Jenny Wiik: Bildbindaren



Tolvåriga Lucina har en bildblogg där hon lägger ut det hon ritat och ganska snart börjar hon få kommenterar ifrån en konstnär från en annan blogg på forumet. När hon lägger ut en bild på skolans plågoris Ludvig så visar det sig att konstnären är ifrån en annan värld och att han har öppnat upp en portal till hennes.  Med hjälp av bilden på Ludvig för han över honom till Beonor och binder honom till ett konstverk han håller på med, för att få mer kraft. 

Wiiks bildintresse lyser förstås igenom, hon är doktorand i konstvetenskap samt illustratör, och har gjort sina egna illustrationer till boken. Jag hade dock önskat att det smittade av sig mer. Med bild, färglära och passionerat skapande. Dessvärre är boken statisk och livlös, med svepande beskrivningar istället för upplevelser. Annars tycker jag att det var ett väldigt lyckat val med en ung tecknande bloggerska i huvudrollen, och hade gärna velat få ut mer av Lucina.

 Jag hade också velat att de olika världarna knöt an till varandra mer, att det fanns en återspegling mellan mobbningen i skolan och förtrycket av de olika folkslagen i Beonor. Att handlingen hade ett kärntema den kretsade runt istället för att bara berätta en historia från A till B, som blir mer tunnsådd desto längre bort den kommer. Det att boken aldrig går in på djupet gör att jag många gånger finner motiven oklara och jag saknar förståelse för händelseförloppen; varför exempelvis Lucina skulle vara den enda som kan rädda Ludvig när vem som helst från Beonor verkar kunna ha gjort det. 

Kaj Korkea-aho: Gräset är mörkare på andra sidan

I Gräset är mörkare på andra sidan samlas barndomsvännerna Benjamin, Loke, Christoffer och Simon för Sofies begravning, ute i Österbottniska glesbygden. De börjar nu närma sig trettioårsåldern och Loke kämpar fortfarande med sin stamning från när hans och Sofies mor dog. Christoffer har under åren han varit borta kommit ut som homosexuell.  Simon och Benjamin har blivit kvar på orten; Simon som Präst som börjat tvivla på sin tro, och Benjamin som Sofies pojkvän som börjar inse att deras förhållande inte var det han trott.

Inför sammankomsten börjar en mörk skugga visa sig för dem, en varelse som de inte har stött på sedan de var små och som i trakten kallats för Raamt. Handlingen får mig tidigt att tänka på Amerikanska uppväxtskildringar så som Stephen Kings Det och Graham Joyces The Tooth Fairy, och till viss del beror det nog på Bills stamning i Det men framförallt på de inre rädslor som manifesterar sig i ett yttre och greppbart hot.  

Gräset är mörkare på andra sidan har dock inget skrämselvärde och Raamt saknar gestaltning annat än som en mörk skugga i periferin. Att beskriva boken som en "skrämmande roman" som baksidestexten gör kommer den inte till gagn. Det råder en obalans mellan tillbakablickarna från barndomen, återträffen och drabbningarna med Raamt, som gör att först och sistnämnda mest ter sig som pynt och nödlösningar. 

Boken kretsar runt den skam männen bär på, och det hade väl varit bra så men den låter inte motivet skymta i ögonvrån precis utan ser till att hålla upp det för läsaren gång på en annan. Jag upplever det väl lite som så att när en författare känner att h@n explicit behöver förklara för läsaren hur varje händelse passar in, för säkerhets skull knyta ihop det hela med en moralisk slutkläm, och lägga till en epilog, så har h@n förmodligen berättat historien fel. Själva "lösningen" på händelserna här går ändå dåligt ihop med resten av boken, anser jag.

Samuel R. Delany: Hogg

Boken handlar om den elvaårige Kuksugaren som lustar efter att bli besudlad av illaluktande flensostgubbar och gör sällskap med våldtäktstorpeden Hogg. Det är en bok fylld av övervåld, pedofili, incest och exkrementer.Med en fascinerande miljö där man offentligt urinerar och skiter i byxorna där man sitter och står, aldrig byter kläder och inte tvättar sig annat än när man blir slickad ren. Hoggs lastbilssäten dryper onekligen av mer än pungsvett.

Författaren verkar måttligt trött på moraliska pekpinnar. Dessutom så tar han alla stereotypiska fördomar och nertryckningar, i.e. skitätande kuksugare, till en bokstavlig nivå som jag upplever som rätt uppfriskande.

Hogg är svår att slita sig ifrån och således snabbläst. Efteråt så mådde jag väl som om jag druckit en eller tio liter piss, ungefär, men får ändå säg att jag hellre sett boken mer upplevelseartad med reaktioner och känsloyttringar. Gillar inte den ytliga berättarstilen och det är först i den senare delen där boken börjar kännas mindre monoton och få ett driv som det börjar bli bra. Första delen känns mer som resultatet av en skrivövning.

Jag lär nog aldrig strula med någon som har en kukpiercing efter det här, men kommer troligtvis bli besviken på bristen av kroppsodörer i nästkommande böcker jag läser.