Kirsten Hammann: En droppe i havet


En droppe i havet har en metalitterär anspelning, där författaren Mette Mæt vill skriva en bok som verkligen får läsaren att vakna upp och uppmärksamma förhållandena i u-länderna. 

Genom en hjälporganisation får hon tillgång till ocensurerade inspelningar från bland annat folkmordet i Uganda, vilket är hur det börjar. Senare när hon en dag går in på hotellrummet de hyrt som lokal öppnas rumsdörren istället in mot Afrika. Hon får förklarat för sig att det är en nyutvecklad simulation som ska erbjuda människor chansen att få uppleva förhållandena utan att behöva göra sig besväret med att åka dit. Varje gång hon går till hotellet och öppnar dörren stiger hon in i en ny katastrofscen från tredje världen.

Från att inleda med scener som är för brutala för att ha något medialt värde går handlingen ändå över till att visa upp välkända scener, som barn i Indien som leker på soptippen, kinesiska barnarbetare i klädfabriken &c. Och jag tycker det är trist att boken inte har mer att erbjuda.

Boken kör på skära kontraster mellan nöd och överflöd för att påvisa hur lite utrymme de utsatta har i våra liv. Istället för att håna den naiva och slösaktiga västerlänningen, som håller sin egna bekvämlighet som enda prioritet, så hade jag betydligt hellre följt en romanfigur som försöker och som antar en ståndpunkt. En handling som för en diskussion kring konsumtion, bistånd och volontärarbeten och visar vad vi egentligen väljer emellan. Hur resultaten ser ut.

Det som sänker boken i mina ögon är dels avsaknaden av mervärde, jag upplever inte att jag har något nytt med mig när läsningen är klar. Dels för att boken lägger sig och inte leder någonstanns. 

Vad det kommer till slutet ser jag en väsentlig skillnad på en berättelse med öppet slut och en som lämnas ouppklarad. Jag vill att en bok ska övertyga mig om möjligheten i det som händer, sätter upp regler att följa; har en mer eller mindre uttalad lösning som gör händelseförloppen rimliga...utan känns berättelsen slarvigt poänglös och konstverket i det hela går förlorat. Utan är det så mycket i Mettes beteenden som känns omotiverat, vilket mest får henne att kännas fjantig.

Jag är dock mycket glad för ämnesvalet och ser En droppe i havet som helt klart läsvärd, även om det inte är den där höjdarboken jag väntat mig.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar