Tomas Eklund: Fågeln i kejsarens träd

That is no country for old men. The young
In one another’s arms, birds in the trees
– Those dying generations – at their song,
The salmon‐falls, the mackerel‐crowded seas,
Fish, flesh, or fowl, commend all summer long
Whatever is begotten, born, and dies.
Caught in that sensual music all neglect
Monuments of unageing intellect.
-ur Sailing to Byzantium, William Butler Yeats

Daniel har flyttat in i ett övergivet bibliotek och har tagit på sig att se efter samlingarna; där titlar som De ofödda människornas bok står, liksom Don Quijote av la Mancha och Borges Fiktioner. Staden har tömts på folk och tiden har frusit till en evig vinter. Enda gångerna han går ut är för att byta till sig mat, eller droger som får honom att drömma. Han har sett Stellas regelbundna promenader genom parken varje dag och väntat på deras möte.

I en annan värld gick Daniel ut ur sin och Stellas lägenhet i ett tillstånd av fugue, och kom inte tillbaks. Oförmögen att upprätthålla deras liv för två på egen hand lämnas räkningarna obetalda. Hon slutar att äta och börjar försvinna för att alltmer tappa greppet om verkligheten. Dåtid, nutid och framtid sammansmälter med presumtiva världar och drömmar.

För en gång skull, så hade jag inte haft något emot en längre bok här. Snöglobsvärlden lämnas ouppklarad och alldeles för snart, det är en värld jag hade velat stanna i i veckor – favoritmiljön, jämte fiskar som går på land och myllrande framtidsstäder som börjat krackelera. Slutet är något knackligt men känslan fantastisk.

Dennis Cooper: närmare



George såg ut som om han gick i sömnen. Nåt var fel. Han sa att han inte visste hur han skulle beskriva det. Till att börja med hjälpte det att ta syra tre gånger i veckan. Sen förlitade han sig på våra små samtal. Nu fanns det inget mellan honom och ”det”, som han kallade det som han för tillfället kände. ”Det blir bara värre”, påpekade han när vi gick han i hand genom stadsparken.
   Jag fattade vad han menade. ”Det” var lika vagt som den meningen. Med andra ord skulle jag aldrig fatta det. Att säja så hjälpte inte. Vänner var på sin höjd lättsam underhållning. Jag höll öronen öppna, överdrev mitt intresse och hoppades att han nån gång skulle tycka att medlidande var sexigt.

Det är en upprepande historia som går i cirklar runt George och följer hans vinglande väg mot de öppna lejongapen. I princip: Två 17 åringar sitter inne på ett pojkrum inramat av gamla barntapeter och fyllt med Disneyland souvenirer, och tittar på tecknad film. Föräldrarna halvsovandes i soffan utanför. George, med ett ansikte som har en dockas perfektion, drar en lina, tar av sig byxorna och spelar död. Medan den andre, som tror sig nästan vara kär, uppnår sin tillvaros höjdpunkt, för att sen lämna honom.


Det är därför jag är glad att jag är känd för det jag är känd för. För att jag är så läcker, menar jag. Det gör att jag kan tro på mig själv och inte behöver oroa mig för att jag bara skulle vara en massa blå slangar inslagna i hud, vilket är vad alla egentligen är.

Bakom de vilsna ynglingarna i förgrunden som kämpar med att uttrycka sin kreativitet och att hantera sin egen dödlighet, finns Georges smärtsamma nedgång. Från att vilja ta sig ur sina problem och att ha någon vän att prata med, till att acceptera allas utnyttjande av honom och själv söka upp dem.  Det är en komplex och ytlig värld med många motstridiga känslor, väldigt obehaglig men bra.

Boken har en tydlig nivåskillnad mellan skolkamraternas relativt oskyldiga försök till att känna något (och samtidigt skjuta verkligheten ifrån sig) och de vuxnas intrång i en annars intern och nihilistisk ungdomsvärld.

KJ Larsson: Xlos Delden



Xlo har blivit placerad i en främmande människokropp och fått ta över det liv som kroppens tidigare ägare haft. Fast i den grå staden, i ett kontorslandskap där pappershögarna bara växer sig allt högre. Ny för kroppens bojor och utan förklaring till syftet med det han gör. Istället dagdrömmer han om att få leva som fisk i havet. Vantrivseln driver honom att söka efter sin tidigare själspartner Xmo och väcker viljan att konfrontera härskarinnan Nut för att få tillbaka det tidigare fria liv som han levt i Delden.

Boken ger få indikationer på hur världen egentligen ser ut, i tid och hur mycket den skiljer sig från vår. De beskrivningar vi får är genom Xlos oförstående och utleda ögon. Jag visualiserar det hela som en kafkaesque samtidsdystopi, strösslad med en eländig och dyster humor. Men den går sedan vidare som en quest i sökandet efter svaret på tillvaron och tar mer formen av en pikaresk. Jagade av ordningsmän utgör Xlo och hans missanpassade vänner en härligt bedrövlig trupp som strövar genom världens alla nyanser av hopplöshet och förtvivlan i jakten på vetande. 

Det börjar väldigt bra tycker jag, men inte helt ovanligt för att vara mig så förlorar jag intresset något när miljöerna sveper förbi och humorn är den enda behållningen som ges. Även om det är en humor som har behållning, och det kan ju också ses som att boken håller ett kvickt tempo. Själv hade jag velat ha kvar den grå, introspektiva och distanserade tonen från bokens början, där man fortfarande kan känna tyngden från varat. Slutet är annars också väldigt bra, men det är som sagt en del som tappas bort på vägen. Hur som helst är det en fräsch och uppfriskande bok som sticker ut bland utgivningarna, vilket alltid är kul att stöta på.

Firestarter



Efter att ha spelat Little Inferno ett tag börjar jag nås av insikten om att bästa användningsområde för de flesta ting är att sätta eld på dem. Vilket också väckte ett visst läsbehov men det enda jag kommer att tänka på är biblioteksbranden i Gormenghast och bränderna i Oates Djur. Är det någon som har några bra lästips om eldsvådor och pyromani?