Pontus Joakim Olofsson: KoMo

...if only you could see what I've seen with your eyes


KoMo är väldigt filmatisk och faller väl in i mindfuck-kategorin, såväl i den sterila och något ihåliga stämningen som till handlingen. Kattarina vaknar upp i reboundeffekterna av sin minnesalternerande medicinering. Hon har under de senaste åren trott sig vara läkare på en psykiatrisk klinik i Zürich, men visar sig ha varit patient på mottagningen. Nu vet hon inte alls vem hon är längre.

Med ljuset på medvetandet visualiserar boken problematiken med hur minnet fungerar och det att kunna urskilja de falska minnena från de äkta, där KoMon är med som osviklig inspelare och förankringspunkt. 

KoMon är en liten skalbagge-liknande maskin som tar emot och återger Kattarinas tankar i text. När Kattarina får henne förutsätts hon vara blank inuti, med en uppstartningsperiod framför sig för att lära sig läsa av Kattarinas signaler. Det visar sig dock att KoMon inte fungerar som hon ska och återgivningen blir oklar. Platon och andra hade idéer om medvetandet som en oskriven bok som alla ens intryck och sinnesupplevelser gjorde mer eller mindre beständiga avtryck i, fast i KoMo är det kanske mer en fråga om pappersmassa.


Den är vindlande, trots en handling där tider och platser gång efter en annan sammansmälter, korsas och glider ifrån varandra är ledsnöret lätt att följa utan att man tappa bort sig bland sidorna. Framtidsmiljön som målar upp sig i bakgrunden känns självklar och det är en resa i sig att samla in detaljerna som bygger upp den. Mycket bra skriven, fast jag dras själv mer till smutsiga och nedbrutna miljöer än till kliniska väggar. Så även om den är bra så känns den inte helt bra mot tänderna. Figurernas känslospel  kommer i alla fall att vara med i tankarna ett bra tag.

3 kommentarer :

  1. Roligt att du gillar min förlagskamrat :-)

    SvaraRadera
  2. Kul att läsa recension på den här boken! Jag har precis köpt den själv! Bara häromdagen, ett spontanköp, hade aldrig hört talas om den tidigare.

    SvaraRadera