Anna Starobinets: Den levande

”Rysslands horrordrottning”, utan att ha hört talas om Anna Starobinets tidigare så är det inte särskilt svårt att föreställa sig det efter denna läsningen. Och då är det här ändå ingen skräckroman.

Oändlighet har inte varit något som skrämt mig tidigare, men hon ger sådana rädslor befogenhet. Till exempel finns där ett ställe i handlingen där en av gendarmerna skapar Stora ensligheten i Luxury -simulationen (där användarna kan bjuda in varandra och leva ut sina fantasier tillsammans), dit hans tillfälliga partner förpassas gång på gång, för att bli sittandes isolerad i vad som upplevs som 1000 dagar i ödemarken. Hu! Värre blir det…

 Det är samma tema om en utvald och utbruten individ som blir våldtagen och utnyttjad utav resten av mänskligheten, som i många av de ungdomsböcker jag läste som mindre, och det var länge sedan nu som jag stötte på denna känsla av total överjävlighet (i fiktionen). 

Boken beskrivs om en Facebook dystopi. I tiden är alla i samhället uppkopplade till varandra, och lever i flera olika skikt samtidigt; verklighetens ytskikt, simulationer, chattar &c. Utom Zero, som är en anomali som inte borde ha funnits, och som inte finns ansluten till socionätet. Efter katastrofen skapades Den levande, som är en kodad entitet som skapats ur allas gemensamma medvetande. Varje människas liv spelas in och lagras, formar Den levande. Det universella medvetandet har blivit verklighet och kräver likes och enighet, inget utrymme för oliktänkare. 

Där finns inga familjeband, utan man lever för Den levande. Och i fall man blir sjuk eller missnöjd med sin tillvaro kan man alltid pausa sig själv och återfödas med bättre förutsättningar. Det finns ingen död längre, utan man återföds med samma inkod i en ny gestalt. På ett sätt som påminner om förnyelserna i Logans Run. På sätt och vis ett ganska lockande och osjälviskt leverne, men påtvingat. Dock, med den lilla haken att man inte har några minnen från sina tidigare liv med sig efter pausen.  

Programmet som sköter det hela är konstruerat så att ingen återföds i en högre klass. De som är placerade på korrektionshemmet för tidigare förbrytelser eller avvikelser kommer aldrig därifrån, och man kommer aldrig ur sin arvsskuld.  Slaktarens son, vars förflutna har blivit en populär dokusåpa, återföds inuti en ensam fängelsecell. Där han får stanna till nästa paus, och nästa. 

Boken är klaustrofobiskt labyrintisk, som ett spegelhus. Vi tar del utav sparade filer, dokument i olika former, som ger en omkastad och fragmentarisk handling som aldrig når fram till en fullständig förklaring till vad som händer. Därutöver gör programmet och återfödelserna att figurerna skiftar gestalt och roller. Boken har en sådan där brytning framåt slutet som jag älskar, för mig kändes det som att hela handlingen kraschade.

 En häftig bok i sin utformning, som i alla fall jag kommer att bli tvungen att läsa om för att få fason på. Ifall jag ska komma med något negativt så är det att mycket utelämnas - vad gör alla människor som inte är korrektander hela dagarna? Hur fan lever folk?? Äter de mat???

#missär

Om experimentets mål och mening visste vi inte mycket: vad den frågan beträffade florerade de mest skilda rykten. Till exempel intygade den pausfärdige som väntade tillsammans med oss i korridoren att de tänkte bestråla oss med något slags speciella >>korrektionsjoner<<. Han verkade en smula efterbliven, den pausfärdige, och tjatade hela tiden om att vi sen, efter bestrålningen, redan i nästa reproduktion skulle ha en PHK som bara var hälften så stor, och i nästa igen skulle den vara hälften så stor igen, och så vidare: för varje paus skulle vår potentiella hotkoefficient halveras…
   >>Om min PHK nu till exempel är tolv, då kommer den att vara nere i sex i nästa reproduktion, och sen tre, och sen…<< Han tystnade med ens med pannan i djupa veck. I hans ansikte kunde man först läsa ett intensivt tankearbete, sedan förvåning, och till sist ren plåga.
   >>Hälften av hälften kommer alltid att bli kvar<<, meddelade han förtvivlat.

ur Den levande av Anna Starobinets

Vilhelm Moberg: Utvandrarna/Invandrarna


Det dröjde 705 sidor innan jag fastnade för böckerna. Som med andra nybyggarhistorier så sitter jag i början bara och väntar på att far ska sätta yxan i benet, alla barnen föräta sig på kråkfrikassé och den evinnerliga båtresan som aldrig tycks ta slut. Så gillar jag inte heller böcker som i huvudsak går ut på att förflytta sig från ett ställe till ett annat, och denna tar lika många sidor på sig som drygaste fantasytegelstenen. Men väl framme i Amerika, när Karl Oskar fortsätter vandringen genom skogen på egen hand för att hitta marken där familjen ska slå sig ner, där blir det bra!