Jonathan Franzen: Tillrättalägganden



Jag tycker inte att den svenska titeln Tillrättalägganden är riktigt representativ som översättning av The Corrections, det är inget ord som jag skulle rikta mot en person och den amerikanska titeln är uttömligare och fångar handlingen på ett annat sätt. De olika perspektiven av självförbättring, prioriteringar och värderingar, försöken att rätta varandra, sin situation. Misskommunikation, handling och passivitet.

Boken skildrar en sargad familj på fem, och räknar ner till den innestående julen som ska samla dem alla. Var och en upptagna på sitt håll med att desperat försöka ändra sin position till det bättre. Under tiden följs nedgången av pappan Alfreds hälsa, Parkinson-diagnostiserad, deprimerad och dement. Hur han och hans fru försöker göra sig hörda för varandra, och få hem barnen.

DN skrev i en artikel om vanliga tankefel om det fundamentala attributionsfelet: ”när du själv gör något dumt beror det på situationen, när andra gör något dumt beror det på någon av deras egenskaper.” Tillrättalägganden är uppbyggd av situationer som har gått snett.  Där den egna självbilden gått i försvar och värjer sig för de andras blickar, söker uppmärksamhet och bekräftelse. Där självbedrägerierna har tagit över rollen i stället. I familjen gör den bristande återkopplingen som uppstår när var och en är upptagna med sina egna problem att de inte kan ta in varandras behov.

Jag uppskattade motivet i boken och den ger mycket att tänkta på. Men jag upplever det också som att Franzen skriver onödigt märkvärdigt, och stundom obegripligt. Försöker för mycket och resultat blir klumpigt, med många överflödiga passager och bristande skärpa. Om alla scener hade varit som de delarna som skildrar familjen i föräldrahemmet så hade boken varit toppen. Och om människorna inte hade varit så stela och odrägliga…om Franzen varit mindre närvarande och struntat i sin ruttna sarkasm och försök till humor.. om han bara inte hade nämnt Ockhams rakkniv...


    För att förstå medvetandet föreställde man sig huslig aktivitet, sammanlänkade livs surrande färd på olika spår, den grundläggande glöden på härden. Man talade om ”närvaro” och ”stök” och ”sysselsättning”. Eller omvänt om ”tomhet” och ”instängdhet”. Om ”störning”.
    Det meningslösa ljuset i ett hus med tre människor upptagna på var sitt håll i källaren och bara en på våningen ovanför, en liten pojke som stirrar på en tallrik med kall mat, var kanhända som en deprimerad människas medvetande.

2 kommentarer :

  1. Ha tålamod med de första etapperna om du börjar på den, den är värd det

    SvaraRadera