Viktor Johansson: Limbo

Viktor Johanssons debutroman är en mörkare och mer genrebetonad historia än vad jag hade väntat mig av honom. Det är en berättelse i obalans, där kaoset och dekadensen är det enda som är. Det låter bra men boken ter sig som ett stickspår (som borde hållts mycket kortare) till en längre roman. Som om historien är en del av det som händer efter eller innan, vid sidan av, den egentliga handlingen. Tom på egentligt innehåll och det är svårt att placera antagonisterna i sina rätta roller och att förstå deras monologer.

Julian Yacubs uppdrag är att finna rätt på den nuvarande Kurdám, en symbolisk ledare med gudastatus som upprätthåller den rådande världsordningen men som inte vill spela sin roll. Ryktena om Kurdáms försvinnande har spritt sig och många vill se honom död så att en ny värld kan ta vid.

För att sno Pål Eggerts boktitel så beskriver termerna ”Borde vara död” kärnan väldigt bra. För samtliga, men särskilt för Yacub som fötts badande i sin mors blod och växt upp inspärrad i lägenheten, där han avhumaniserats av sin far som aldrig låtit honom glömma sin skuld.

Låt oss säga som så att jag inte är helt övertygad om att Viktor Johansson är min typ av författare. Boken börjar som en positiv överraskning när vi flygs iväg till den främmande planet Lonia, med ett mecka betitlat Camera Obscura där allt avskräde samlats och människan tvingas möta sin sanna natur, men ganska tidigt slår det om till att mest kännas som obegripligt dravel som aldrig vill ta slut.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar