Gabriella Håkansson: Hjärnmänniskan

Jag har alltid flera böcker på gång samtidigt. Såsom de som får följa med till caféet här i byn (jobbar som kyrkogårdsvaktmästare här, så inte så lämpligt att sitta ute och läsa böcker som ”Nekrofilen” kanske); lånade som inte får nötas, fläckas ner eller brytas i ryggen och således inte lämnar lägenheten förrän vid tillbakalämnandet; de som är för tunga, otympliga, ointressanta.... Så utan annan påbörjad bok som passade att slänga ner i väskan när jag åkte in till stan, vilket ofrånkomligen för med sig ett visst slitage, påbörjades Hjärnmänniskan. För att sedan, efter ett par kapitel lästa, läggas åt sidan och glömmas bort vid hemkomsten.

Saken är den att Hermann i boken uppvisar ett starkt autistiskt beteende och beskrivningen av hans morgonrutiner och kamp för att hinna till jobbet i tid var lite för igenkännande. Scener som jag omöjligt kunde komma på var de kom ifrån dök upp varje gång jag stod framför spegeln om morgnarna och blev lite av tvångstankar, av vikten att gå hemifrån i tid och inte låta sig distraheras på vägen. Jag är en visuell läsare, så det tog ett tag innan jag insåg att tankarna kom från en bok. Vilket var en rätt befriande känsla (jämfört med att de skulle ha varit mina egna). Onekligen var jag redan fast i läsningen när jag plockade upp boken igen.

Bilderna jag får av titeln är den av den inre observatören, medvetandet som en liten gubbe som ersatt hjärnan och sitter och tittar ut, med ens ögon som en slags utkikskikare. Känslan av att sitta i sitt eget huvud och se ut. Överjaget som likt ett Benjamin Syrsa -samvete håller oss medvetna om oss själva och dömer våra handlingar, eller figuren med en ängel och en djävul på vardera axel som slåss över vem som för leda. Samvetet som säger oss vad som är rätt och fel. Eckhart Tolle talar om en smärtkropp som lever på negativ energi, som skapar en falsk verklighetsbild och vilseleder oss. Vilken det genom meditation och liknande gäller att hitta, svälta ut och få käft på, för att leva i nuet och finna sin sanna mening.

Hjärnmänniskan är i boken en inre röst, eller kommentator, som Hermann anser vara en fristående organism i hans huvud, som bidrar med tankar han själv aldrig skulle kommit fram till. Från början ser Hermann honom som ett intellektuellt geni, men hjärnmänniskan byts senare ut till att liknas vid en hjärntumör. Hermann bjuds av byrån han jobbar för på en resa till Indonesien, vilken tvingar honom ur sitt rätta element och bryter rutinerna. I boken börjar en kamp mot hjärnmänniskan, för att istället för att kontrolleras av intellektet närma sig djurens tillstånd som levande fri i nuet. Frågan är om det är hjärnmänniskan eller Hermann som är det ”sanna” jaget.

Som autist är en, jag, väldigt observant på vad som anses vara lämpligt och passade beteende och en söker i andra människor efter svaret på hur olika situationer ska hanteras. Varje gång en sen lyckas bryta sig ut från reglerna och hitta sina egna alternativ blir det en befrielse. Vilket är vad jag ser i Hermanns väg från den kontrollerade och intellektuella existensen till det fria, oanalytiska, varat. Visserligen blir han psykologiskt fördärvad, men det finns ändå en slags seger i att kunna låta sig själv mista förståndet.

Boken är väldigt bra och indragande. Stående för sig själv hade den blivit en favorit, ställd jämte Håkanssons romaner om Sandemann ter den sig dock torr och undermålig. Men dessa är också helt över det vanliga fantastiska.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar