Hannele Mikaela Taivassalo: Åh, kom och se här

Kanske den finaste skildringen om förgänglighet. Definitivt så hänger det en vemodig tomhet i luften men ändå en bok som jag blir lycklig av att läsa.

På ena sidan havet det gröna huset med kvinnan med det ljusbruna håret och brodern Selim, barnet Selina, och stundom den rastlösa och vilsna modern Lillybeth som tycks leva före sig själv och måste vara på väg för att komma i kapp. Med berättaren som bor på våningen ovanför.

Speglandes, på andra sidan, i det gamla Stockholms kullerstensgator i kvarteret där Erling Elias Stoltz vandrar i följe med ekot efter Carl-Michael Bellman. Vindlar i Operans lönngångar efter Carl Jonas Love Almqvist.

Boken utspelar sig i gränslanden mellan det gamla och det nya, här:et de har med sig och det de har bakom sig. Och framför sig, då berättelsen börjar där det tar slut. innan hon låg där på det mönstrade parkettgolvet med huvudet splittrat som om alla tankar flugit iväg ut genom bakhuvudet, och innan hon upphörde att finnas fanns hon. Syskonen jobbar i skift på Finlandsfärgan mellan de båda städerna och liksom Lillybeth rör de sig stundom bort stundom tillbaka till hemmet, och till Selina. Vid ett tillfälle, som något av ett intermezzo, har alla gått och endast barnet är kvar. Trapphuset står ekande tomt och övergivet, och det är en känsla som stannar kvar hos en medan vi väntar på att de ska komma tillbaka och erinrar slutet.

Jag har läst större delen på bussen och det har blivit att jag börjat om från början vid varje sittning, helt uppe i hur vacker den är glömmer jag bort att uppmärksamma vilken person jag följer och tappar fattningen mellan varven. Det jag kan tycka är att berättaren tar för mycket plats och borde vara än mer av en bakgrundsfigur, även om jag gillar att ha henne med så vill jag inte behöva hålla reda på henne. Men en jättefin bok och världen ter sig lite annorlunda när man är klar.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar