Pontus Joakim Olofsson: KoMo

...if only you could see what I've seen with your eyes


KoMo är väldigt filmatisk och faller väl in i mindfuck-kategorin, såväl i den sterila och något ihåliga stämningen som till handlingen. Kattarina vaknar upp i reboundeffekterna av sin minnesalternerande medicinering. Hon har under de senaste åren trott sig vara läkare på en psykiatrisk klinik i Zürich, men visar sig ha varit patient på mottagningen. Nu vet hon inte alls vem hon är längre.

Med ljuset på medvetandet visualiserar boken problematiken med hur minnet fungerar och det att kunna urskilja de falska minnena från de äkta, där KoMon är med som osviklig inspelare och förankringspunkt. 

KoMon är en liten skalbagge-liknande maskin som tar emot och återger Kattarinas tankar i text. När Kattarina får henne förutsätts hon vara blank inuti, med en uppstartningsperiod framför sig för att lära sig läsa av Kattarinas signaler. Det visar sig dock att KoMon inte fungerar som hon ska och återgivningen blir oklar. Platon och andra hade idéer om medvetandet som en oskriven bok som alla ens intryck och sinnesupplevelser gjorde mer eller mindre beständiga avtryck i, fast i KoMo är det kanske mer en fråga om pappersmassa.


Den är vindlande, trots en handling där tider och platser gång efter en annan sammansmälter, korsas och glider ifrån varandra är ledsnöret lätt att följa utan att man tappa bort sig bland sidorna. Framtidsmiljön som målar upp sig i bakgrunden känns självklar och det är en resa i sig att samla in detaljerna som bygger upp den. Mycket bra skriven, fast jag dras själv mer till smutsiga och nedbrutna miljöer än till kliniska väggar. Så även om den är bra så känns den inte helt bra mot tänderna. Figurernas känslospel  kommer i alla fall att vara med i tankarna ett bra tag.

Kirsten Hammann: Mettes värld

Mette och Søren lever det perfekta livet tillsammans, fram till dagen då någon börjar måla deras fönsterrutor svarta. Søren flyttar ut och Mette står ensam kvar i tomheten. Boken har en form av dagboksliknande krönikor som skildrar Mettes livsfrågor och handfallenhet inför världssvält, krig och konsumtionssamhället.

Tematiskt är boken väldigt, för, lik Hammanns senaste bok En droppe i havet. Mette känns inte fullt lika fånig här i Mettes Värld utan mänsklig och lättare att ta emot, även om det fortfarande känns för karikatyrartat för mig. Situationen hade gärna fått vara mer allmängiltig.

Mette har en konstnärsbakgrund och bor på en av de finare gatorna i Köpenhamn där hon lever på pengarna ifrån skilsmässan. Med alla förutsättningar för att göra vad hon vill. Visst bidrar det väldigt konkret till hennes situation, där hon har mist sitt sammanhang och saknar en drivkraft för att ta sig vidare, men hennes roll som så kravlöst räkmacka-privilegierad gör henne platt och intetsägande... privilegierad kan man visst vara ändå.

Även om boken har en form som jag gillar så återkommer problemet med att den bara befäster mina egna tankar och inte har så många nya perspektiv att erbjuda. Boken har heller ingen handling utan funderingarna avlöser varandra, efter läsningen ter den sig helt blank och jag kommer inte ihåg något av det jag läst. Förutom dialogen om att vårat medvetande inte hänger med i den snabba utvecklingen och att vi om 100 år kommer dö ut som dinosaurierna, vilken är den enda jag tar med mig. 2 sidor av 300.

I dagar då jag strävar efter att minska ner boksamlingen kan jag ändå känna att båda Hammanns böcker har sin plats där, och trots negativa omdömen drar jag mig ifrån att lämna bort dem. Det är inte helt omöjligt att jag till och med fyller på med debutromanen en dag.

KG Johansson: Samvetsmakaren

Jag började läsa Children of the Sea för inte så länge sedan och fastnade för den här dialogen, runt hur valar kommunicerar med varandra. Där talas det om tanken på att de skulle kunna förmedla hela sitt känslotillstånd och sina perceptioner med varandra. Vilket är en rätt fascinerande och lockande tanke.

Samvetsmakaren handlar mycket om kommunikation och samförstånd i olika former, utifrån tesen att mänskliga konflikter skulle upphöra om vi verkligen kunde förstå varandra.

