Kaj Korkea-aho: Gräset är mörkare på andra sidan

I Gräset är mörkare på andra sidan samlas barndomsvännerna Benjamin, Loke, Christoffer och Simon för Sofies begravning, ute i Österbottniska glesbygden. De börjar nu närma sig trettioårsåldern och Loke kämpar fortfarande med sin stamning från när hans och Sofies mor dog. Christoffer har under åren han varit borta kommit ut som homosexuell.  Simon och Benjamin har blivit kvar på orten; Simon som Präst som börjat tvivla på sin tro, och Benjamin som Sofies pojkvän som börjar inse att deras förhållande inte var det han trott.

Inför sammankomsten börjar en mörk skugga visa sig för dem, en varelse som de inte har stött på sedan de var små och som i trakten kallats för Raamt. Handlingen får mig tidigt att tänka på Amerikanska uppväxtskildringar så som Stephen Kings Det och Graham Joyces The Tooth Fairy, och till viss del beror det nog på Bills stamning i Det men framförallt på de inre rädslor som manifesterar sig i ett yttre och greppbart hot.  

Gräset är mörkare på andra sidan har dock inget skrämselvärde och Raamt saknar gestaltning annat än som en mörk skugga i periferin. Att beskriva boken som en "skrämmande roman" som baksidestexten gör kommer den inte till gagn. Det råder en obalans mellan tillbakablickarna från barndomen, återträffen och drabbningarna med Raamt, som gör att först och sistnämnda mest ter sig som pynt och nödlösningar. 

Boken kretsar runt den skam männen bär på, och det hade väl varit bra så men den låter inte motivet skymta i ögonvrån precis utan ser till att hålla upp det för läsaren gång på en annan. Jag upplever det väl lite som så att när en författare känner att h@n explicit behöver förklara för läsaren hur varje händelse passar in, för säkerhets skull knyta ihop det hela med en moralisk slutkläm, och lägga till en epilog, så har h@n förmodligen berättat historien fel. Själva "lösningen" på händelserna här går ändå dåligt ihop med resten av boken, anser jag.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar