Hannele Mikaela Taivassalo: Svulten

Annat än några titlar ur chick lit with fangs– kategorin så har jag känt ett hopplöst ointresse för vampyrer, men Svulten och In another librarys recension där jag hittade den tog sig igenom.   

Svulten är framförallt närvarande, utan kraftmätning. Istället, den ensamma och iakttagande vampyren som kryper upp bakom läsaren och nafsar en i nacken när man lägger sig för att sova. Konfronterar författaren, tar det inte slut snart. En sensorisk och lysten vampyr, som inte lever utan bara existerar.  

 I över 200 år har Jorunn Själfhämnd väntat ut dagen, när det är hennes tur att älska och födas är den slut. Nätterna ser alla likadana ut, och det närmaste hon kommer att få känna sig levande igen är när blodet från offrena blir en del av henne. Hon presenteras som stark, med huvudet buret högt, och åtråvärd. Men om en annan sida vittnar möblerna som hon flyttar från våning till våning, när stadsborna blir misstänksamma och hon måste söka sig till en ny stad, som liksom hennes kläder är hundraåriga och säkert även de gulnade.

En vampyrroman där livet upphör och ändlösheten är det som blir kvar, en bok utan driv. Väldans läcker, egen och hemsökande.

En tipsning om Bokgläntans musiktävling



Klara favoriter i bokbloggsvärlden just nu är Mathilda och Johanna på Bokgläntan, som jag kommer att följa förväntansfullt de närmaste veckorna. Videon nedan är den första delen i deras musiktävling, där man ska lista ut vilken bok det sjungs om. Totalt kommer tävlingen att bestå av 15 delar och pågår fram till den 28 februari. De lyser verkligen upp de sista vinterdagarna tycker jag!




Tarmo Rissanen: Evigheten, syster

Det man begriper är att det är en sorglig historia. Att det tillsynes övergivna samhället på Neptunus som systemet Felicia© omsluter är en tillflyktsort. När jag läser får jag känslan av att det är två olika världar vi rör oss igenom, dels den neurotiska mammans, i sin kliniskt vita såpavärld som hon krampaktigt fyller med glitter och glamour. För vilken världen ter sig som en snöglob och en tillflyktsorts, där de är onåbara för sorg och olycka. I Henriks värld tycks globen fylld med vatten, som han närsomhelst kommer att drunkna i. Där kupolen istället för glas är ett elektriskt kraftfält som förintar allt levande som försöker ta sig in, ett fängelse som isolerar honom från världen utanför snarare än en skyddsmur. Han bär på tunga minnen med sexuella övergrepp, och om en syster som har drunknat, men börjar hitta till passionen och en väg ut ur mammans skådespel när den smutsiga vilden och vagabonden dyker upp. Sen finns där Felicia© själv som tyst iakttagare, vars medvetande formas efter det som händer, men vars roll förblir oklar för mig.

Vi befinner oss i Henriks tankar och får sällan någon förklaring av de vinjettlika scenerna, och i min mening känns förvrängningen svår och konstlad. Många av liknelserna i texten känns som om de har sprängts ut och likt nerfallande splitter borrat sig ner i sidorna, där de avbryter meningarna rent slumpmässigt. Jag tycker annars väldigt mycket om världen och den underliggande verklighet som impliceras, känslorna i texten, berättelsen som skymtas. Men i nuläget blir det mesta av handlingen rena gissningar. På något sätt blir det bara en inramning och motivationen och meningen i det som händer verkar saknas. Boken är intressant dock och jag kommer absolut fortsätta läsa Rissanen om han kommer ut med fler, vilket jag hoppas.

Snot paper

”Miss Kitamura says wiping your nose with snot paper you’ve already used once is nice, because it’s so soft and warm and wet, but when you  use it a third time to wipe yourself when you go to the bathroom, it feels even better.” Mothers blushed to hear this from a son or daughter of theirs, wanting to scold but note sure exactly why or how, and in the end just telling them, “You mustn’t say `snot paper´, it’s `tissue,´” only to find that, no matter how determined they were not to imagine their child’s beautiful teacher sitting on the toilet wiping herself with that lovely moist tissue, Miss Kitamura’s smiling face invariably rose before them. And this, in turn, would remind them what the head teacher at the elementary school had said about her: “It’s unusual for a beautiful woman to look that happy. I thought traditional beauties were supposed to be sad and lonely.” Regardless of whether rumors about the head teacher’s being distantly related to Mitsuko Kitamura were true or not, the mothers talked themselves into believing that if that straitlaced old schoolmarm said Mitsuko was beautiful, she couldn’t be all that “dirty,” and some even thought Mitsuko might be telling her pupils about “dirty” things on purpose, for educational reason. And besides, none of the kids who had heard Mitsuko talk about the virtues of using “snot paper” three times followed suit and picked an unhygienic habit; on the contrary, they were as wasteful as ever, rolling out reams of toilet paper so they could use just a few sheets at the end, and compared to the stories you heard about kids who competed with their little brothers to see who could pull  the most tissue out of the box in the shortest time and then sent the whole wad fluttering down from the fifth floor window, Mitsuko Kitamura’s lecture on “snot paper” began to sound like a serious lesson in frugality. So in the end no one took their children out of Kitamura school because of the talk about “snot paper”; in fact, long after the kids had forgotten all about it, many mothers found that it came back to them every time they went to the toilet, and some wondered if there wasn’t a softer, moister kind of paper they could use instead of this machine-made stuff, which felt awfully dry and scratchy sometimes.

ur The bridegroom was a dog av Yoko Tawada

Scarlett Thomas: Monkeys with typewriters

I Our tragic universe lekte Thomas med olika teorier kring skrivande och skillnaderna mellan händelseförloppen i verkliga livet och de i litteraturen. Boken Popco cirkulerade en del kring användandet av idématriser, och man kan hela tiden känna av hur hon experimenterar med sitt skrivande och fastnar för nya infallsvinklar som hon vill utforska. Hon undervisar också i kreativt skrivande så det känns naturligt för henne att ge ut en bok om ämnet.

Tidigare har jag troligen fastnat mer för Thomas skalle än för hennes skrivande. Hennes figurer och handlingar har något ytligt över sig, men jag uppskattar dem på ett annat vis nu när fokuset läggs mer på detaljnivå och man får veta hur hon har tänkt.  Att följa hennes tankar här i Monkeys with typewriters om hur man skapar trovärdiga och genuina figurer, hur en bra och sann mening ser ut och hur man kommer igång med sin bok, är mycket intressant och utvecklande... inte bara för den blivande författaren. 

I avsnittet relaterar hon tillbaka till sitt egna skrivande och tankarna som legat till grund för hennes böcker, vilket ger ett mervärde i sig självt. Hon arbetar med hjälp av matriser när hon ska börja på en ny bok, och förespråkar minimalistiska meningar och koncentrerade handlingar. Hon är också inne på att figurer och miljöer ska byggas upp av författarens egna sidor och erfarenheter, att man ska skriva om det man kan.

Bokens första del har jag tråkat mig igenom, den handlar om klassisk litteraturteori, likt den man går igenom om man läser litteraturvetenskap; såsom Aristoteles plotkonstruktion, Vladimir Propps funktioner och klassiska kännetecken för ett par grundläggande intriger. Säkert kan kapitlena vara intressanta om man är ny för namnen, eller för en som inte läser tillräckligt med böcker, men det är rätt drygt och känns inte så givande i sammanhanget.

Det är den första boken jag läser om skrivande så det är svårt för mig att säg huruvida den är bättre än någon annan, och helst bör man nog ha läst Thomas böcker för att få full behållning av den. Boken tog,  sina 480 sidor till trots, slut ganska abrupt och hade gärna fått fortsätta bra mycket längre. Jag kan bara hoppas på att hon kommer ut med fler böcker på ämnet, mellan sin övriga utgivning.