KG Johansson: Fyra kvinnor fyra flickor

Den inledande novellen Gatflickan sätter en fin ton för samlingen. Jag gillar miljöbytena från den slutna och kliniska bubblan till den tomma övergivna katedralen. De grupperade flickorna som måste lita till sig själva. Dock saknar jag ett totalt jäkla psykbryt här. Berättelsen Marina, om en kvinna som ensam stannade kvar när världen lades under vatten, är en klockren efterföljare, och var precis vad jag ville läsa därefter. Och något av ett favoritscenario (fast med för lite fiskar).

Satan doll är utan tvivel starkast i samlingen. En jazzmusiker som får en förbannelse över sig och irrar tidlöst fast mellan årtiondena. Den blödande flickan är nästa favorit. Den sista striden, där tekniken har överlevt mänskligheten och lever i efterekot. Johanssons texter kan ibland kännas frustrerande dryga innan de kommer till skott. Det var inget problem i den här samlingen, men jag uppskattar hur kompakta dessa två texterna är.

Samlingen handlar om kvinnor; fyra noveller med flickor och fyra med kvinnor, vilket är väl välkommet. Onekligen så föredrar jag kvinnliga protagonister, även om det normalt sett brukar gå lite bättre för dem än här (fast inte så mycket bättre...). Det är en dämpad, i huvudsak futuristisk, samling med skriande söndring och utsatthet. Samlingen rubbas dock av att det inte alltid är kvinnorna vi följer, vilket förstör läsflytet och känslan för mig. Som helhet blir det en ojämn läsning. Det är bra historier, men samlingen kunde ha varit starkare och det hade varit skönt med en berättelse där tjejerna fått dominera.

Noveller som även publicerats i tidigare sammanhang
 
I skymningsstaden - i Eskapix #2 2009, samt i KG Johanssons bok De drömmande städerna

MoodMind - i den amerikanska antologin After the End, samt i det kroatiska magasinet Sirius B

David Sikter: Introdus

Året är 2070. Sedan första boken i trilogin, Autogenesis, så har mind uploading blivit en del av verkligheten. Människor kan nu få sitt medvetande uppladat till den virtuella världen. Samtidigt så har även de första självmedvetna maskinerna skapats. 

Boken beskrivs som en transhumanistisk thriller. Själv saknar jag den där finessen som skapar mentala konflikter hos läsaren, och thrillerbiten förstärker bara mitt ointresse för thrillers.

Jag gillar temat, det märks att Sikter är inbiten på ämnet. Fast när jag läser en bok så vill jag antingen ha väldigt nära och sensoriska miljöer, eller en teori som jag fastnar för. Istället känns handlingen här som en tråkig bisak, och det väcks inga frågeställningar av intresse.

Bokens korta kapitel ger en väldigt splittrad läsning där en hela tiden blir avbruten. Scenbyten var sjätte sida, mellan vilka intresset tvärdör gång på gång på gång. Jag vet att där var stunder jag tyckte boken var riktigt bra, men den blommade aldrig ut och nu när den är slut så väger det tungt åt andra hållet. Jag lyckas aldrig skaka av mig den där känslan av att den känns ytlig och ihålig, där det mesta känns överflödigt snarare än tätt sammanbundet som det borde.