Tarmo Rissanen: Evigheten, syster

Det man begriper är att det är en sorglig historia. Att det tillsynes övergivna samhället på Neptunus som systemet Felicia© omsluter är en tillflyktsort. När jag läser får jag känslan av att det är två olika världar vi rör oss igenom, dels den neurotiska mammans, i sin kliniskt vita såpavärld som hon krampaktigt fyller med glitter och glamour. För vilken världen ter sig som en snöglob och en tillflyktsorts, där de är onåbara för sorg och olycka. I Henriks värld tycks globen fylld med vatten, som han närsomhelst kommer att drunkna i. Där kupolen istället för glas är ett elektriskt kraftfält som förintar allt levande som försöker ta sig in, ett fängelse som isolerar honom från världen utanför snarare än en skyddsmur. Han bär på tunga minnen med sexuella övergrepp, och om en syster som har drunknat, men börjar hitta till passionen och en väg ut ur mammans skådespel när den smutsiga vilden och vagabonden dyker upp. Sen finns där Felicia© själv som tyst iakttagare, vars medvetande formas efter det som händer, men vars roll förblir oklar för mig.

Vi befinner oss i Henriks tankar och får sällan någon förklaring av de vinjettlika scenerna, och i min mening känns förvrängningen svår och konstlad. Många av liknelserna i texten känns som om de har sprängts ut och likt nerfallande splitter borrat sig ner i sidorna, där de avbryter meningarna rent slumpmässigt. Jag tycker annars väldigt mycket om världen och den underliggande verklighet som impliceras, känslorna i texten, berättelsen som skymtas. Men i nuläget blir det mesta av handlingen rena gissningar. På något sätt blir det bara en inramning och motivationen och meningen i det som händer verkar saknas. Boken är intressant dock och jag kommer absolut fortsätta läsa Rissanen om han kommer ut med fler, vilket jag hoppas.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar