Madeleine Hessérus: Staden utan kvinnor

We travel to feel like a child again: because we hope to experience the world as new, and because we believe the best way to learn about it is to play in it.

- Kathryn Schulz 

Kvinnorna i staden fick nog av den senaste tidens ökning av kvinnomord och våldtäkter, och har sonika tagit över det södra stadsområdet och byggt en mur runt sig. Den norra delen av staden kom snart därefter att stå tom på kvinnor.

Staden utan kvinnor följer Jakob Hall som har återvänt till staden, från att efter det att muren byggdes ha flyttat ut till skärgården. Parallellt följs tre ynglingar som är uppväxta med muren och som alltid har funnit sig i den. Mållöst på drift. I teorin är det bara att lämna staden och flytta någon annanstans, men ingen kommer till skott.

Boken utspelar sig i Stockholm. Jag har bara varit där två eller tre gånger i mitt liv så för mig hade det lika bra kunnat vara i en fiktiv stad. Staden är förvillande och av skiftande karaktär. Figurerna står i avsaknad av rutiner och har vänt på dygnet, vakna dygnet runt och sover några minuter här och där i väntan på bussen. Kvarteren är inte desamma på nätterna som på dagen, och tröttheten gör förstås sitt. Tankarna går till ett barns perspektiv, när en fortfarande kunde gå vilse på hemmaplan och förundras över de platser en nådde fram till men sen aldrig hittade tillbaka till igen.

Jag överraskas av hur främmande och märkligt föråldrad tanken på att kunna göra en så rak uppdelning mellan män och kvinnor känns. Och hur ett sådant meningslöst bråk har tagit över och fått definiera staden. Ingenting annat lyfts egentligen fram som något problem, utan i andra händelser så är det vad det är.

Där finns en genomgående känsla av vi och dom, utanförskap och främlingskap. Den förtappade yngre generationen, kulturkrockar och vilsenhet bland likriktighet. Särskilt intressant med den aggressiva politiska korrekthet som uppstått i dagsläget, vikten av att ha rätt åsikter. Vilka resultat väntar vi oss?

Staden utan kvinnor är riktigt bra och inte alls vad jag hade väntat mig. Onekligen är Hessérus en väldigt intressant författare som jag kommer att läsa mer av, och är glad över att ha hittat till.


Köpställen: Adlibris Bokus 

Dmitrij Gluchovskij: Metro 2033 - den sista tillflykten

Efter ett kärnvapenkrig har strålningen och uppkomna mutationer gjort jordytan obebolig. Folket har flyttat ner och gjort sig ett nytt liv i Moskvas tunnelbana, men lever under ständiga hot från varelserna.

Efter inledningen sattes stämningen för en mörk och klaustrofobisk skräckroman, men artar sig vid flera tillfällen till mer av en pikaresk. Huvudfiguren Artioms ständiga lyckokast gör det väldigt svårt att känna av hoten och desperationen, samtidigt som handlingen är linjär och dåligt underbyggd. 

Vad det kommer till relationen mellan vetenskap och det övernaturliga tycks berättelsen inte veta vilken fot den ska stå på, visst finns det utrymme för båda men här känns det bara som ett okonsekvent fuskbygge.  Samtidigt som saker dyker upp, försvinner lika plötsligt, och lämnar Artiom märkligt oberörd boken igenom. Själva världen är jättehärlig och innehållsrik, men språket trist och handlingen övertygar aldrig.

Metrovärlden har fått kultstatus i Ryssland och det har tillkommit flera böcker av andra författare, varav Andrej Djakovs två böcker har översatts till svenska. Metro 2033 finns också som datorspel och brädspel.

En kompis införskaffade brädspelet för någon vecka sedan, vilket gjorde att det började kännas väl på tiden att faktiskt ta och läsa boken. Tidigare har jag inte haft så höga förväntningar, men efter att ha hört killarna i brädspelsgänget prata om boken så var de höjda till taket. Det är en väldigt skön bok att diskutera och se tillbaka till, betydligt mer så än att faktiskt läsa den.

Brädspelet spelas på samma tunnelbanekarta som är i slutet av boken (ja, dvs Moskvas tunnelbanekarta), snyggt fast något otydlig spelplan och korten är knepiga att läsa. Det går ut på att samla resurser (ammunition, svampar och grisar) för att kunna ta över stationer och samla poäng. Det som drar ner betyget mest är bristen på variation i korthögarna, då där är väldigt begränsat med fiende och upprustningskort. Själv är jag inte så glad för spel där en attackerar och förstör för varandra, eh, såvida det inte är det ända en gör. Så det har än så länge inte varit någon favorit det här heller, men är ändå kul att följa upp läsning med.



Köpställen: Adlibris Bokus

2015-05-08

  Stående på gångmattan mellan de två palmerna vid entrén gjorde han sig beredd att fälla upp paraplyet och bege sig ut i regnet, men hejdades av en röst bakom sig.
  Han vände sig om och såg en portier dyka upp bakom en av soffgrupperna i lobbyn.
  "Inget vidare väder."
Jakob Hall nickade, glad att trots allt möta någon ur hotellpersonalen.
  "Det är väl inte annat att vänta", sa han, men så fort han hade sagt det såg han på portierens ansiktsuttryck att repliken på ett eller annat sätt måste ha låtit underlig, så han tillade, "så här års."
  Men portieren verkade inte mindre konfunderad, han lyfte bara ena handen i en hälsning och avlägsnade sig sedan snabbt.
  Det var det som var faran med att vara här, tänkte Jakob Hall när han steg ut på gatan. De små nyanserna, de små gesterna. Det var dem han aldrig helt lyckades tillägna sig. Och han förstod att det var just de åtbörderna som avgjorde om man tillhörde den här staden eller inte, och om man blev betraktad som en främling eller inte. Sättet att nicka, att fästa blicken, att röra händerna, att vända sig om, att gå, att stå, sättet att betona orden (prepositionerna eller verben), sättet att bita av meningarna, sättet att dra efter andan, svälja, hosta, allt talade sitt tydliga språk. Naturligtvis hade han efter tjugo år i skärgården präglats av ett annat sätt att kommunicera och självklart fanns det koder i den här staden som det inte var alldeles lätt att genast avtäcka. Ett handslag eller en axelryckning, kunde han längre vara så säker på att de betydde det han förväntade sig?

s. 26 ur Staden utan kvinnor, Madeleine Hessérus