Richard Wagner: Nibelungens ring


I den karga undergångsberättelsen skildras Valhallas uppbyggnad och fall. Asagudarnas tid är uträknad och Ragnarök väntar. I musikdramat står Wotan utan rättmätig makt och resultatet av att han offrat sitt ena öga är mest att han är.. enögd. Han har snärjt in sig själv i de eder han svurit för att utöka sin makt, och att bryta mot dem skulle ta hans makt ifrån honom. Wotan lät jättarna bygga upp Valhalla och i utbyte skulle de få Freja, till slut ångrar han sig och får dem dock att godta ringen i hennes ställe (mer för hennes äpplens skull än för Frejas). 

Ringen skänker sin ägare världsherravälde men har dock aldrig varit Wotans att ge, av sina båda tidigare ägare har den försetts med förbannelserna att den som kommer i kontakt med ringen måste avsäga sig kärleken till förmån för dess makt, och ringen kommer att dra sorg över sin bärare och föra hat till sin omgivning.

Jag har inte sett operan och det är klart att mycket av upplevelsen går förlorad, min bok har med ledmotiven i noter men jag kan inte påstå att jag får ut så mycket av dem. Tack och lov är titlarna som representerar slingorna konkreta. Musiken skänker en undertext till handlingen som skvallrar om vilka scener som går igen, vad figurerna tänker på och vad som förebådas, vilket gör att man har två berättare och att bara läsa skriptet berövar en på den ena. Men texten är fortfarande effektfull och engagerande i sig självt.

Det är inte den tätaste handlingen men den tar igen sig i snits när det kommer till relationerna mellan figurerna, hur deras beteenden och drivkrafter reflekteras i varandra och hur de utvecklas. Det är en pessimistisk och orättvis värld med tveeggade aktörer, där de rättsaliga kärleksivrarna förlorar gång på gång. Som har fått mig att tänka om en del vad det gäller plotupplägg och pk-figurer.

att hålla efter boksamlingen

Skillnaden emellan vård och misshandel går säkert att diskutera i det här fallet -det är ingen prålig korrigerbar biblioteksplast jag använder, och jag vet inte hur pärmarna reagerar på limmet eller hur mycket risken för mögelskador ökar - men upprustning av böckerna som blir kvar i hyllan är också igång. Sen blir det väl att leta efter sådana där skyddsplastfickor åt de inbundna..

Johanne Hildebrandt: Fördömd

Som fortsättning på förra årets bokhyllerensning så blir det här året med gamla ofullbordade läsplaner. Det ska fortfarande rensas men nu behöver jag läsa/läsa om böckerna först för att se om de är något jag vill återkomma till...vilket lär sysselsätta mig ett tag.

Fördömd är en svensk skräckroman vars demon springer ur den samiska mytologin och väcks under en arkeologisk utgrävning uppe i Lappländska fjällen. Dessvärre får mytologin stå tillbaka till förmån för skildringen av tävlandet i den akademiska världen som boken också beskriver, där Helena försöker bli klar med sin avhandling men blir utmanövrerad. I slutet av varje kapitel går handlingen tillbaka till år 912 A.D. och röjer början på det blodsarv och den förbannelse som drabbat bokens norrländska familj i generationer.

Till följd får vi lyssna på en bitter och halvalkad protagonist som tidigare har varit inlagd för schizofreni och som nu fördömer alla omkring sig. Jag hade kunnat uppskatta Helenas kamp mot sitt förflutna, men det finns inga sidor hos henne att tycka om och hon har inga intressen! Resten av figurerna i boken är lika hjärtlösa och enformiga de, ingen vinner några sympatier och det är urtrist att följa en sådan handling.

Även om inget i boken sticker ut som nyskapande så är det inte den bok det kunde ha varit, det finns ingen känsla för historien eller stämningen utan elementen och beskrivningarna känns som att de är där för att de ”ska” vara där, för skräckens skull och inte för berättelsens.