Michelle Paver: Skräcken på Wakenhyrst


Skräcken på Wakenhyrst är en gotisk roman där Maud, efter moderns död, växer upp med en arrogant far som inte har något intresse för sin dotter. 

1966, i ramberättelsen, är Maud i sextioårsåldern och berättar för en reporter om händelserna som ledde fram till att fadern brutalt mördade en människa och därefter blev intagen på mentalsjukhus. 

I ett tredje lager finner vi faderns dagbok, som likt loggböckerna vi är vana vid från Evig Natt och Expedition Kanchenjunga skildrar hur hans besatthet och inre demoner leder honom vägen till dårskap.

Det som sticker ut i boken är miljöbeskrivningarna. De förbjudna träskmarkerna kring huset. Den otämjda vildmarken och den undertryckta vidskepligheten som lever kvar hos tjänarna och folket i byn. Maud som sätter sig upp emot männens styre och kyrkans domesticering, för att istället samla kraft från naturen. Det finns flera element av boken som jag hade velat ha en starkare betoning på. Kort och gott så hade jag velat ha det till mer av en häxroman.

I faderns dagbok redogör han för sin historia och om demonerna som hemsöker honom. Och, ja. Det är kul att Paver lyser med sin närvaro, det här är hennes grej. Tyvärr fungerar det inte så bra den här gången, det blir aldrig kusligt utan bara stillastående och tråkigt. Med hela världen utanför dörren blir det aldrig klaustrofobiskt. Jo, det blir det men inte för honom. Istället för suggestiva beskrivningar är allting väldigt konkret. Framförallt eftersom dagboken återger allt i efterhand, vi har ju alla redan följt händelserna ur Mauds perspektiv och demonerna är avväpnade innan vi ens fick veta att de fanns. Fadern är inte den intressanta här och Mauds historia blir totalt överkörd. Hennes mentala sammanbrott hade varit så mycket ruggigare.

Boken saknar även där rustika känslan från de klassiska gotiska verken, istället blir det plastigt och urholkat. En massa lösa troper som går upp i knutarna.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar