2018-06-06

"Zonen är full av begravningsplatser, för människor och djur, men också för maskiner. Ibland när jag är i zonen tänker jag: Det här är den plats där alla föremål och allt skräp har samlats som den moderna civilisationen frambringat och slutligen kasserat. Och somligt ligger fullt synligt mitt ute i terrängen, skrot, sönderslagna maskindelar, ting som inte längre liknar sitt ursprung. För varje dag förlorar de något av sin likhet med världen utanför zonen, de blir mer och mer lika varandra. Man kan stå och stirra på någonting kullvält som påminner en om något, men man vet inte vad, man känner sig löjlig ... Det går inte att hejda nerbrytningen men heller inte att påskynda den ... Zonen har sin egen plan. Och vet du vad den är? Den är att göra sig kvitt människan. Zonen väntar bara på att hon till sist ska försvinna för gott. Under tiden leker den med atomerna, skickar iväg fotoner, splittrar molekyler ..."

En biolog har fått anställning hos ett forskarlag som arbetar med att utforska den förbjudna zonen...
Nej, det är inte fortsättningen på Annihilation utan ett utdrag ur Madeleine Hessérus bok Elefantens fot om kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Jag har hamnat bra efter med författarna vars utgivningar jag följer, så sitter just nu med världens bästa bokhög (läste precis ut The Chosen Ones, fortsättningen i Scarlett Thomas serie World Quake). Härefter blir det en facklitterär avstickare, för att få lite inspiration till planteringarna på skolan, med Plants That Kill: A Natural History of the World's Most Poisonous Plants.