2015-05-08

  Stående på gångmattan mellan de två palmerna vid entrén gjorde han sig beredd att fälla upp paraplyet och bege sig ut i regnet, men hejdades av en röst bakom sig.
  Han vände sig om och såg en portier dyka upp bakom en av soffgrupperna i lobbyn.
  "Inget vidare väder."
Jakob Hall nickade, glad att trots allt möta någon ur hotellpersonalen.
  "Det är väl inte annat att vänta", sa han, men så fort han hade sagt det såg han på portierens ansiktsuttryck att repliken på ett eller annat sätt måste ha låtit underlig, så han tillade, "så här års."
  Men portieren verkade inte mindre konfunderad, han lyfte bara ena handen i en hälsning och avlägsnade sig sedan snabbt.
  Det var det som var faran med att vara här, tänkte Jakob Hall när han steg ut på gatan. De små nyanserna, de små gesterna. Det var dem han aldrig helt lyckades tillägna sig. Och han förstod att det var just de åtbörderna som avgjorde om man tillhörde den här staden eller inte, och om man blev betraktad som en främling eller inte. Sättet att nicka, att fästa blicken, att röra händerna, att vända sig om, att gå, att stå, sättet att betona orden (prepositionerna eller verben), sättet att bita av meningarna, sättet att dra efter andan, svälja, hosta, allt talade sitt tydliga språk. Naturligtvis hade han efter tjugo år i skärgården präglats av ett annat sätt att kommunicera och självklart fanns det koder i den här staden som det inte var alldeles lätt att genast avtäcka. Ett handslag eller en axelryckning, kunde han längre vara så säker på att de betydde det han förväntade sig?

s. 26 ur Staden utan kvinnor, Madeleine Hessérus

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar