Sara Beischer: Det finns råttor överallt utom på Antarktis



Med undantag från ramberättelsen, där uppvuxna Clara och hennes kille hälsar på hemma hos hennes mamma, känns boken som en typisk ungdomsroman. Det som ändå fick mig att vilja läsa den var att den utspelade sig på en högstadieskola under åren 1996-99. Och visst känns det som ens hemmamiljö, med alla märkeskläder och luktcerat, men bara i början och endast ytligt.

 En av bilderna som tydligast representerade min högstadieskola var att sitta i datorsalen och lira DOOM medan Fire Water Burn gick på repeat i högtalarna. Att röra sig igenom korridorerna utan att Björn Rosenström spelades eller sjöngs någonstans var inte troligt. Sen kom Passagen, IRC, ICQ och egen hemsida. Att datorerna aldrig tas upp här i boken känns märkligt,  och det stör mig att boken är så förbaskat ljummen.

Claras skola är en sammanslagen F – åk 9, trots det märker man aldrig av någon annan än Clara och hennes lilla kompisgäng, trots att där borde vara en massa liv och stök. Nian upplevde jag också som det året då klassen började utkristalliseras i olika grupper och man hängde lika mycket med folk utanför klassen som med de i. De själadödande högstadiediscona var för längesedan utbytta mot fester med gymnasiekillarna.

Jag känner varken av Claras av utanförskap eller hur hon är drabbad av att vara arbetarklass. Inte ser jag någon utveckling. Boken är väldigt intetsägande, och märklig i det att man inte förstår vad den siktar efter.

Från baksidestexten: 
Det finns råttor överallt utom på Antarktis är en uppväxtskildring och arbetarklassroman. Det är en berättelse om att inte passa in, om den svenska skolans misslyckande, om att lämna sin klass, om två människors vitt skilda livsvägar och om att plötsligt inse att de man älskade allra mest har blivit främlingar.

Jaha, säger jag..


Kirsten Hammann: En droppe i havet


En droppe i havet har en metalitterär anspelning, där författaren Mette Mæt vill skriva en bok som verkligen får läsaren att vakna upp och uppmärksamma förhållandena i u-länderna. 

Genom en hjälporganisation får hon tillgång till ocensurerade inspelningar från bland annat folkmordet i Uganda, vilket är hur det börjar. Senare när hon en dag går in på hotellrummet de hyrt som lokal öppnas rumsdörren istället in mot Afrika. Hon får förklarat för sig att det är en nyutvecklad simulation som ska erbjuda människor chansen att få uppleva förhållandena utan att behöva göra sig besväret med att åka dit. Varje gång hon går till hotellet och öppnar dörren stiger hon in i en ny katastrofscen från tredje världen.

Från att inleda med scener som är för brutala för att ha något medialt värde går handlingen ändå över till att visa upp välkända scener, som barn i Indien som leker på soptippen, kinesiska barnarbetare i klädfabriken &c. Och jag tycker det är trist att boken inte har mer att erbjuda.

Boken kör på skära kontraster mellan nöd och överflöd för att påvisa hur lite utrymme de utsatta har i våra liv. Istället för att håna den naiva och slösaktiga västerlänningen, som håller sin egna bekvämlighet som enda prioritet, så hade jag betydligt hellre följt en romanfigur som försöker och som antar en ståndpunkt. En handling som för en diskussion kring konsumtion, bistånd och volontärarbeten och visar vad vi egentligen väljer emellan. Hur resultaten ser ut.

Det som sänker boken i mina ögon är dels avsaknaden av mervärde, jag upplever inte att jag har något nytt med mig när läsningen är klar. Dels för att boken lägger sig och inte leder någonstanns. 

Vad det kommer till slutet ser jag en väsentlig skillnad på en berättelse med öppet slut och en som lämnas ouppklarad. Jag vill att en bok ska övertyga mig om möjligheten i det som händer, sätter upp regler att följa; har en mer eller mindre uttalad lösning som gör händelseförloppen rimliga...utan känns berättelsen slarvigt poänglös och konstverket i det hela går förlorat. Utan är det så mycket i Mettes beteenden som känns omotiverat, vilket mest får henne att kännas fjantig.

Jag är dock mycket glad för ämnesvalet och ser En droppe i havet som helt klart läsvärd, även om det inte är den där höjdarboken jag väntat mig.