Hannele Mikaela Taivassalo: Åh, kom och se här

Kanske den finaste skildringen om förgänglighet. Definitivt så hänger det en vemodig tomhet i luften men ändå en bok som jag blir lycklig av att läsa.

På ena sidan havet det gröna huset med kvinnan med det ljusbruna håret och brodern Selim, barnet Selina, och stundom den rastlösa och vilsna modern Lillybeth som tycks leva före sig själv och måste vara på väg för att komma i kapp. Med berättaren som bor på våningen ovanför.

Speglandes, på andra sidan, i det gamla Stockholms kullerstensgator i kvarteret där Erling Elias Stoltz vandrar i följe med ekot efter Carl-Michael Bellman. Vindlar i Operans lönngångar efter Carl Jonas Love Almqvist.

Boken utspelar sig i gränslanden mellan det gamla och det nya, här:et de har med sig och det de har bakom sig. Och framför sig, då berättelsen börjar där det tar slut. innan hon låg där på det mönstrade parkettgolvet med huvudet splittrat som om alla tankar flugit iväg ut genom bakhuvudet, och innan hon upphörde att finnas fanns hon. Syskonen jobbar i skift på Finlandsfärgan mellan de båda städerna och liksom Lillybeth rör de sig stundom bort stundom tillbaka till hemmet, och till Selina. Vid ett tillfälle, som något av ett intermezzo, har alla gått och endast barnet är kvar. Trapphuset står ekande tomt och övergivet, och det är en känsla som stannar kvar hos en medan vi väntar på att de ska komma tillbaka och erinrar slutet.

Jag har läst större delen på bussen och det har blivit att jag börjat om från början vid varje sittning, helt uppe i hur vacker den är glömmer jag bort att uppmärksamma vilken person jag följer och tappar fattningen mellan varven. Det jag kan tycka är att berättaren tar för mycket plats och borde vara än mer av en bakgrundsfigur, även om jag gillar att ha henne med så vill jag inte behöva hålla reda på henne. Men en jättefin bok och världen ter sig lite annorlunda när man är klar.

På operan

Skottet hördes, som ett eko av någonting annat, i en annan tid, i en annan byggnad, men samma plats. Gustav den tredje, hann hon tänka. Så flimrade kristallkronorna, susade, trots att de stod tysta.
Så sögs de sakta uppåt och bort, trots att de var orörliga.

ur Åh, kom och se här av Hannele Mikaela Taivassalo

Jonathan Franzen: Tillrättalägganden



Jag tycker inte att den svenska titeln Tillrättalägganden är riktigt representativ som översättning av The Corrections, det är inget ord som jag skulle rikta mot en person och den amerikanska titeln är uttömligare och fångar handlingen på ett annat sätt. De olika perspektiven av självförbättring, prioriteringar och värderingar, försöken att rätta varandra, sin situation. Misskommunikation, handling och passivitet.

Boken skildrar en sargad familj på fem, och räknar ner till den innestående julen som ska samla dem alla. Var och en upptagna på sitt håll med att desperat försöka ändra sin position till det bättre. Under tiden följs nedgången av pappan Alfreds hälsa, Parkinson-diagnostiserad, deprimerad och dement. Hur han och hans fru försöker göra sig hörda för varandra, och få hem barnen.

DN skrev i en artikel om vanliga tankefel om det fundamentala attributionsfelet: ”när du själv gör något dumt beror det på situationen, när andra gör något dumt beror det på någon av deras egenskaper.” Tillrättalägganden är uppbyggd av situationer som har gått snett.  Där den egna självbilden gått i försvar och värjer sig för de andras blickar, söker uppmärksamhet och bekräftelse. Där självbedrägerierna har tagit över rollen i stället. I familjen gör den bristande återkopplingen som uppstår när var och en är upptagna med sina egna problem att de inte kan ta in varandras behov.

Jag uppskattade motivet i boken och den ger mycket att tänkta på. Men jag upplever det också som att Franzen skriver onödigt märkvärdigt, och stundom obegripligt. Försöker för mycket och resultat blir klumpigt, med många överflödiga passager och bristande skärpa. Om alla scener hade varit som de delarna som skildrar familjen i föräldrahemmet så hade boken varit toppen. Och om människorna inte hade varit så stela och odrägliga…om Franzen varit mindre närvarande och struntat i sin ruttna sarkasm och försök till humor.. om han bara inte hade nämnt Ockhams rakkniv...


    För att förstå medvetandet föreställde man sig huslig aktivitet, sammanlänkade livs surrande färd på olika spår, den grundläggande glöden på härden. Man talade om ”närvaro” och ”stök” och ”sysselsättning”. Eller omvänt om ”tomhet” och ”instängdhet”. Om ”störning”.
    Det meningslösa ljuset i ett hus med tre människor upptagna på var sitt håll i källaren och bara en på våningen ovanför, en liten pojke som stirrar på en tallrik med kall mat, var kanhända som en deprimerad människas medvetande.

Hannele Mikaela Taivassalo: Fem knivar hade Andrej Krapl



16-åriga Alisa lämnar monotonin och den bruna lervällingen bakom sig, för en utvecklingsresa som försöker svara på om man någonsin kan gå tillbaka till det man lämnat och förlorat. Och om det räcker med att hålla sig i rörelse framåt, när det som jagar efter envist dyker upp längre fram - även om man gått därifrån. 

I sitt kortklippta hår ser jag henne som något av en Tintomara, som andra klär med nya identiteter och som ger sig av så snart hon börjar få en innebörd och betydelse för dem. Innan hon börjar anta rollerna själv, och ta över andras. Med sig har hon bokenkniven, sitt totem bestående av en kniv och en stulen psalmbok; tron och svärdet som ger henne självtillit, och med vars hjälp hon går från att vara ett byte till att bli en självständig jägare. 

Boken påminner mycket om Murakamis texter, i invers. En ung kvinna påbörjar en affär med en äldre man hon träffar på väg till skolan. Som hon lämnar utan avsked för att ge sig av på egen hand. Alisas sökande blir till sökandet efter Eve, som mer eller mindre är en del av henne själv. Hon tar med sig Andrej Krapls knivar, för handlingen är de  som en påse brödsmulor som hon rustar sig med inför vandringens början, så att hon ska hitta tillbaka. Fast hon tappar bort alla utan en.

Även om den har den stillsamma ensligheten och isolationen gemensam med Svulten, så är tonen en helt annan. Mer surrealistisk och med en tvekande handling där man inte vet hur det verkligen gick, vad som bara är falska minnen och författarens cover up.  I min mening är denna möe möe bättre, en bok som jag vet att jag kommer att återkomma till många gånger. En bok som är mer som ett andra skinn. 


No man should go through life without once experiencing healthy, even bored solitude in the wilderness, finding himself depending solely on himself and thereby learning his true and hidden strength. Learning for instance, to eat when he’s hungry and sleep when he’s sleepy.

- Jack Kerouac, Lonesome Traveller (återges även i Murakamis Sputnik Sweetheart)