KG Johansson: Africka

Nya pyramider har växt fram i Afrika och främmande varelser har visat sig. Det talas om utomjordingar men ingen vet egentligen varifrån de kom. Faktum är att man inte vet någonting. Det blir mest tjafs och hets. Dagarna går utan att varelserna visar några tecken på att vilja kommunicera, i alla fall inte på något begripligt sätt, egentligen utan att de visar tecken på att göra någonting alls.

Boken inleds med oroligheterna över ett dammbygge som har skett. Ortsbefolkningen har fått lämna sina byar och trängts in i läger, och än mindre plats blir det nu när även byarna kring pyramiderna ska evakueras. 

Det känns som att vi har fråntagit befolkningen upplevelsen av någonting stort, som är deras..till och med det här. De skjuts undan för att lämna plats åt militärer, utländska journalister och politiker, och dessas självklara rätt att ta för sig. Med sina andra svårigheter finns det inget utrymme för att intressera sig för några pyramider, endast de egna karriärchanserna som öppnar upp sig. Det hela är väldigt andefattigt.

Fast inte utan att boken förmedlar en känslan av förundran, för jordens mysterier. Såsom pyramiderna utgör. Boken ger ett nytt perspektiv på det första mötet. Den fokuserar på förgrunden, på folket, istället för på utforskningarna och kontaktförsöken där i centrum. Det som framstår klarast är påminnelsen om hur behovsstyrda vi människor är.

Africka var mycket mer engagerande än vad jag hade väntat mig. Det är första delen i serie, jag som alltid grinar illa inför sådana, men det känns inte så viktigt just nu. Visst blir det himlans bra med en fortsättning, men det är inte så där så att jag behöver slänga boken åt skogen om jag inte orkar med alla delar.