Madeleine Hessérus: Till Isola

Och så Hessérus debutroman Till Isola. Boken sviker inte mina tidigare föraningar, även om den känns för enkel för att jag ska fastna för den på riktigt. Jag tycker om det där lite råhuggna, fast rätt och slätt, de böckerna som mina tankar irrar iväg till under läsningen är bättre. Även om här också finns scener som kommer att dröja sig kvar (kyrkogårdsarbetaren som plockar pinnar efter stormen..).

Tessa har dragit på sig en svår allergi mot stadslivet och försöker fly undan asfalten, hitta tillbaka till grönskan därunder. Det är inte första boken där jag läser om någon som närmar sig medelåldern, lämnar jobb och sambo och vänder sig till naturen istället. Men jag är fäst vid den här bilden av hondjuret som söker efter grogrund och bördigare marker.

Det är heller inte en bok där det egentligen händer någonting, utom just själva degenerationen och metamorfosen till en människa som lever i symbios med naturen. Där språket och gruppbeteendet glöms bort för att istället låta andra sinnen och egenskaper utvecklas.

Den hade gärna fått vara längre. För att själv slippa ge mig ut bland mygg och jordgetingar, är den ett värdigt alternativ. Underbart skogig.