Pontus Joakim Olofsson: KoMo

...if only you could see what I've seen with your eyes


KoMo är väldigt filmatisk och faller väl in i mindfuck-kategorin, såväl i den sterila och något ihåliga stämningen som till handlingen. Kattarina vaknar upp i reboundeffekterna av sin minnesalternerande medicinering. Hon har under de senaste åren trott sig vara läkare på en psykiatrisk klinik i Zürich, men visar sig ha varit patient på mottagningen. Nu vet hon inte alls vem hon är längre.

Med ljuset på medvetandet visualiserar boken problematiken med hur minnet fungerar och det att kunna urskilja de falska minnena från de äkta, där KoMon är med som osviklig inspelare och förankringspunkt. 

KoMon är en liten skalbagge-liknande maskin som tar emot och återger Kattarinas tankar i text. När Kattarina får henne förutsätts hon vara blank inuti, med en uppstartningsperiod framför sig för att lära sig läsa av Kattarinas signaler. Det visar sig dock att KoMon inte fungerar som hon ska och återgivningen blir oklar. Platon och andra hade idéer om medvetandet som en oskriven bok som alla ens intryck och sinnesupplevelser gjorde mer eller mindre beständiga avtryck i, fast i KoMo är det kanske mer en fråga om pappersmassa.


Den är vindlande, trots en handling där tider och platser gång efter en annan sammansmälter, korsas och glider ifrån varandra är ledsnöret lätt att följa utan att man tappa bort sig bland sidorna. Framtidsmiljön som målar upp sig i bakgrunden känns självklar och det är en resa i sig att samla in detaljerna som bygger upp den. Mycket bra skriven, fast jag dras själv mer till smutsiga och nedbrutna miljöer än till kliniska väggar. Så även om den är bra så känns den inte helt bra mot tänderna. Figurernas känslospel  kommer i alla fall att vara med i tankarna ett bra tag.

Kirsten Hammann: Mettes värld

Mette och Søren lever det perfekta livet tillsammans, fram till dagen då någon börjar måla deras fönsterrutor svarta. Søren flyttar ut och Mette står ensam kvar i tomheten. Boken har en form av dagboksliknande krönikor som skildrar Mettes livsfrågor och handfallenhet inför världssvält, krig och konsumtionssamhället.

Tematiskt är boken väldigt, för, lik Hammanns senaste bok En droppe i havet. Mette känns inte fullt lika fånig här i Mettes Värld utan mänsklig och lättare att ta emot, även om det fortfarande känns för karikatyrartat för mig. Situationen hade gärna fått vara mer allmängiltig.

Mette har en konstnärsbakgrund och bor på en av de finare gatorna i Köpenhamn där hon lever på pengarna ifrån skilsmässan. Med alla förutsättningar för att göra vad hon vill. Visst bidrar det väldigt konkret till hennes situation, där hon har mist sitt sammanhang och saknar en drivkraft för att ta sig vidare, men hennes roll som så kravlöst räkmacka-privilegierad gör henne platt och intetsägande... privilegierad kan man visst vara ändå.

Även om boken har en form som jag gillar så återkommer problemet med att den bara befäster mina egna tankar och inte har så många nya perspektiv att erbjuda. Boken har heller ingen handling utan funderingarna avlöser varandra, efter läsningen ter den sig helt blank och jag kommer inte ihåg något av det jag läst. Förutom dialogen om att vårat medvetande inte hänger med i den snabba utvecklingen och att vi om 100 år kommer dö ut som dinosaurierna, vilken är den enda jag tar med mig. 2 sidor av 300.

I dagar då jag strävar efter att minska ner boksamlingen kan jag ändå känna att båda Hammanns böcker har sin plats där, och trots negativa omdömen drar jag mig ifrån att lämna bort dem. Det är inte helt omöjligt att jag till och med fyller på med debutromanen en dag.