China Miéville: Staden & Staden


The City & the City kom ut redan 2009 men blev aktuell igen när BBC släppte miniserien förra året (om inte annat så finns serien att köpa på DVD). Så om du som jag aldrig kom dig för att läsa boken när Miéville var i ropet är det här ett ypperligt tillfälle.

Inte helt otippat så är boken ett imponerande världsbygge. I vanlig ordning så är det mycket av allt och en får känslan av djup i boken, en värld som pågår även utanför vad som beskrivs för oss på sidorna.  Boken utspelar sig i vår samtid, i två fiktiva städer någonstans i Östeuropa. Romanfigurerna i sin tur är inte så mycket mer än pappfigurer som hjälper till att påvisa komplexiteten i städernas uppbyggnad, vilket görs med en död kropp som hittas mellan två städer och ett polisfall som ska lösas.

De två städerna är UI Qoma och Beszel, vilka delar utrymme med varandra och har flera gemensamma gator och byggnader. Den besvärliga biten är att ingen av invånarna tillåts förnimma den andra staden, vare sig byggnader, människor, dofter eller andra uttryck som avslöjar att den finns. Det hela har pågått så länge så för invånarna kommer det naturligt, och för turisterna…ja, de gör bäst i att blunda, bita sig i tungan och röra på sig så lite som möjligt. Vad som har lett fram till det här uppbrottet är oklart. Själv föreställer jag mig något liknande Israel och Palestina som räcker ut tungan åt varandra ”Du är luft, nu tänker jag inte prata med dig mer”, men som ändå kan enas om att dela utrymme under förutsättning att ingen låtsas om den andre.

Det viktigaste begreppet att lära sig i boken är Breach, vilket är att begå brott mot regeln om att korsa gränsen mellan städerna, fysiskt eller psykiskt. Som en slags Honor Code är det den viktigaste regeln, det spelar ingen roll vad det är du har gjort bryter du mot den regeln är du borta innan du kan hälsa hem. Breach är även namnet på en dold organisation som sköter övervakningen av invånarna och ser till att inga överträdelser sker.

Det finns ingen tydlig gränsdragning eller logik över vilka områden som tillhör vilken stad, och ju luddigare regler desto striktare disciplin krävs för att försäkra sig om att en inte passerar över gränsen av misstag. Således ter sig stämningen likriktad, där ingen vågar avvika utan gör exakt vad som förväntas av dem…all energi tycks gå åt till att låta bli att se det en inte får se. Desto större kulturellt kapital desto större rörelseutrymme, såklart, det gäller verkligen att ha koll på reglerna för varje stad så en vet vad en kan göra och förnimma utan att bryta mot dem. Något civilkurage från den andra sidan är absolut inte att tänka på.

Beszel framstår som en trött och förlegad stad, och UI Qoma som en modern och piggare generation som brutit sig ut. Där finns skillnader, färgen på byggnaderna, olika klädstilar och kroppsspråk på befolkningen. Där det inte finns hittas det på (de fetaste vargarna tillhör UI Qoma). Boken driver på flera ställen med den konstruktion våra geografiska gränsdragningar utgör, en konstruktion som inte stämmer överens med hur verkligheten faktiskt ser ut. Människor och byggnader identifierar stadsinvånarna med lätthet, men vilken nationalitet har djuren, dofterna, ljuden?

 Även om det inte händer tillräckligt mycket i boken för att distrahera mig från hur tråkiga romanfigurerna är så var det en väldigt uppskattad läsning, tack vare upplägget och tankeexperimentet boken utgör. Det tog dock två försök att komma in i läsningen. Första gången kom jag av mig varje gång något av de nya begreppen kom upp, vilket är ofta, men när jag sen började om gick läsningen obehindrat i ett svep.

Är det någon som har sett tv-serien? Jag tycker det har varit väldigt tyst om den.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar