda böckernas gravkammare.

Bokens förstamening är dömd till att dröja sig kvar bland bokbloggarna i all evighet. Det är en dunkel berättelse höljd i mystik och gotisk arkitektur, om vänskap, svek, omöjlig kärlek och identitetssökande längs gatorna i Barcelona. Det anses att en bok är en spegel av sin läsare och i sökandet efter författaren Julián Carax, som i boken skrivit Vindens Skugga, reflekterar bokens verklighet och Carax berättelse sig i varandra och skapar en ask i ask struktur som för oss djupare in bland sidorna, där varje figur vi möter har sin egen berättelse. När jag önskade att Halvblod med sin inledning i samma stad skulle vara mer bokig inser jag nu att det var precis den här boken jag sökte.

Det är inte Umberto Ecos trygga famn som omfamnar en men här finns en sympatisk värme omgiven av magisk realism. Böcker av den här sorten vill man gärna få dammtäckta tillsammans med den instängda doften av hemlighållen visdom, med en stabilitet och beständighet som gör dem till något av en fristad att försjunka i. I detta avseendet finns här i Vindens Skugga en känsla av ytlighet som är svår att skaka av sig och handlingen kan många gånger kännas som en uppradning av nyligen utplacerade attiraljer.

Fram till sista delen är det annars en skön läsning för en bokmal, men sen... Boken är en sammanflätning av, i förfluten tid, författaren Carax öde och protagonisten Daniels nutid i slutet av fyrtiotalet. När Daniels historia är avslutad finns trådarna från förr kvar som ska knytas och denna hastiga redogörelse av "så här var det" finner jag fullkomligt ointressant. Som jag nämnt innan är det vanligt att jag lämnar böcker med 50-20 sidor kvar men här är det över hundra, att fortsätta känns lika fängslande som att läsa eftertexter.

I huvudsak är det en bra bok och kanske är det mest jag som blir allt gnälligare för varje bok jag läser, min bedömningsskala ser ut att ha blivit allt mer tvågradig. Även om jag försöker läsa utan att göra jämförelser - det går inge bra - så blir somliga böcker snabbt utdömda för att de inte är felfria. Tur det att inte alla håller med mig om vad som är bokliga brister.

Hur står sig fortsättningen Ängelns lek, ni som läst den?

22 december 2011

2011-12-22T21:32:00.003+01:00

Vid ett tillfälle hörde jag en av pappas stamkunder säga att få saker sätter så djupa spår i oss som den första boken som hittar vägen till vårt hjärta. De där allra första bilderna, orden som vi tror att vi har lämnat bakom oss sedan vi slagit igen boken, de följer oss livet ut, och i vårt minne reser de ett slott som vi förr eller senare - oavsett hur många böcker vi läser, hur många världar vi upptäcker, hur mycket vi minns eller glömmer - kommer att söka oss tillbaka till.

s.12 ur Vindens skugga, Carlos Ruiz Zafón

.. inpräntad med slott som synonym till fängelse tänker jag "Vilken jäkla mardröm"

Paul Auster: In the Country of Last Things

2011-12-22T01:37:00.007+01:00

Anna Blume åker till Staden för att leta efter sin bror, som i egenskap av journalist åkt för att rapportera inifrån men nu varit försvunnen i nio månader, och vi läser hennes anteckningar från tiden. Hon inleder med att ge en beskrivning över gatorna och den (o)ordning som råder, och det tar ett par sidor innan handlingen börjar utveckla sig.

Staden har förlorat förbindelsen med omvärlden och slutat förnya sig; hemlösheten är över femtioprocent och ingen äger mer än de kan försvara. Husen vittrar sönder. Det föds inga barn i Staden men i gengäld kommer det ständigt in fler personer utifrån och ingen kan ta sig därifrån, så trots att dödssiffrorna ökar i allt högra takt blir det bara trängre. Inget produceras utan man lever på återvinning; gamla hushållssopor som samlas upp och säljs igen, medan själva stadens hålls igång av lik och avföring som utgör huvudbränslet. Kaoset är påträngande, men inte lika starkt som det grodperspektiv som ges av att befinna sig på botten och se upp mot de inrasade husvåningarna.

Det börjar gå upp för mig att jag läst så många av de här namnlösa melankoliastäderna nu att när jag väl når fram till Kafkas The Castle, som jag inbillar mig allt bottnar i, så lär jag fullkomligt hata den. På sätt och vis är det lite trist att som här börja författarbekantskapen med en bok som egentligen skulle kunna vara skriven av vem som helst, och på sätt och vis också är det då den upprepar sig hos så många, fast orka bry sig när det är bra. En skillnad mot tidigare böcker jag läst är att denna faktiskt känns som en plats för fler. Snarare än ett individuellt och isolerat helvete så är de flera som samlats och centralt ser man deras olika sätt att hantera situationen och ta sig framåt. Fullkomligt uppgivet förstås, men man kan ana en viss rörelse bland spillrorna.

Sofie Trihn Johansson: Halvblod

2011-12-19T02:52:00.016+01:00

Jag har inte läst ut boken än. Första halvan har gått otroligt långsamt; den är för tung för att följa med som julläsning och jag nollställer läshögen efter nyår, så tillsvidare överger jag den. Min läsning har inte alls gått något vidare bra under den senaste tiden, förutom den här som nu avbrutits har jag suttit och repeterat de första sjuttio sidorna i Svavelvinter fyra-fem gånger eller så under hösten utan att kunna ta in ett ord. Läsdepp.

I alla fall. Halvblod handlar om 22 åriga Aveline som blivit uppfostrad som människa och hålls gömd för vampyrfursten Xero som vill döda henne. Boken har en riktigt charmant inledning med avstamp i Spanien, och om det här bara hade varit en bok om böcker istället för om vampyrer så hade jag troligen tjusats in till slutet. De första kapitlena gillade jag verkligen.

Under det gångna året har jag förälskat mig i stadsmiljöer; framförallt genom En annan stad , Golem och Skrattande pojkens skugga, och då det här är en historia i rörelse, på flykt; från Spanien, vidare till Frankrike för att senare stanna i Sverige där de nu befinner sig, så kan jag verkligen sakna en tät miljöskildring där man kan känna pulsen i omgivningen. Atmosfären finns där stundvis men endast för att i nästa bladvändning försvinna spårlöst då karaktärernas samspel och dialoger tar över utrymmet. Men det får ses som ett önskemål.

Mina problem kring boken är framförallt relaterat till att det är den första boken i en trilogi. Händelseförloppen dras därmed naturligt, men för ingående, ut i presentationer om vampyrsläkten och deras förmågor vilket inte ger mycket mer än otåliga avbrott (som senare upprepas när beskrivningarna väl blir aktuella och då gås igenom en gång till). Hellre hade jag velat få informationen tillhandahållen allteftersom den blev relevant och då endast de detaljer jag behöver ha kännedom om för att förstå situationen, gärna genom iakttagelser istället för föreläsande dialoger. Dock, med det bakom sig kan jag se goda chanser för att nästa del blir betydligt stadigare.

(Mörkersdottir, 2011)

Stephen King: Under kupolen

2011-12-14T02:01:00.008+01:00

Det här är den längsta boken jag läst sedan Talismanen i sjätteklass, och det var ungefär lika längesedan jag läste något annat av Stephen King. Utan hans tidigare böcker färskt i minnet så känns han just nu jäkligt överskattad, det här var knappast boken som får mig att ta upp författarskapet igen.

Boken handlar om den lilla staden Chester’s Mill i Maine som finner sig fångad under en väldig, osynlig och ogenomtränglig, kupol. Elen är bruten och man förlitar sig till bränsleförråden med propan för att hålla generatorerna igång så maten kan bevaras. Avgaser kan inte tränga ut, temperaturen höjs, läkare, brandkår och poliser (bagare, skräddare, snickare) befinner sig på andra sidan bron…uhm..kupolen. Det slår en rätt omedelbart att en uppochnervänd guldfiskskål inte är 1000 sidor fascinerande, och som ursäkt för att isolera invånarna en ganska passiv sådan.

I det stora hela en handling fokuserad på gruppsykologi, ett utnött ämne i sig. Ett annat konstaterande är att invändningarna Dean Koontz fick när jag skrev om Vad natten döljer i princip var desamma som jag haft nu, inkluderat retrievern (fast Under kupolen står sig ändå avsevärt bättre). De karikatyrartade figurerna står en upp i halsen. Det är inte enbart de extrema polerna mellan goda och onda, utan i större utsträckning en uppdelning mellan intellektuella och närmare efterblivna dumskallar. I sammanhanget förmätet, för att inte tala om förutsägbart.

Staden innehåller 2000 invånare i panik men gatorna är i större delen av boken tysta och folktomma, som att 1900 personer inte bryr sig om att försöka träffa sina anhöriga utanför, ta sig ut, gruppera sig.. utan sitter inne och tittar på tv istället (de är allmänt värdelösa på att ransonera resurserna) medan resterande 100 leker flugornas herre och driver staden åt skogen; utan intresse för att försöka utöka sitt stöd med fler för att få ledning.

Till bokens förtjänst går det inte att komma ifrån att det är välskrivet. Det höga sidantalet passerar ändå obemärkt fram till slutet (där det slår en att det här hade kunnat bli en riktigt bra novell på säg..tjugo sidor) . Man känner sig väldigt hemma i staden, lär sig gatorna och husen, för att inte tala om det riktigt häftigt höga antalet figurer man får följa...och omslaget är snyggt, bless its heart.

(Bra böcker, 2011)

Taichi Yamada: Främlingar

2011-12-10T01:47:00.004+01:00

Det är ännu en spökhistoria jag läser. På omslaget är den märkt ”Japansk skräck”, vilket för mig är associerat till böcker som Ringu, fast här är det mer av en förhöjd och suggestiv verklighet än det där hårda och skurna i skräckfilmerna (tack och lov). Istället är den vardagstrist/nära och stillsam, men fortfarande med den typiska Urban Legend känslan som kryper sig in under skinnet på en. Den tillfälliga flykten där figuren efter att svängt runt hörnet finner en ny väg som aldrig har varit där förut.

48-åriga Harada har just skilt sig från sin fru och även förlorat den lilla kontakt han haft med sin son, istället lever han isolerat i sin kontorslägenhet. Hans föräldrar omkom i en bilolycka när han var tolv, men när han nu en dag återbesöker sitt barndomskvarter möter han en man som ser ut precis som hans far gjorde innan olyckan, och blir inbjuden i dennes hem där han får uppleva en idealiserad bild av den tid han aldrig fick med sina föräldrar.

Inledningsvis är berättelsen ganska intetsägande. Harada är en sådan figur som många brukar störa sig på; den passiva som finner sig i allt och som lever väldigt rutinert utan någon vidare personlighet. Så det är först när mystiken kommer i den senare hälften som det blir en fängslande historia, men det smyger sig på en stegvis. Det är en riktigt bra historia, kort och enkel i sin uppbyggnad. Följaktligen så hade jag gärna haft en eller två berättelser till i boken att fortsätta på efter att ha byggt upp stämningen och vill bara läsa ännu fler.

(Natur & Kultur, 2009)

Mare Kandre: Det brinnande trädet

2011-12-06T20:30:00.012+01:00

Berättelsen börjar som en kuslig och bitande Lagerlöf saga; med en utarmad familj som förlorat två av sina pojkar och med häst och vagn ska färdas till kyrkogården. På den mödosamma vägen får de följe med en mannen i svart som kliver fram ur dikesrenen och åker med. Men den har också en karg råhet över sig som mer närmar sig Dahlströms verk.

Det är en väldigt tät och snårig (som i labyrintisk) skildring, mer av en dov känsla som förmedlar sig än tryckta ord; känslan av att man förlorat något. Figurerna syns som genom ett dis eller töcken; man ser att de rör på läpparna men hör inte vad de säger. Avståndet för att nå fram till dem blir bara längre som om man hela tiden håller på att förlora dem ur sikte och att de till slut kommer att lösas upp framför ögonen på en. En eterisk tröskelberättelse mellan tomheten och livet, där de kämpandes flackar fram och tillbaks.

Jag har inte kommit igång med läsningen av Kandre på riktigt än, mest för att jag vet att jag till slut bara kommer att ha uppväxtberättelser kvar och spjärnar emot. Bestiarium som är den jag läst satte sig verkligen men jag minns den som något ojämn (vet att jag fortfarande har de sista sidorna kvar i den från där jag ansåg mig färdig med historien). Denna är en betydligt kortare ensittnings-bok, som en utskuren delsträcka i en längre berättelse och således oerhört kompakt, så där så den tar andan ur en.

(Bonnier, 1988)

Hemsida: Mare Kandre -Det brinnande trädet

Andra som skrivit om boken: Bokmania

Yukio Mishima: Den gyllene paviljongens tempel

2011-11-26T19:25:00.009+01:00

Den femhundraåriga Gyllene paviljongen i Kyoto stod sig genom kriget men brann ner 1950 i en mordbrand, anlagd av en av tempelnoviserna. Händelsen har inspirerat till boken, som jag hittade hos Emma på Uppbokad för ett tag sedan. Templet återuppbyggdes 1955.

Boken är en filosofiskt präglad utvecklingsroman, men framförallt en psykologisk skildring, om studenten Mizoguchi som på grund av sitt stammande växt upp i spe och präglats av maktlöshet. Som barn har han drömt om det tempel som hans far brukade tala om som oöverträffligt vackert, när han sedan själv får se det blir det en besatthet som närvarar i allt han gör. Relationen till templet är minst sagt tvekluven och dess bild ändras med Mizoguchis erfarenheter av livet. Skönheten blir till ett hån som avvisar honom, men samtidigt sätts skönhet som parallell till meningsfullhet och även som något tryggt och tillförlitligt. Det blir en aggressiv strävan mot det ouppnåeliga, där hans försök att frigöra sig gång på gång leder till självförstörelse.

Vi får inte någon djupgående inblick av livet i Zentemplet, rutinerna presenteras sakligt som beskrivning men ger inga detaljer. Man kan se de buddhistiska tankegångarna återspeglade i Mizoguchi och prövningarna han går igenom men då tillsammans med deras olöslighet. Miljön är vacker och stillsam och tiden utspelar sig på sitt eget plan. Medan årstiderna slår över från höst till vinter så passar Mishima på att hoppa över tre år i handlingen, veckor och månader försvinner lite här och där utan att karaktärerna gör en av min av förändringen (stilen blir verkligen svårare att följa i böcker, när man inte kan se figurernas åldrande)

Det är förstås en väldigt uppgiven historia, men jag tycker om den och har varit kvarhållen i flera dagar. Som kulturellt verk är den ypperlig

(Lind & co, 2010)

Masashi Tanaka: Gon

2011-11-25T00:53:00.030+01:00

Gon är en av mina absoluta favoritfigurer, som jag ursprungligen fann i bibliotekets seriehylla när jag var yngre och har varit störtkär i sedan dess. Det finns en bilderbok med titeln All cats have Asperger Syndrome, Gon hade dock illustrerat det bättre än någon (enligt mig). Han är väldigt rutinbunden och överkänslig, kommunicerar med gester, något trög när det kommer till att läsa av sin omgivning och ibland får man känslan av att han väljer sina polare efter vem som är mjukast och fluffigast.

Totalt sett består serien av åtta fristående volymer, och jag har sett att den engelska versionen håller på att återutges på nytt. Undantaget inledningen och namnen på de djurarter som är med så är böckerna ordlösa, så vilket språk man läser dem på kan kvitta. Dock skiftar orientationen i upplagorna, de äldre engelska utgåvorna jag har läses vänster till höger, men jag vet inte hur det är med de nya.

Gon är en sammanbiten livsnjutare till dinosaurier, ungefär en fot hög, som hittas i vildmarken där han bekantar sig med djurlivet på olika kontinenter; förmodligen den minst fördomsfulla figur som finns och kan smälta in i vilken grupp som helst. Han står nästan alltid på de svagas sida men utan att låta någon sinka honom, han vet att ta för sig och hans impulsivitet får lätt förödande konsekvenser ... så de som vill gå vid hans sida är välkomna att göra så men gör det på egen risk. Vill han själv göra någon sällskap så gör han det, oavsett vad de har att sätta emot. Man kan hitta honom kelandes ovanpå en grizzlybjörn han just klubbat ner, själv är han ohotad i näringskedjan. Djungelns lag gäller och handlingen kommer många gånger ur hårda tider som torrperioder eller med stora insektssvärmar, eller som här med bortkomna kattungar som fått sina föräldrar uppätna.

Bristen på ord till trots är det nog en av de mest uttrycksfulla och talande serier jag vet. Samtidigt är den otroligt detaljrik med väldigt realistiskt tecknade djur (med mimik, förstås) och miljöer. Snyggt så in i!

Serien finns inscannad på Anime A

Nelly Kaplan: Sinnenas brunn

2011-11-21T01:09:00.012+01:00

Sinnenas brunn är en samling kortare noveller, de flesta på tre fyra sidor, ifrån ett flyktigt jag i skiftande och svårfångad gestaltning. Vanligast utförda i direkt tilltal ur figurens innersta, utan dialoger.

Men för den delen är det inga bekännelser utan brottstycken ur förvrängda och ofta erotiska sagor som kommer ut. Om plötslig och obunden kärlek, som många gånger slutar med att den nyfunne älskaren dör eller löses upp, eller med att vi i återfinner oss i matriarkatets kvinnovälde. Av osläckbar törst återkommer vampyren, för näring och sexuell extas, jagad av kristendomen och inskränkta invånare. Med högre väsen från främmande planeter som våra besegrare.

Det är en varierad samling. Vissa texter är rent trams (jag tror man kallar det humor, att lära mig uppskatta satir kan jag skjuta upp ännu en dag) medan andra erbjuder fantastikens frigörande dagdrömmerier. Vågbrytningarna, omvandlingarna och dess kalejdoskopeffekt, från en text till en annan är ofta mer fängslande än texterna i sig men det finns ögonstenar där drömmarna möter skräcken, gotikens och science fiction berättelsens världar. Jag dras framförallt till det okroppsliga, som i stunden undflyr sig alla begränsningar.

(Sphinx, 2011)

Juli Zeh: Fritt fall

2011-11-19T20:42:00.013+01:00

Fritt fall har en flertydighet som åt ena hållet kan beskriva Sebastians öde; där han helt plötsligt står som ensamt vittne till sin sons kidnappning och med ett mord på händerna, medan sonen själv hör av sig kort därefter utan att ha minsta aning om att han skulle ha varit försvunnen.

Titeln kan även beskriva den utredande kommissarien Schilfs tillstånd, som på grund av en hjärntumör genomgår perioder av depersonalisering där tid och rum upphör; för vilken verkligheten som vi uppfattar den bara är ett gränssnitt, som då han drabbas av sin stundvisa yrsel löser upp sig framför hans fötter.

Det tyska originalet heter kort och gott Schilf, medan den engelska titeln Dark matter bättre speglar boken som kriminalroman och dess samtidigt teoretiska gestaltning kring kvantfysiken. Sebastian är fysiker och inbegripen i en diskussion om multiversum, där allt som är möjligt händer, och bokens handling kan härledas till the observer effect, med Schilf i egenskap av observatör. Flera teorier nästlar sig in och det blir underbart snårigt, inget i texten lämnas åt slumpen utan minsta detalj fyller sin funktion.

Återigen är det en bok som är väldigt tekniskt och kyligt berättad med känslan av ett juridiskt fall, en berättelse utan patos som i slutändan leder fram till ett avgörande i form av skyldig eller inte skyldig. Som teoretiskt verk rekommenderas den varmt för läsare av Scarlett Thomas böcker. Zeh har till och med samma ovana att återanvända sina meningar från en bok till annan men annars en mycket snitsigare och mer kirurgisk språkton, med beskrivningar som konstfullt lockar en till sig.

(Weyler, 2009)

Andra om boken:Bernur Bokbloggen SvD

Juli Zeh: Leklust - eller flickan utan egenskaper

2011-11-14T13:47:00.008+01:00

Det är här i boken, än mer än i Corpus Delicti, omedelbart påtagligt att Gud är död, och världen känns tom och övergiven som ett echo chamber. Gymnasieeleverna Ada och Alev kallar sig Nihilismens barnbarn, av åsikten att det inte längre finns något ingenting att tro på, och således skapas en likgiltig värld där allt är rätt och samtidigt lika fel. Efter ideologiernas död ska leklusten vara den enda motivatorn som finns kvar och tillsammans drar de med sig tyskläraren Smutek i sitt spel, här i ett försök att testa teorin i exemplet om fångarnas dilemma.

Det är förmodligen den första skildringen av gymnasietiden som jag kan relatera till och kan se utspela sig på min egen skola. Boken sträcker i huvudsak mellan åren 2002 -2004 och jag gick ut 2003, om än inte i Tyskland. Att inte kunna otänka saker efter att man genomskådat dem var då en förbannelse och viljan att vilja saker aldrig tillräcklig, medan jag idag i stället finner en tröst i den ökande insikten och dess förmåga att med tiden minska avståndet i hyckleriet mellan tanke och handling som i det närmsta skulle kunna beskrivas som utveckling.

Upplevelsen av läsningen kan i det närmsta jämföras med känslan av att bli lämnad i bollhavet på IKEA, bland en massa andra barn som kontinuerligt envisas med att kasta saker i huvudet på en. Även om iakttagelsen av min generation, i tro kantad av meningslöshet, fortfarande än så länge ter sig mer som en tendens än något generaliserbart.

Bokens två närmsta intertexter är en sammanvävning av Musils Mannen utan egenskaper och Axelrods(?) bok Evolution of Cooperation om spelteori (för mig olästa) och den knyter ihop filosofi med historia och politik. Utan att vara helt hundra på hur termen används kan Leklust möjligtvis placeras som ”ytrealism”, där vi aldrig kommer åt figurernas innersta väsen utan istället får en bok som fokuserar och förmedlar sig genom tingen utanför (som vädret, fläckiga lakan eller röda skor). Till uttryck påminner den om Fowles Illusionisten, med den upphöjda författaren som reser sig över sina spelpjäser. Där figurerna degraderas till rena teser, men höjdskillnaden är kortare här och lättare att förlåta och kapitulera inför.

(Weyler, 2008)

Fler inlägg om Juli Zeh: Corpus Delicti

Liknande böcker: Illusionisten

Andra som har skrivit om boken: Bokhora Dagens bok Salongen SvD

Jacques Cazotte: Den förälskade Djävulen - ockult roman från 1772

2011-11-10T20:29:00.016+01:00

William Beckford lät i Vathek sin mamma stå modell för bokens satanistiska häxa. I Den förälskade Djävulen visar sig Alvares älskarinna inte bara vara djävulen själv utan hon ser dessutom ut som en kamel (!). Till skillnad från det förstnämnda verket är det här en riktigt angenäm läsning som gärna hade fått fortsätta ett par sidor till, dock är kvinnoskildringen något vämjelig.

Den förälskade Djävulen inleds med att Alvare åkallar och binder en demon som sin tjänare och slav, vilken utav underordnad förälskelse till sin mästare tar avkliv från andevärlden och antar en kvinnoskepnad vid namn Biondetta, för att kunna följa honom. Efter att de flytt undan till Venedig och Alvare har funnit sig ha ömsesidiga känslor börjar det tidigare så ödmjuka regnbågsstoftet utveckla en allt mer krävande och egoistisk sida, samtidigt som hon försöker förföra och binda honom till sig utanför äktenskapet .

Historien tar vid i Italien, med början i Neapel och vidare till det mytomspunna Venedigs mörka gator. Det är ingen hemlighet vem Alvare har vid sin sida men det lämnar inte boken utan en kuslig missgynnesstämning med tillhörande känsla av det sublima. Handlingen har en genomsyrande ådra av ockultism och kabbalans mysterier. Biondetta utger sig bland annat för att vara en sylfid och lär Alvare att med hjälp av talmystiken läsa av de till synes slumpartade skeendena vid spelbordet, samtidigt som hon lockar med makt och dolda esoteriska kunskaper.

Boken omnämns för sin dubbeltydighet som den första fantastiska berättelsen och Biondetta som en föregångare till den senare Femme fatale. Bland andra tros den ha kunnat verka som inspiration till Friedrich von Schiller, Mathew Lewis och ETA Hoffman. Själva berättelsen är blott på omkring 100 sidor men följer i den här utgåvan med en utförlig introduktion av verket och ett par essäer om författarens liv, samt förklarande noter till texterna. Sidorna är illustrerade av Édouard de Beaumont.

(Malört, 2010)

Relaterade inlägg: Den döda älskarinnan Vathek

Andra som skrivit om boken: SvD

Juli Zeh: Corpus Delicti

2011-11-07T13:35:00.010+01:00

I boken har en lag mot ohälsa anstiftats och sjukdom är härmed ett uttalat brott. Hälsa har som det står gjorts till en normalitet. Medborgaren är för det allmännas bästa skyldig att motionera och genomgå regelbundna hälsokontroller.

Mia har missat inrapporteringarna och isolerat sig i sin lägenhet där hon lider Antigonekval efter sin brors död. Moritz blev dömd för sexmord och hon har nu att välja mellan att vara lojal mot sin bror, som hon tror var oskyldig, eller att acceptera samhällslagen och därmed erkänna systemet som rättvist och ofelbart. Konflikten mellan individen och samhället. Mellan det kroppsliga och det själsliga.

På stadens tak bullrar det som om några mäktiga varelser stämt träff för att bowla. Finns det fortfarande människor? Stormen har drivit in dem i sina hus där de försöker sova inne på sina kammare, likt inspärrade djur i kartonger, mödosamt ignorerande oväsendet som naturen förorsakar; och plågsamt inser de hur föga de betyder med sina uppblåsta liv, medan stad och himmel beslutar att genomföra ett pas de deux. Människorna är inte med i den här leken. De är mindre än åskådare. I bästa fall är de något som torkade löv, sopade åt sidan och nedfösta i rännstenen.

Den konfliktdrivna handlingen utspelar sig år 2058 och är framförallt begränsad till Mias lägenhet och domstolshuset. Som jag ser det så handlar det egentligen inte om att samhället skulle ha blivit sämre; utan om individens obetydlighet mot kollektivet som här tar bestämmanderätten över hennes kropp ifrån i henne, och hennes utsatthet när hon ställer sig utanför normen. Både motståndare och sympatisörer använder Mia som ett offerlamm för sina ståndpunkter, medan hon inte kan säga emot. Det var inte rökningen som tog livet av Moritz utan ett stillastående system som ansåg sig vara ofelbart. Även om motivvalet i boken förståss vittnar om en pågående utveckling.

Inledningen av boken, som uttrycker sig mer som ett drama än en dystopi och är mer filosofisk än politisk, tilltalade mig bättre än slutet som kör in gamla hjulspår, vilket jag för den här boken tyckte var onödigt. Framförallt har jag blivit väldigt nyfiken på författarskapet och kommer att ta tag i Zehs tidigare böcker i det snaraste.

(Weyler, 2010)

Andra som skrivit om boken: Bernur Books of Yvanna Dagens bok Jan i Varberg Och solen har sin gång

Tidningar: DN GP SvD

5 november 2011

2011-11-05T00:56:00.006+01:00

De två böcker jag påbörjat sen jag läste första delen i Och världen skälvde:

Det står skrivet att gudinnan Kastyke älskar den som älskar sig själv och gynnar den som gynnar sin egen lycka. Det står även skrivet att envar når den ära han mäktar försvara. Vår gudinna dömer ingen, hon låter blott de oföretagsamma förtorka och virvla bort som löv i den suckande höstvinden, att slitas till skrams av världens törnen för att ömkligen drunkna i Tiamats salthav på vilket världen flyter.[...]

s. 29 i Svavelvinter av Erik Granström

[...]Ofelbarhet är en av grundpelarna inom METODEN. Hur skulle vi kunna förklara för folk varför en regel existerar, om denna regel inte vore förnuftig och giltig i samtliga fall, med andra ord, ofelbar? Ofelbarhet kräver konsekvens, till det förpliktigar oss DET SUNDA FÖRNUFTET.
>>Mia<<, säger den perfekta älskarinnan, >>mannen talar i formler. Mannen är en maskin!<<

s.37 i Corpus Delicti av Juli Zeh

Jag behöver byta urvalsmetod för min läsning, det är något fel på min....
(är skrams en översättning av kipple? =/)

Ayn Rand: Och världen skälvde. Första boken - utan motsägelse

2011-10-31T00:53:00.014+01:00

Boken är väl något av Do androids dream of electric sheep?s raka motsatts. Om man utgår ifrån att vi människor skulle ha blivit inhumana känslorobotar i samband med maskinernas framväxt, så anses det här som höjden av perfektionism att få bli en maskin.

Det händer inte ett skvatt i den här första delen, annat än att en järnväg byggs och att Rand ber större delen av världsbefolkningen att dra åt helvete…i princip. Hennes avsikt ter sig vara att påvisa filosofins betydelse för en individs livsföring, men häcklar samtidigt en stor del av de äldre filosoferna och påstår att de skapat ett depraverat samhälle där deras teser används som tomma klichéer och följs i blindo; således mer precist med avsikten att övertycka oss om att just hennes uppfattning är den rätta. Mest föraktat är medborgarnas rädsla för sin tillvaro, medan det väsentliga är att vara förnuftig och målmedveten.

Boken som är uppdelad i tre delar exempliggör den filosofi som Rand senare kom att kalla och utveckla som Objektivism. I grunden talas det om ett rationellt egenintresse där den egna lyckan avgör det som är gott och moraliskt riktigt, var och en ansvarar för sig själv och tar sig fram av egna krafter …i sammanhanget känns det märkligt att samtliga av hennes figurer är arvingar till industrimagnater, kanske för att visa på en drivkraft trots att de inte "behöver" göra något men det skär sig mot kritiken om rädda invånare när de lever med så olika förutsättningar.

Som skönlitterär bok skapar den förståss sina egna premisser, här är allt lagt och givet på förhand. Ett enkelriktat spår fritt från hot och motgångar; visst gör samhället sitt bästa för att försöka förstöra för dem men det ligger inte i berättelsens essens att låta sig ruckas . Utan tillstymmelse av intrig med andra ord och dialogerna känns många gånger som monologer i form av konstruerade propagandasketcher. Redan efter den här första delen känns boken ohemult lång, men utan tvekan är den intressant.

Joann Sfar: Vampire Loves

2011-10-26T16:34:00.013+02:00

Ferdinand är en melankolisk och gammaldags vampyr, lite av en klassisk tråkmåns, med skivsamlar epitet. Det har precis tagit slut med mandragoran Lani som varit otrogen och snart får han Aspirine, en ung ny-gothare till vampyr efter sig. Handlingen i stort går mest ut på att Ferdinand försöker hitta en partner.

Den inledande historien, som är min favorit, skiftar perspektivbyten där vi omväxlande även får möta Lani som efter uppbrottet sökt sig till deras gemensamma vän Träd-mannen som också är olyckligt förälskad i henne , och historien får här en viss dynamik (tråden återkommer men då är historien nära på borttappad). Det hade varit roligt om Lani och Aspirine fått en varsin egen historia, överhuvudtaget en närmare återkoppling till den här inledningen och tonen den har hade varit kul. I de senare delarna blir berättelserna mer osammanhängande och ojämna till sin karaktär; det sker en del konstiga hopp och utvecklingar som gör att varje berättelse egentligen kan delas upp ytterligare i olika episoder, snarare än att vara ihållande kapitel. Det blir mer att jag uppskattar enskilda sidor eller rutor än hela historier.

Estetiskt så tycker jag väldigt mycket om den starka färgbrytningen som finns, särskilt kombinerat med karaktärernas enkla och rena ytor. Bakgrunden i sig skiftar en del i karaktär, från att bara bestå av en färg som representation av ljussättningen (natt,skymning, klara eller dämpade lampor…) till att vara riktig raspig och plottrig. Boken har en självklar och fånig, ytterst charmant och underbar, humor som driver omväxlande med vampyrmyten och omväxlande med mänskliga beteenden så som i relationer. Författaren förstärker det hela med stundvis självklara kommentarer och ljudeffekter.

Albumet innehåller en del gästframträdanden. Bland annat med karaktärer från Sfars The Professor’s daughter samt, gissar jag, The Rabbi’s cat. Ferdinand själv är hämtad från den tidigare serien Little Vampire. Historien drar åt det ockulta med bland annat golem och den osynliga mannen, spöken, mumier och varulvar, som dyker upp. Det är briljant …ibland. Ibland mer tråkigt. Teckningarna är en verklig höjdpunkt och på det hela taget är det ett mycket uppskattat album, även om det inte når upp till sina potential.

Proust

2011-10-25T21:13:00.000+02:00

Philip K. Dick: Do Androids Dream of Electric Sheep?

2011-10-25T20:12:00.002+02:00

Nu när jag har varit förberedd på de stora skillnaderna mellan bok och film på förhand så fann jag dem inte så stora, mer som om man cirkulerat runt berättelsen och får den från en ny vinkel. Jag är mest förvånad över hur pluttig boken är i antalet sidor, i förhållande till hur lång tid det tagit mig påbörja den.

Främsta skillnaden är upplevelsen av ihåligheten och ödsligheten här på jorden hos de som lämnats kvar, planeten som en övergiven spökstad och de konsekvenser det fått hos invånarna att försöka hitta en mening med livet, och deras sökande efter något som är äkta i tillvaron. Efterhand som androiderna blir mer mänskliga tappar människorna bort sin egen identitet och känsloliv. Det blir extra tragiskt nu när Deckard har en fru som lämnas hemma för att söka sig till tvn efter närhet, medan han själv är ute och pensionerar robotar hela dagen så att han kan köpa sig en get.

Bortsett från spänningen mellan djur och mekaniska djur, människor och mekaniska sådana, så är speglingen av empati som ett socialt konstruerat påhitt en av de intressantaste bitarna. Empati som en flockegenskap som endast existerar i förhållande till andra. Vilket tar uttryck i bland annat den empathy-box som finns i var mans ägo där de kopplar upp sig till andra användare och delar sina upplevelser av den simulation som spelas upp. I enlighet med den klassiska frågan hörs ett träd som faller i skogen…? så saknar upplevelserna värde om ingen delar dem, till den grad att människorna inte längre känner av dem på egen hand (med bloggar och facebook så är vi väl rätt nära). Likaså finns ett mood organ där de schemalägger och programmerar in sina känslor då de verkar ha tappat förmågan att alls känna något själva.

Empati anses vara unikt för människor, det påstås att endast allätare (i.e. människor) skulle kunna överleva med empatiska egenskaper... eftersom det ofrånkomligt skulle leda till vegetarianism. Således bedöms tidigare generationer då man åt djur som bestiala,(eftersom djuren är praktiskt taget utdöda och nu värda pengar, vilket väl är enda sättet att värdera något på..så anses det omänskligt att döda dem). Voigt-Kampff testet som används för att skilja på människor och robotar är väl inte helt olikt vissa delar av DSM-IV testet som psykiatrin använder, och inte oväntat så är frågan om vem som saknar empati eller inte i de olika scenarierna självklar endast för dem som kan reglerna (pupill-mätningar vore kanske något att införa). Likaså blir det i boken rätt ironiskt. Inte minst då människorna själva programmerar in sin empatiska förmåga istället för att besitta den som naturlig egenskap, eller genom det faktum att de som lämnats kvar på jorden bedömts som ovärdiga att vara med i mänsklighetens fortsatta utveckling och lämnats åt sitt öde. Istället är det en förmåga som har materialiserats, inte minst genom djurägandet som blivit en statussymbol, som något av det yttersta beviset på hur empatisk man är (och har man inget äkta djur kan man alltid byta ut det mot ett mekaniskt).

(har jag drömt att boken ustpelar sig 1997? hittar inte tillbaks till sidan där året anges )

andra som har skrivit om boken:Bokstävlarna Boktimmen

Sjón: Med skälvande tårar - en roman om ett brott

2011-10-21T13:50:00.002+02:00

Sjögången i Med skälvande tårar håller inte samma jämna dyningar som de böcker jag tidigare läst av författaren (och det är väl naturligt eftersom jag läst dem bakvänt…) och det kränger värre innan berättelsen slår sig till ro, just som man tycker sig skymta handlingen rullar man ifrån den igen. När den väl hittat hem är det ingen vidare fängslande historia. Till formen en satirisk skröna.

Kanske är det för att vi ligger närmare i tiden så att glappet med det metaforiska forntida planet som här bär upp berättartraditionen har blivit större. En son berättar om sin far som är på väg till Island över havet, med sig har han sin blivande son som ännu inte är mer än en leravgjutning (fadern är jude och även alkemist), och om när denne ett par år efter kriget ansöker om medborgarskap. Det blir en ganska långdragen historia som leder fram till ett sällskap isländska frimurare som tagit sig fram genom frimärkssamling och ska ha blivit bland de mäktigaste i världen. Sambanden mellan händelserna fram dit tillhör den otroliga sorten med flera till synes orelaterade utsvävningar.

Huvudpersonen asagudarna bedrev gäck med i Fisk och kultur var antropolog vilket säkert kan ses som ett eftereko till den här. Sjon fortsätter (börjar..) sända iväg ispikar mot den isländska nationalismen även här och det utgör väl lite utav centralmotivet. Det är dock inte den biten jag fastnar för utan främst sammansmältningen mellan mytologin och upptäckartiden, det poetiska och ålderdomliga språket av en författare som verkligen bemästrar berättarkonsten. Som sådan är han något av en narraktig trickster. Just denna boken tyckte jag dock var rätt tråkig.

(Alfabeta, 2004)

Andra böcker av Sjón på bloggen: Fisk och kultur Skymningsinferno

Craig Thompson: Habibi

2011-10-18T16:58:00.004+02:00

Med nästan 700 sidor en episk volym i tusen och en natt anda. Sidorna är vackert dekorerade med arabiska tecken och geometriska figurer, med en disposition som följer talmystikens uppställning kring siffran nio; här bland annat åldern då Dodola blir bortgift, åldersskillnaden mellan henne och Zam, antalet år innan de blir åtskilda. Invävt i sidorna finns berättelser ur gamla testamentet, föreningen mellan Islam och Kristendomen, och de värderingar som vi håller fast vid. I berättelsens kärna; människans kamp här på jorden placerade mellan himmel och helvete, finns relationen mellan Dodola och Zam. Båda är föräldralösa slavar och Dodola tog sig an den svarta pojken Zam som sitt eget barn. De flyr och försöker skapar sig ett eget liv ute i öknen.

Boken är svår att fånga upp då den innehåller så mycket och skulle behöva betas av i etapper, men framförallt finns där exploateringen av andras utsatthet och de eviga frågorna om människans livsvillkor. Mycket, mysticismen och kulturella normer, går mig förbi men snarare betonas våra likheter som människor och den gör sig universellt begriplig. Illustrationerna är väldigt övertygande och bindande, ornamenten ger en puls till sidorna. Överhuvudtaget så känns boken mig övermäktig att samla ihop mina tankar om, men det är ett riktigt fint verk som jag kommer älska mer och mer för varje omläsning. Omfångsmässigt och till essens närmar den sig Tezukas strålande Buddha-serie en del.

Andra som har skrivit om boken: L7 Comics

Jiro Matsumoto: Velveteen & Mandala

2011-10-14T19:45:00.006+02:00

Fungerar det att slänga ut ett ”dagens tips” och sen inte behöva skriva något mer? Velveteen & Mandala är ett manga-tips jag fann hos Simon säger för ett tag sedan, om det nu var ett tips eller inte, den verkade helt trasig. Det är den också.

I ett postapokalyptiskt och sönderbombat Japan har vi gymnasieflickorna Velveteen och Mandala som springer omkring i utkanterna av staden och försöker överleva bäst de vet hur. De är i stort sett ensamma om att vara immuna mot vad som än gjort att luften inte går att andas längre. Båda medicineras för gud vet vad (eller tror sig göra det, ingen har någon koll längre). Det är depraverat som sjutton och knappast rumsrent; sönderskjutningar, våldtäkter och explicita rännskitar. Arméflygen släpper döda kroppar i zombieattacker. En fullkomlig röra och man släpps mitt i det utan minsta förklaring till vad det är som pågår. Men känslan av att allt har gått fullkomligt åt helvete når fram klart och tydligt. Helt fantastisk.

Joann Sfar: Lille Prinsen

2011-10-12T01:20:00.012+02:00

Lille Prinsen är för mig, tillsammans med Alice i Underlandet, boken som slår ut all annan konkurrens. Nästan så att det känns obegripligt hur någon alls lyckats skrapa ihop självförtroendet till att försöka sig på en egen bok efter att ha läst dem. Båda är de sådana som visar sig innehålla helt olika historier varje gång man slår upp dem, första gången jag läste Lille Prinsen var total upplösning. Så nu när jag läser serieboken (den är inbunden så album känns fel) vet jag inte riktigt om det är jag eller berättelsen som har förändrats.

Med tanke på hur länge jag gått och väntat på utgivningen av den här serieversionen har det dröjt oförskämt länge till själva införskaffandet. Det här kunde förstås ha gått hur katastrofalt som helst men jag tycker det är en grym representation. Det är rätt länge sedan jag läste berättelsen sist och det känns alltid märkligt att få en annan persons tolkning så konkret framför sig i bild. Istället för ett förstummat "åååh" av förundran som under den där första läsningen känner jag mig nu lite förkrossad (men fortfarande förundrad).

I min läsning av originalet så fanns där faktiskt en liten prins och han var verkligare än någonting annat i boken, här är det väl mer tveksamt. Författaren som tidigare utgjorde ett bortbleknat ramverk i mina visualiseringar har här tagit över fokuset. Detta känns samtidigt helt rätt, då det blir mer av ett hyllningsverk. Motsägelsefullt så är prinsen på sätt och vis ändå mer levande nu, då han är väldigt uttrycksfullt avbildad.

det ska vara på svenska förstås..

En ren återgivning av en bok till serie kan jag tycka är fullkomligt poänglöst. Detta är en väldigt trogen återgivning men får ändå, med små förskjutningar, historien att kännas ny (och väldigt sentimental!). Bilderna gör den till ett eget verk där man äras att ta del av serieskaparens vördnadsfulla tolkning, snarare än att bli skriven på näsan av den.

(Epix, 2010)

Smakprov

Andra som har läst: Simon säger

Hisae Iwaoka: Aomanjuskogen 1

2011-10-11T16:29:00.002+02:00

Ordbilder har tidigare gett ut en-volymaren Drömmarnas Djup av samma författare, och Aomanjuskogen är till min förtjusning väldigt likt. Roligt att se är den dessutom ännu bättre! Den känns lättillgängligare och historien flyter på mycket bättre. Tecknarstilen är riktigt söt och går åt det timida och väldigt sympatiska hållet. Inga stora manga-ögon eller skräniga karaktärer (förutom en flaxig höna), utan dämpat och suggestivt. Rofyllt.

Klicka för förstoring

Mötesplatsen för alla de historier som ryms är ett andehus i den mystiska Aomanjuskogen i utkanten av staden. Dit problemfyllda andar som kommit bort, eller blivit utträngda av den moderna samhällsutvecklingen, blir varmt välkomnade och omhändertagna. Var och en bär de på en egen berättelse och det hela är drömskt och surrealistiskt skildrat. Som ett grått moln hemsöks huset av en svartsjuk vindande som ställer till förtret, och skapar en motpunkt till allt det goda och känslosamma. Det är delvis en episodisk bok men huset i sig och de som bor där har en egen berättelse som håller ihop det.

En lite sorgmodig men ack så öppenhjärtig serie som tar vara på den äldre japanska traditionen. Skogen kan i det närmsta beskrivas som ett gränsland, eller ingenmansland, för alla de, djur som människor, som stötts ut. (Där finns också en bokande!)

(Ordbilder, 2011)

Smakprov

Tidigare inlägg om Ordbilder: En kopp kaffe till Rans magiska värld 1

Dan Rhodes: Klappa händer små

2011-10-10T18:45:00.010+02:00

Jag vet inte om det var någon som egentligen såg tv-serien Pushing Daisies när den gick, men det är dit tankarna kring narrativet går när jag läser den här. Fast ni får byta ut prästkragarna mot löpsnaror och pajhuset mot ett självmordsmuseum... kanske borde jag jämföra med Lemony Snicket eller något annat på den dunklare skalan. Karaktärerna är i alla fall stilistiskt porträtterade karikatyrer i Gorey-stil, och det är en väldigt makaber och ytterst besynnerlig historia.

En av bokens förutsättningar är Pavarottis frus (efter makens likhet till Operasångaren) antagande att alla människor har en inneboende kraft av fruktan och förtvivlan inom sig, även om vissa är lyckligt ovetandes om detta. Handlingen kretsar runt fruns museum, som hon i all välmening har anrättat för att ge tillbaka de levnadströtta besökarna motivationen till att vilja leva igen. Rummen är tematiskt uppställda; ”populära metoder” är ett av de mest välbesökta. Ovetandes är hon om att effekten blivit den motsatta och att hennes chefintendent tillbringar morgnarna med att städa upp efter besökare som gömt sig kvar efter stängningsdags

Med museet som knutpunkt vävs de inblandandes levnadsöden in så att det tillkommer flera, mindre pittoreska, historier som bryter av tidslinjen. Olycksdrabbade själar som har gett upp hoppet på ett meningsfullt liv och nu är mer av tomma skal i denna tragedikomik. Omdömesvis så älskar jag det här, men med haken att jag snabbt känner mig mättad vilket hindrar mig från att placera den bland favoriterna. Det blir ganska glatt och jag tycker alltid att den här stilen gränsar till att bli forcerad (det är inget specifikt just för den här boken). Däremot bryter den av skönt mot de andra böckerna i läshögen. Sammantaget så blir det något av ett kuriosakabinett vi rör oss igenom, där historierna studeras med varierat intresse men utställningen fortfarande är högst uppskattad.

(Basil, 2011)

Andra som läst boken: Eli läser och skriver It's a literary thing Världen enligt Audrey Fenn

Cornelia Funke: Spökriddaren och hans väpnare

2011-10-07T22:45:00.001+02:00

Jon miste sin far när han var fyra år. Nu är han elva och i samband med att hans mor skaffat sig en ny karl skickas han iväg på internatskola i Salisbury. Här finns en katedral, kyrkogårdar, öppna heder och förstås Stonehenge som ligger bara ett stenkast bort. Som på alla gamla Engelska skolor är man aldrig långt ifrån ett spöke. Vilket Jon snart får erfara när fyra hängda ryttare jagar honom över skolgården, ropandes hans mors flicknamn och med löften om att de allt ska komma åt honom.

Till hans hjälp kommer flickan Ella, som är den enda eleven som känner till att det spökar på riktigt på skolan, och den avlidne riddaren William Longspee.

Interaktionen med bakgrundsfigurerna och Jons intonationer i beskrivningarna av dem går, liksom väderförhållandena, väl ihop med Jons bitterhet över att ha blivit i vägskickad från hemmet. Boken är berättad i första person, vilket ger den där känslan av muntlig återgivning som passar spökhistorier så bra. Det är en riktigt myskuslig historia som tar sig desto längre in i boken man kommer, även om den tog ett par kapitel att komma in i är det sen inte en död minut där efter att den har tagit fart. En utmärkt höstbok för regniga och mörka kvällar! Stämningens förhöjs bara ännu mer utav Freidrich Hecelmanns vackra färgillustrationer som finns med.

(Opal, 2011)

Andra som har läst boken: Eli läser och skriver

Andra böcker av Cornelia Funke på bloggen: Bläckhjärta

Boktradition 2011-10-07

2011-10-07T15:52:00.009+02:00

Bokbombning. Jag tror att det får bli serie-höst(vinter) här på bloggen ett tag framöver, för utöver dessa båda nykomna kolosser har jag även planer på att läsa Stephen Kings tegelsten Under kupolen när den släpps. Så atte.. Men i det närmsta väntas; Cornelia Funkes Spökriddaren och hans väpnare, Hisao Iwaoka s Aomanjuskogen, Dan Rhodes Klappa händer små, Hanna von Corswants Barnflickan och Christine Falkenlands Sfinx.

Aki Irie: Rans magiska värld 1

2011-10-05T19:21:00.013+02:00

Nu när Eater och En kopp kaffe till har avslutats har Ordbilder påbörjat utgivningen av två nya mangaserier; Aomanjuskogen samt Rans magiska värld. Det är med ett visst pirr i magen jag tar mig an dem. Förlagets mangautgivning består av serier som annars är ganska okända och var och en brukar de ha sin egna distinkta stil och prägling. Som exempel finns ingen av titlarna översatta på engelska.

Rans magiska värld handlar om tioåriga Ran Uruma som bor tillsammans med sin pappa och sin storebror. Rans mor i sin tur är fortfarande något av ett mysterium men hon verkar vara en gudinna av något slag, en fri själ som gör sporadiska och oanmälda besök hos sina barn, men inte särskilt långvariga sådana. Ran och hennes bror har ärvt en del av deras mors magiska förmågor, även om dessa ännu är relativt outvecklade. De klarar däremot inte av att trolla utan sina särskilda hjälpmedel. Just Ran behöver ha sina gymnastikskor på sig. Hennes nöje är annars att förvandla sig till en vuxen kvinna, men hon är fortfarande lika otyglat obetänksam och ivrig i sin framfart vilket ofta slutar med plåster och blåmärken.

Än så länge är det för tidigt att säg vart historien är på väg men den har sina udda inslag; mest utmärkande borde vara Rans omedvetna förförelsekraft när hon utnyttjar sin kvinnoform till att som vuxen fritt kunna undfly hemmet och ge sig ut på egen hand.

Så här långt sticker handlingen inte ut tillräckligt för att fånga in mig, men tecknarstilen däremot är väldigt skarp och tilltalande. Som vanligt får jag här lust att ta tag i saken och lära mig teckna, så jag utvecklar någon form av ordförråd att röra mig med i seriebeskrivningarna. De är vackert prunkande med mycket rörelse i. Särskilt de gånger naturelementen tar sig in, eller då bilden zoomar ut och fångar upp rummen, vilka gärna överöses av detaljer. Bilderna tar upp mycket plats och uppslagen känns ofta behagligt sprängfyllda; flera uppslag har bilder där karaktären bryter sig ut ur serierutan, vilka ger mig rysningar av välbehag varje gång. För min del räcker den snygga stilen nog så väl.

(Ordbilder, 2011)

Smakprov
Tidigare inlägg om Ordbilder: En kopp kaffe till

Erika Johansson: k55 - lögnernas valv

2011-10-01T02:24:00.009+02:00

Det nystartade förlaget Foldspace Media har gett ut sin första bok k55, av debutanten Erika Johansson. När det kommer till snygga utgåvor verkar småförlagen ta hem priset varje gång, man blir glad bara av att hålla i den här. Boken, som har en egen hemsida på K55.se, får en verkligen att hoppas på att det kommer fler.

Året är 2474. K55 är en gruvplanet som har koloniserats men satts i karantän på grund av den pestsmitta som härjar över ytan. De strandsatta invånarna lever i en anläggning under jorden; bestående av ett stort nätverk med sammanslutna bostadssilos, fabriker och andra arenor som sprängts ut i berget Mutationer och märkliga sjukdomar har uppkommit bland de nya generationerna som fötts på planeten.

Ifrån den första truppen som sändes ut utanför kupolerna för försöka att ta sig in i moderbasen kom endast två soldater tillbaks, både hade mist förståndet . Deras ersättare i Grupp Bravo, invånarnas sista hopp om frihet, har börjat utsättas för attentat från någon som försöker förstöra uppdraget. Ingen känner egentligen till styrelsen planer, men slavar alla under deras vilja. Ledningen lär bland annat ha bedrivit experiment i ett försök att skapa ett nytt set genmodifierade supersoldater, vilka misslyckats och testobjekten har försvunnit.

Den långa vistelsen i kolonin har lett till överbefolkning. Där finns ett gytter av marknadsplatser, undergroundkultur och arbetare i ständig rörelse. Vi får utforska de labyrintiska gångarna av högteknologins baksida, där de olika truppmedlemmarna rör sig. Luften är tät av korruption och nya uppror bryter ut dagligen; alla drömmer de om att få återvända till jorden.

Den pestsmittade gruvplaneten väcker en familjär känsla från tidigare nätter med FPS spelet Red Faction, även Final Fantasy -spelare kommer med säkerhet att tjusas av den postindustriella slummiljön som boken utspelar sig i; men vi rör oss djupare ner i schakten än så och rätt som det är känns det som marken faller under fötterna på en, med påtaglig svindel som följd. Boken är en av årets bästa, den är detaljrik och gångarna känns oändliga. Det känns som om man trevar sig fram i rummet med ögonbindel, utan att kunna se vägen framför sig. Desorienteringen av att vara fast under ytan. Den bjuder hela tiden på nya rum i anläggningen att upptäcka och man omsluts snabbt av boksidorna.

(Folderspace, 2011)

[Uppdatering: Boken är utgiven under pseudonymen Erika Oscarius men har efter förlagets önskemål ändrats till författarens egentliga efternamn Johansson]

Erika Johanssons författarblogg: erikareachfreedom

Dean Koontz: vad natten döljer

2011-09-28T13:58:00.006+02:00

Under några skräckfyllda minuter hade den vuxne John Calvino formats och pojken lämnats kvar. Hans känslomässiga mognad hade för alltid stannat vid fjorton år. Han hade inte gradvis utvecklats från pojke till man, så som andra män överlever sin övergång från tonår; istället hade mannen tagit ett hopp från pojken i den här krisen. På ett sätt fanns pojken, som så abrupt hade övergivits, kvar i mannen, nästan som en separat del. Nu tyckte han att det verkade som om den här delen av honom, den här outvecklade pojken, måste vara källan till tonårsrädslan.

Som fjortonåring sköt Calvino ihjäl Alton Blackwood som tagit sig in i huset och mördat, torterat, resten av hans familj. Tjugo år sedan upprepas mordet, men nu av en pojke som därefter spärrats in på mentalsjukhus. Vissa sidor av boken känns som en modern Dracula-tolkning i kriminalform, bland annat ska Blackwood ha varit missbildad; med skulderblad som sticker ut som fladdermusvingar under skjortan. Fler referenser dyker stundvis upp.

Calvino som utbildat sig till mordutredare har nu egen familj, fru och tre barn. Liksom de andra familjerna vi möter en kärleksfull och skyddad amerikansk kärnfamilj, med hemskolade barn som aldrig tänkt en ond tanke eller drabbats av att någon vill dem illa. Blackwoods mantra var ”fördärv”, och vi påminns om att det aldrig är försent för sinnet att ge vika. Calvino känner sig på nytt som en måltavla och är övertygade om att de nya morden kommer att sluta med hans familj. Samtidigt får de ovetande familjemedlemmarna, var och en, förnimmelser av att något hemsöker, terroriserar, dem i huset.

Först och främst finns en präktighet i bokens karaktärer som blir väl påtaglig, trots allt som händer känner jag aldrig något medlidande för någon utav dem. Den studerar vad som döljs under ytan på människor, men även angripna karaktärer känns stereotypiska. Ändå har jag dragits tillbaka till boken efter att ha lagt den ifrån mig. Beskrivningarna är sceniska och ger en tydlig ”under tiden” överblick av parallella händelser, med skiftande yttre och inre perspektiv, mellan trygghet och utsatthet.

På senare tiden har jag funderat över böcker med parasiter och människor som transportmedel, och det här är en sådan. Inkluderat rädslan för att inte vara stark nog, mista kontrollen och svika sina egna. Närvaron av de övernaturliga elementen ger boken en skön stämning, men de känns uttonade i förhållande till det skarpa verklighetslagret; för mycket skärpa på den där kriminalaren. Boken är psykologisk och det är just själva terroriserandet som är intressant.

(Bra Böcker, 2011)

Mikael Strömberg: Vätten

2011-09-20T02:27:00.011+02:00

Kort: Efter den långa och tärande bilresan hem från Norrland verkar Peter, fadern i familjen, ha ådragit sig en förbannelse. Där hemska olyckor börjar hända runt omkring honom och byggs upp till ett omedelbart hot mot hans närmaste; lämnar honom som maktlöst vittne. Boken utspelar sig i Stockholmstrakten och rör sig ut mot glesbygden. Under sensommaren och semestern drar mot sitt slut.

Orddumpning: Rädslan för att inte räcka till. För att bli lämnad ensam (frun). Roller. Uppgivenhet. Missnöje. Isolering- självförakt. Skuld. Arv.

Har svårt att komma på något att skriva om boken som skulle ge en bra bild. O ena sidan finner jag det jättekul att läsa en svensk skräckdebut som inte är ännu en förklädd deckare; o andra kan jag inte rekommendera den annat än för den som har ett direkt intresse för just svenska skräckromaner . Det bör nog tas i beaktning att jag inte tillhör den Ajvide Lindqvist – frälsta skaran, då denna är snarlik.

Den inledande bilfärden är kuslig som sjutton men jag hittar aldrig tillbaks till den känslan igen. Kommande scener hugger till av obehag men det är något annat. Där jag vill känna karaktärernas fasor och utsatthet; inför hotet mot barnfamiljen såväl som inför det okända som kryper sig på utifrån naturen och skogarna, blir det väldigt konkret och tomt. Även om boken för den delen är mycket vardagsnära. Peters leda av att snart behöva återvända till jobbet på Telenor och fruns skräck för att alla omkring henne börjar bli slavar under alkoholen, är karaktärsdanande detaljer som jag vill känna in i märgen; men nu glöms det bort redan i efterföljande mening. Språket känns genomgående övertydligt och ansträngt, vilket ger onödigt långa och utdragna passager. Själva skrivarlusten hos författaren piggar dock upp under läsningen och håller en kvar.

(frank, 2011)

Andra som har läst boken: Bim Pocketlover

John Boyne: Pojken som sprang bort

2011-09-17T19:43:00.012+02:00

Tills nu har det undgått mig att Pojken i randig pyjamas var skriven för barn; annars hade jag tänkt att denna var tung och sorgmodig, men den borde rimligtvis inte vara någonting i jämförelse. Jag börjar väl bli förklemad, den är ingenting mot böckerna jag läste vid den här åldern och redan Astrid Lindgrens böcker får den förstås att falla i skugga. Men den cirkulerar kring det där svåra och otröstliga som lämnar barn ensamma med sina känslor; vilket hamnar i handlingens fokus och ger boken en upplysande funktion, framförallt fungerar resan som inre bearbetning. Ser nu efteråt att förlaget åldersklassat den för 15+, Amazons 9-12 låter betydligt rimligare. Det är förstås temat som stör, men annars är det utav tvivel en barnbok.

Det börjar med åttaåriga Noah som rymmer hemifrån. Vi får inte veta varför, annat än att han tycker sig ha fått uppleva för lite i sitt liv. Berättelsen är skriven ur Noahs perspektiv, med stundvisa illustrationer till liknande de som återfinns i ens skrivhäften från skolan. Byarna han passerar är uppbyggda på nonsens och ligger närmare sagans värld; med talande djur och möbler som kommer till liv. Ganska tidigt hittar pojken fram till en leksaksaffär som väcker hans nyfikenhet, där han och gubben som äger affären börjar berätta gamla minnen för varandra; där orsaken till Noahs rymning börjar få sin förklaring. Där finns också ett mysterium beträffande gubbens identitet som börjar komma i dager (en charmig intertextualitet).

Texten har det där klassiska dubbla tilltalet, där den vuxna läsaren kommer förstå vad det handlar om långt tidigare. Ledtrådarna i dialogen är inledningsvis suggestiva men blir tydligare och tydligare. Inledningsvis, när vi fortfarande kan förundras av den magiska upptäcktsfärden är boken underbar, men efterhand som den slår sig ner tappar den taget; Noahs berättande är väldigt vackert, men gubbens historia närmare utsliten och trist. Och desto närmre vi kommer verkligheten igen desto tråkigare blir det. Det är mycket fint, och även roligt, i den men det blir inte mer än ett medelbetyg till slut.

(B. Wahlström, 2011)