Oändlighet har inte varit något som skrämt mig tidigare, men hon ger sådana rädslor befogenhet. Till exempel finns där ett ställe i handlingen där en av gendarmerna skapar Stora ensligheten i Luxury -simulationen (där användarna kan bjuda in varandra och leva ut sina fantasier tillsammans), dit hans tillfälliga partner förpassas gång på gång, för att bli sittandes isolerad i vad som upplevs som 1000 dagar i ödemarken. Hu! Värre blir det…
Det är samma tema om
en utvald och utbruten individ som blir våldtagen och utnyttjad utav resten av
mänskligheten, som i många av de ungdomsböcker jag läste som mindre, och det
var länge sedan nu som jag stötte på denna känsla av total överjävlighet (i
fiktionen).
Boken beskrivs om en Facebook
dystopi. I tiden är alla i samhället uppkopplade till varandra, och lever i
flera olika skikt samtidigt; verklighetens ytskikt, simulationer, chattar
&c. Utom Zero, som är en anomali som inte borde ha funnits, och som inte
finns ansluten till socionätet. Efter katastrofen
skapades Den levande, som är en kodad
entitet som skapats ur allas gemensamma medvetande. Varje människas liv spelas
in och lagras, formar Den levande. Det
universella medvetandet har blivit verklighet och kräver likes och enighet, inget utrymme för oliktänkare.
Där finns inga familjeband, utan man lever för Den levande. Och i fall man blir sjuk
eller missnöjd med sin tillvaro kan man alltid pausa sig själv och återfödas med
bättre förutsättningar. Det finns ingen död längre, utan man återföds med samma
inkod i en ny gestalt. På ett sätt som påminner om förnyelserna i Logans Run. På sätt och vis ett ganska lockande och osjälviskt leverne,
men påtvingat. Dock, med den lilla haken att man inte har några minnen från
sina tidigare liv med sig efter pausen.
Programmet som sköter det hela är konstruerat så att ingen
återföds i en högre klass. De som är placerade på korrektionshemmet för
tidigare förbrytelser eller avvikelser kommer aldrig därifrån, och man kommer
aldrig ur sin arvsskuld. Slaktarens son,
vars förflutna har blivit en populär dokusåpa, återföds inuti en ensam fängelsecell. Där han får stanna till nästa paus, och nästa.
Boken är klaustrofobiskt labyrintisk, som ett spegelhus. Vi
tar del utav sparade filer, dokument i olika former, som ger en omkastad och
fragmentarisk handling som aldrig når fram till en fullständig förklaring till
vad som händer. Därutöver gör programmet och återfödelserna att figurerna
skiftar gestalt och roller. Boken har en sådan där brytning framåt slutet som
jag älskar, för mig kändes det som att hela handlingen kraschade.
En häftig bok i sin
utformning, som i alla fall jag kommer att bli tvungen att läsa om för att få
fason på. Ifall jag ska komma med något negativt så är det att mycket
utelämnas - vad gör alla människor som inte är korrektander hela dagarna? Hur fan
lever folk?? Äter de mat???