Yoko Tawada: Det nakna ögat

Tawadas jag-berättare för tankarna mer till en passiv möbel än till en fri människa. En identitetslös person som inte känner av gravitationen under fötterna utan följer dit vindarna bär, för att där bättra på någon annans inredning. Fången och förvillad av språket som och ena sidan skapar verkligheten..och andra ljuger och öppnar upp marken under fötterna, det där bottenlösa gapet mellan orden och det de avser att representera. Omgiven av samhällskonstruktioner som gör friheten omöjlig och andras drivkrafter som lägger beslag på henne.
I källaren drömde jag mycket. I en dröm var jag ett barn och staden där jag bodde låg vid hamnen. Ett föräldralöst barn har ingen rätt att gömma sig. Titta, titta, titta på det bara! Så fint! Så spinkigt! Så sött! Så sjukt! Håret som ett fågelbo , benen som brun sparris. Titta, titta, titta på det bara! Flickan har blivit utsatt, hon är fri – fri för vem som helst att ta! 

Hon går på gymnasiet när boken börjar och har av skolan hemma i Vietnam blivit utsedd att delta på ett internationellt ungdomsmöte i Berlin. På hotellrestaurangen blir hon drogad av en man som smugglar in henne till staden Bochum, i Västtyskland, och lurar i henne att hon inte kan återvända hem då hon väntar hans barn. Hon kliver till slut på tåget därifrån i tron att det ska ta henne till Moskva, men hamnar istället i Paris. En vietnamesisk kvinna på tåget ger henne pengar och kontaktuppgifterna till en väninna som hon kan sova hos. Istället hamnar hon hos en prostituerad som låter henne dela källarutrymme och som försörjer henne med mat och pengar.
 
Hon låtsades som om hon helt enkelt inte kunde se mig eller snarare; som om jag var en ängsblomma som tillfälligt växte i hennes trädgård.

Jag-personen känns mer än bekant ifrån Tawadas andra texter och att hon får ett svartjobb som försökskanin för ett kosmetikaföretag känns ofrånkomligt, hennes roll att bli motståndslöst utnyttjad för andras välbefinnande. Ingen frågar vad hon själv vill, och när hon försöker uttala det kommer de med ursäkter till varför det är omöjligt.
Varför skulle jag alltid klämma in mig mellan ett tak och ett par skor om friheten inte var förbjuden?

I Paris dras hon till biograferna, dit hon går för att se och samtala med bilderna av Catherine Deneuve. Filmduken, som ofta beskrivs som en modersgestalt, blir hennes förankring och trygghet. Mer och mer tycks hennes liv byggas upp av utdrag från Deneuves olika filmer. Även om hennes identitet bleknar bort ännu mer i ljuset från bioduken - otalet påhittade namn senare, utan visum, utan språk, utan hem, utan förflutet - så har hon som rollfigur fått ett syfte i sig själva och hon känns livligare.
 
Min person försvann i biosalongens mörker och det enda som blev kvar var min brännande näthinna där filmduken reflekterades. Det fanns inte längre någon kvinna som hette ”jag”. Eftersom ni var den enda kvinnan för mig, fanns det alltså inget mig.

Jag saknar bildspråket och surrealismen ifrån Tawadas noveller. Där främlingskapet monterar ner språket till sina yttersta beståndsdelar och vrider och vänder på omgivningen som en rubiks kub. Även om det blir som en fördjupning av Tawadas tidigare romanfigurer och texter, så saknar jag de där styckena som gräver sig in och blir en del av en.... fast visst, jag hade kanske varit lyckligare av att kunna se mig själv i spegeln utan att tänka på inramningen som en likkista. Och jag hade kunnat avvara stressen över att hinna flärpa bort alla fjäll innan jag går ut...

A few days later, Xander came over again with his camera.
  ”You didn't come out in any of the photographs,” he said resentfully.
  ”Why? Was the camera broken?”
  ”The camera was fine. The background came out beautifully, but you aren't in any of the pictures.
  For a litte while, neither of us said anything.
  ”It's all because you don't have a strong enough sense of yourself as Japanese,” he said.
(ur The Bath i samlingen Where Europe begins)


Sole, unlike flounder, never tastes bland, and it's also not fatty like salmon. I don't know anything more delicious in Western cuisine. But it's not just because of the taste I insist on sole. It's the word itself. Sole, soul, sol, solid, delicious sole of my soul; the sole reason I don't lose my soul, and my soles stand on a solid footing still...
(ibid.)

Men om man nu ska bygga upp en bok kring en skådespelerska så är Catherine Deneuve ett väldigt träffsäkert val och filmerna som beskrivs har utan tvekan gjort intryck på mig, av de jag sett.

Jasper Fford: Uppslukad

Ok, så jag kommer inte precis ihåg vad som irriterade mig med Var är Jane Eyre? Antingen så var den faktiskt sämre, men min nedväxling i läsandet har nog påverkat läsningarna till det bättre. Jag skulle vilja säg att det är mer fart på Uppslukad, mer otyglad handling.

Uppslukad är en riktigt frisk fläkt som sveper igenom titlar som Kafkas Processen och Poes dikt Korpen. Lysande Utsikter upptar störst utrymme i handlingen (jag inte läst boken men alltid haft en hat-kärlek för filmen) och Cheshirekatten ifrån Alice i Underlandet har blivit bibliotekarie i diktvärnets bibliotek. Biblioteket med alla texter som har, och kommer att, skrivits. 

Det är inte mycket jag kommer ihåg ifrån Var är Jane Eyre? och läsningen gick bra ändå, men en bör ändå börja serien från början. Onekligen så kommer en att vilja fortsätta på den, även om det nu känns lite trist att behöva gå över till att läsa böckerna på engelska.

Särskilt gillar jag den fantastiska tingesten kallad entroskop som presenteras i den här boken. Verktyget mäter om entropin har minskat och om chansen för osannolika sammanträffanden stigit utöver det vanliga. Stilrent och enkelt, en syltburk innehållandes en blandning av en del ris och lika många linser. Om blandningen börjar ordna upp sig när man skakar burken, särskilt om ris och linser är helt och hållet åtskilda från varandra efter, så är det dags att börja vänta sig det mest oväntade.