Och så Hessérus debutroman Till
Isola. Boken sviker inte mina tidigare föraningar, även om den känns
för enkel för att jag ska fastna för den på riktigt. Jag tycker om det där lite råhuggna, fast rätt och
slätt, de böckerna som mina tankar irrar iväg till under läsningen
är bättre. Även om här också finns scener som kommer att dröja
sig kvar (kyrkogårdsarbetaren som plockar pinnar efter stormen..).
Tessa har dragit på sig en svår allergi mot
stadslivet och försöker fly undan asfalten, hitta tillbaka till grönskan därunder. Det är inte första
boken där jag läser om någon som närmar sig medelåldern, lämnar
jobb och sambo och vänder sig till naturen istället. Men jag är
fäst vid den här bilden av hondjuret som söker efter grogrund och
bördigare marker.
Det är heller inte en bok där det
egentligen händer någonting, utom just själva degenerationen och
metamorfosen till en människa som lever i
symbios med naturen. Där språket och gruppbeteendet glöms bort
för att istället låta andra sinnen och egenskaper utvecklas.
Den hade gärna fått vara längre. För
att själv slippa ge mig ut bland mygg och jordgetingar, är den ett
värdigt alternativ. Underbart skogig.
