Sara Beischer: Det finns råttor överallt utom på Antarktis



Med undantag från ramberättelsen, där uppvuxna Clara och hennes kille hälsar på hemma hos hennes mamma, känns boken som en typisk ungdomsroman. Det som ändå fick mig att vilja läsa den var att den utspelade sig på en högstadieskola under åren 1996-99. Och visst känns det som ens hemmamiljö, med alla märkeskläder och luktcerat, men bara i början och endast ytligt.

 En av bilderna som tydligast representerade min högstadieskola var att sitta i datorsalen och lira DOOM medan Fire Water Burn gick på repeat i högtalarna. Att röra sig igenom korridorerna utan att Björn Rosenström spelades eller sjöngs någonstans var inte troligt. Sen kom Passagen, IRC, ICQ och egen hemsida. Att datorerna aldrig tas upp här i boken känns märkligt,  och det stör mig att boken är så förbaskat ljummen.

Claras skola är en sammanslagen F – åk 9, trots det märker man aldrig av någon annan än Clara och hennes lilla kompisgäng, trots att där borde vara en massa liv och stök. Nian upplevde jag också som det året då klassen började utkristalliseras i olika grupper och man hängde lika mycket med folk utanför klassen som med de i. De själadödande högstadiediscona var för längesedan utbytta mot fester med gymnasiekillarna.

Jag känner varken av Claras av utanförskap eller hur hon är drabbad av att vara arbetarklass. Inte ser jag någon utveckling. Boken är väldigt intetsägande, och märklig i det att man inte förstår vad den siktar efter.

Från baksidestexten: 
Det finns råttor överallt utom på Antarktis är en uppväxtskildring och arbetarklassroman. Det är en berättelse om att inte passa in, om den svenska skolans misslyckande, om att lämna sin klass, om två människors vitt skilda livsvägar och om att plötsligt inse att de man älskade allra mest har blivit främlingar.

Jaha, säger jag..


Inga kommentarer :

Skicka en kommentar