Människan har spritt ut sig i galaxen och fasetter har uppstått där varje trossamfund kunnat resa till en egen planet och där bygga upp ett samhälle.Samvetsmakarna har sitt herresäte på jorden och står som en neutral medlare mellan olika religioner och åskådningar, och försöker underlätta kommunikationen mellan parter i konflikt.

Så gott som alla är direktuppkopplade till nätet, vilket fungerar som en interaktiv informationsbank som svarar direkt på tankar och frågeställning, men som också gör det möjligt att kunna dela med sig av sina upplevelser med andra. I boken finns också mycket ljus på gester och kroppspråk, och hur romanfigurerna reagerar på varandra.

Boken har getts ut som samlingsvolym och består utav böckerna Samvetsmakaren, Under den döende stjärnan och Omega. Onekligen är det en bok jag väntat på, ännu mer så efter att ha läst förlagets smakprov inför boksläppet, och den har varit gott sällskap under hösten.

Visserligen väldigt lång, men bra likväl. Världsbyggnaden är mycket lätt att tycka om och rör sig bortom den gängse synen på ett utomjordiskt liv med våra förutsättningar, och på ett universum som skulle vara kontrollerat av människan och begränsat till våra sinnen. Händelseförloppet slirar snyggt förbi alla ens farhågor på hur det ska utveckla sig och överraskar till det bättre (vilket väl i sig inte var särskilt överraskande).

Sara Beischer: Det finns råttor överallt utom på Antarktis



Med undantag från ramberättelsen, där uppvuxna Clara och hennes kille hälsar på hemma hos hennes mamma, känns boken som en typisk ungdomsroman. Det som ändå fick mig att vilja läsa den var att den utspelade sig på en högstadieskola under åren 1996-99. Och visst känns det som ens hemmamiljö, med alla märkeskläder och luktcerat, men bara i början och endast ytligt.

 En av bilderna som tydligast representerade min högstadieskola var att sitta i datorsalen och lira DOOM medan Fire Water Burn gick på repeat i högtalarna. Att röra sig igenom korridorerna utan att Björn Rosenström spelades eller sjöngs någonstans var inte troligt. Sen kom Passagen, IRC, ICQ och egen hemsida. Att datorerna aldrig tas upp här i boken känns märkligt,  och det stör mig att boken är så förbaskat ljummen.

Claras skola är en sammanslagen F – åk 9, trots det märker man aldrig av någon annan än Clara och hennes lilla kompisgäng, trots att där borde vara en massa liv och stök. Nian upplevde jag också som det året då klassen började utkristalliseras i olika grupper och man hängde lika mycket med folk utanför klassen som med de i. De själadödande högstadiediscona var för längesedan utbytta mot fester med gymnasiekillarna.

Jag känner varken av Claras av utanförskap eller hur hon är drabbad av att vara arbetarklass. Inte ser jag någon utveckling. Boken är väldigt intetsägande, och märklig i det att man inte förstår vad den siktar efter.

Från baksidestexten: 
Det finns råttor överallt utom på Antarktis är en uppväxtskildring och arbetarklassroman. Det är en berättelse om att inte passa in, om den svenska skolans misslyckande, om att lämna sin klass, om två människors vitt skilda livsvägar och om att plötsligt inse att de man älskade allra mest har blivit främlingar.

Jaha, säger jag..


Kirsten Hammann: En droppe i havet


En droppe i havet har en metalitterär anspelning, där författaren Mette Mæt vill skriva en bok som verkligen får läsaren att vakna upp och uppmärksamma förhållandena i u-länderna. 

Genom en hjälporganisation får hon tillgång till ocensurerade inspelningar från bland annat folkmordet i Uganda, vilket är hur det börjar. Senare när hon en dag går in på hotellrummet de hyrt som lokal öppnas rumsdörren istället in mot Afrika. Hon får förklarat för sig att det är en nyutvecklad simulation som ska erbjuda människor chansen att få uppleva förhållandena utan att behöva göra sig besväret med att åka dit. Varje gång hon går till hotellet och öppnar dörren stiger hon in i en ny katastrofscen från tredje världen.

Från att inleda med scener som är för brutala för att ha något medialt värde går handlingen ändå över till att visa upp välkända scener, som barn i Indien som leker på soptippen, kinesiska barnarbetare i klädfabriken &c. Och jag tycker det är trist att boken inte har mer att erbjuda.

Boken kör på skära kontraster mellan nöd och överflöd för att påvisa hur lite utrymme de utsatta har i våra liv. Istället för att håna den naiva och slösaktiga västerlänningen, som håller sin egna bekvämlighet som enda prioritet, så hade jag betydligt hellre följt en romanfigur som försöker och som antar en ståndpunkt. En handling som för en diskussion kring konsumtion, bistånd och volontärarbeten och visar vad vi egentligen väljer emellan. Hur resultaten ser ut.

Det som sänker boken i mina ögon är dels avsaknaden av mervärde, jag upplever inte att jag har något nytt med mig när läsningen är klar. Dels för att boken lägger sig och inte leder någonstanns. 

Vad det kommer till slutet ser jag en väsentlig skillnad på en berättelse med öppet slut och en som lämnas ouppklarad. Jag vill att en bok ska övertyga mig om möjligheten i det som händer, sätter upp regler att följa; har en mer eller mindre uttalad lösning som gör händelseförloppen rimliga...utan känns berättelsen slarvigt poänglös och konstverket i det hela går förlorat. Utan är det så mycket i Mettes beteenden som känns omotiverat, vilket mest får henne att kännas fjantig.

Jag är dock mycket glad för ämnesvalet och ser En droppe i havet som helt klart läsvärd, även om det inte är den där höjdarboken jag väntat mig.

Marie Hermanson: Värddjuret


En sällsam historia där Anna, efter att ha kommit hem från Borneo, lever instängd i ett fjärilshus. Hon är värddjur åt tre ovanliga fjärilslarver, som trotsat sin natur för vidare fortplantning och artens överlevnad. De har ätit sig in i hennes lår och lagt sig till ro i väntan på sin nyfödelse. Hon är 36år, barnlös och har nyligen blivit dumpad av den gifta man hon träffat de senaste åren.

Trots det starka behov av rörelsefrihet som tidigare hindrat henne från att skaffa sig ett fast förhållande låter hon sig ledas in i denna bur. Efter påtryckningar låter hon sig vaggas in i passivitet som ett inspärrat moderdjur, matas, slutar dricka alkohol,  och blir allt mer handlingsberövad efter att benet inflamerats och febern tagit över. För larvernas skull.

Slutet antyder om ett uppvaknande med nya chanser, men jag läser det ändå med en viss uppgivenhet. Det har den där känslan av att hjältinnan frigjort sig från ett fängelse, bara för att vakna upp i ett annat som är värre.

Jag har tidigare läst Himmelsdalen av Hermanson, och den var väl OK, dock skar jag mig på språket och det fanns en underton som mest påminde om en dålig film med Leonardo DiCaprio i huvudrollen. Värddjuret har istället en mjuk ton med beskrivningar som andas och ser detaljerna, samtidigt som den också är gåtfull. Har inte haft något intresse för Hermansons böcker men nu vill jag läsa fler.


Isaac Rosa: Den osynliga handen


Adam Smiths teori om den osynliga handen påstår att individens egoistiska strävan mot sitt mål gynnar kollektivet som helhet, och detta mer än om denne istället medvetet strävat efter att verka för kollektivets bästa.(Idén raserades av matematikern John Nash, åtminstone i filmen A beautiful mind...)

Relaterat till Rosas bok kan det ses som att muraren endast utför sitt jobb för att tjäna pengar, men samtidigt tjänar han samhället på så sätt att vi får hus att bo i &c. Twisten i boken är att vi här hittar en grupp arbetare ifrån olika yrken uppställda på scen, inför publik, som utför sina vanliga arbetsuppgifter, men utan något syfte. Efter att muraren har byggt sin mur raserar han den och börjar om på nytt. Ingen har fått någon förklaring till varför de är där, utan bara vilka uppgifter de förväntas göra för att få betalt. Så vad åstadkommer de?

Man kan kanske tänka sig att människorna i publiken får sig en eftertänkare av att se hur arbetarnas dagar ser ut, men snarare ter det sig som en exhibition eller en cirkus; efter att tiden går snarare som att de är åskådare till en dokusåpa. En annan fråga är om det spelar någon roll för den enskilde arbetaren om delarna som sorteras i lådor blir en bil eller inte i slutänden, det är ändå samma sisyfosarbete utan slut. Här är de ändå synliga aktörer med möjlighet att få, åtminstone, publikens erkännande.

Varje yrkesroll som representeras på scenen får ett kapitel där arbetaren reflekterar över sitt arbete och hur det har varit på tidigare arbetsplatser. Ifrågasätter det som de flesta tar för givet: hur stor del av sig själva de ger upp och på vilka villkor, arbetsplatshierarkin där andra har rätt att bestämma över ens tid och resurser, bara för att de betalar. Det är monotona arbetsdagar som inte erbjuder någon personlig utveckling, variation eller åstadkommanden att få äran för.

Boken blir aldrig tråkig men den tar inte vägen någonstanns, när arbetarna presenterats är den slut, och jag är kluven till hur jag ställer mig till det. I huvudsak är det ett teoretiskt verk, och boken lyckas i alla fall väldigt bra med att ge en saker att reflektera över.

Gabriella Håkansson: Operation B


Hittade Garbriella Håkansson i och med Aldermanns arvinge som precis har kommer ut, och hon kan inte annat än anslutas till skaran stjärnförfattare som jag har missat. För en gångs skull börjar jag från början av utgivningen, vilket verkar ha varit hyfsat bra då Operation B har en uppföljare i boken Fallet Sandemann. Däremot går det alldeles utmärkt att läsa Operation B utan att känna tvång av att följa upp den med en bok till, hur pass fristående Fallet Sandemann i sin tur är får visa sig.

Operation B är uppdelad i tre delar. Tre fallstudier av kvinnor som skänkt sina liv för vetenskapen. Däribland en som i egenskap av observatör lever som passiv och äcklad iakttagare av partnerns samling sällsynta dyngbangar, som kräver allt mer utrymme i den lilla lägenheten.

Det är ett manipulerande spel av figurernas undermedvetna och stämningen är minst sagt stingsligt paranoid och förledande. Väldigt klaustrofobisk. Kvinnorna är fast med sina sambos som går dem allt mer på nerverna och väggarna kryper närmre utan att någon egentligen går ut. Annat än studierna är det väldigt innehållslösa dagar, som väcker de givna frågorna: vad håller de på med och till vilken mening?

Den instängda lägenheten har samtidigt något av en pittoresk minatyrvärld över sig, som vi som läsare reser oss över. En bedragande vardaglighet kan man kanske säg som lockar med hemmets trygghet och familjäritet men som suger ut sina inneboende, medan åren går och varje dag liknar den som var. När kvinnorna följer sina mäns långsamma förfall följer vi deras.

Jag har problem med att få händelserna att gå ihop tidsmässigt, men förmodligen är det jag som behöver läsa igenom boken en gång till. Det är en riktigt bra bok och den väcker mycket höga förväntningar på efterkommande böcker, som jag tror är ännu bättre.

Sammanträffande eller inte, men det var först efter att ha påbörjat boken som jag började hitta stora svarta skalbaggar runt om i lägenheten. Därutöver så har min Drosera vissnat ner endel och jag har trott det var för blomstänglarnas skull, men när jag rutinsenligt skulle plocka bort resterna efter sorgmyggorna så insåg jag att den bytt diet till en mindre variant av skalbaggar. Dom överlever inte i min lägenhet heller...

Duktig tös i staden utan smak(?)


Senaste tillskottet. Såhär två veckor efter att bibliotekets festivalrea på utgallrade böcker startade ligger det fortfarande guldklimpar och lyser upp bokborden. Glädjande har någon lycklig själ hittat Inbjudan till de våghalsiga, kvar ligger fortfarande ett andra exemplar utav Örn och Ängel, De små tingens gud och kompletta Isis-serien. Visserligen vore det kul att ha just de Isis-böckerna i hyllan, som lästes ut första gången; på den där tiden då timmarna fördrevs på biblioteket - särskilt önskar hon sig just de böckerna om Gormenghast. Men vettig är vettig och inte sentimental. Och Örn och Ängel har hon trots allt redan två exemplar utav i bokhyllan.

#Death by books


ur Operation B av Gabriella Håkansson

Med hem från Östersjö 2013




Jag minns mannen som var där ett par år och sålde promoskivor för 5 :- styck. Killen med nyutgivna dvd-filmer, 3 för 100 :- ... Nu för tiden är biblioteksgallringen det enda som gör det värt att resa in till festivalen, och den är minst lika skumraskens...

Viktor Johansson: Limbo

Viktor Johanssons debutroman är en mörkare och mer genrebetonad historia än vad jag hade väntat mig av honom. Det är en berättelse i obalans, där kaoset och dekadensen är det enda som är. Det låter bra men boken ter sig som ett stickspår (som borde hållts mycket kortare) till en längre roman. Som om historien är en del av det som händer efter eller innan, vid sidan av, den egentliga handlingen. Tom på egentligt innehåll och det är svårt att placera antagonisterna i sina rätta roller och att förstå deras monologer.

Julian Yacubs uppdrag är att finna rätt på den nuvarande Kurdám, en symbolisk ledare med gudastatus som upprätthåller den rådande världsordningen men som inte vill spela sin roll. Ryktena om Kurdáms försvinnande har spritt sig och många vill se honom död så att en ny värld kan ta vid.

För att sno Pål Eggerts boktitel så beskriver termerna ”Borde vara död” kärnan väldigt bra. För samtliga, men särskilt för Yacub som fötts badande i sin mors blod och växt upp inspärrad i lägenheten, där han avhumaniserats av sin far som aldrig låtit honom glömma sin skuld.

Låt oss säga som så att jag inte är helt övertygad om att Viktor Johansson är min typ av författare. Boken börjar som en positiv överraskning när vi flygs iväg till den främmande planet Lonia, med ett mecka betitlat Camera Obscura där allt avskräde samlats och människan tvingas möta sin sanna natur, men ganska tidigt slår det om till att mest kännas som obegripligt dravel som aldrig vill ta slut.

Tomas Eklund: Fågeln i kejsarens träd

That is no country for old men. The young
In one another’s arms, birds in the trees
– Those dying generations – at their song,
The salmon‐falls, the mackerel‐crowded seas,
Fish, flesh, or fowl, commend all summer long
Whatever is begotten, born, and dies.
Caught in that sensual music all neglect
Monuments of unageing intellect.
-ur Sailing to Byzantium, William Butler Yeats

Daniel har flyttat in i ett övergivet bibliotek och har tagit på sig att se efter samlingarna; där titlar som De ofödda människornas bok står, liksom Don Quijote av la Mancha och Borges Fiktioner. Staden har tömts på folk och tiden har frusit till en evig vinter. Enda gångerna han går ut är för att byta till sig mat, eller droger som får honom att drömma. Han har sett Stellas regelbundna promenader genom parken varje dag och väntat på deras möte.

I en annan värld gick Daniel ut ur sin och Stellas lägenhet i ett tillstånd av fugue, och kom inte tillbaks. Oförmögen att upprätthålla deras liv för två på egen hand lämnas räkningarna obetalda. Hon slutar att äta och börjar försvinna för att alltmer tappa greppet om verkligheten. Dåtid, nutid och framtid sammansmälter med presumtiva världar och drömmar.

För en gång skull, så hade jag inte haft något emot en längre bok här. Snöglobsvärlden lämnas ouppklarad och alldeles för snart, det är en värld jag hade velat stanna i i veckor – favoritmiljön, jämte fiskar som går på land och myllrande framtidsstäder som börjat krackelera. Slutet är något knackligt men känslan fantastisk.

Dennis Cooper: närmare



George såg ut som om han gick i sömnen. Nåt var fel. Han sa att han inte visste hur han skulle beskriva det. Till att börja med hjälpte det att ta syra tre gånger i veckan. Sen förlitade han sig på våra små samtal. Nu fanns det inget mellan honom och ”det”, som han kallade det som han för tillfället kände. ”Det blir bara värre”, påpekade han när vi gick han i hand genom stadsparken.
   Jag fattade vad han menade. ”Det” var lika vagt som den meningen. Med andra ord skulle jag aldrig fatta det. Att säja så hjälpte inte. Vänner var på sin höjd lättsam underhållning. Jag höll öronen öppna, överdrev mitt intresse och hoppades att han nån gång skulle tycka att medlidande var sexigt.

Det är en upprepande historia som går i cirklar runt George och följer hans vinglande väg mot de öppna lejongapen. I princip: Två 17 åringar sitter inne på ett pojkrum inramat av gamla barntapeter och fyllt med Disneyland souvenirer, och tittar på tecknad film. Föräldrarna halvsovandes i soffan utanför. George, med ett ansikte som har en dockas perfektion, drar en lina, tar av sig byxorna och spelar död. Medan den andre, som tror sig nästan vara kär, uppnår sin tillvaros höjdpunkt, för att sen lämna honom.


Det är därför jag är glad att jag är känd för det jag är känd för. För att jag är så läcker, menar jag. Det gör att jag kan tro på mig själv och inte behöver oroa mig för att jag bara skulle vara en massa blå slangar inslagna i hud, vilket är vad alla egentligen är.

Bakom de vilsna ynglingarna i förgrunden som kämpar med att uttrycka sin kreativitet och att hantera sin egen dödlighet, finns Georges smärtsamma nedgång. Från att vilja ta sig ur sina problem och att ha någon vän att prata med, till att acceptera allas utnyttjande av honom och själv söka upp dem.  Det är en komplex och ytlig värld med många motstridiga känslor, väldigt obehaglig men bra.

Boken har en tydlig nivåskillnad mellan skolkamraternas relativt oskyldiga försök till att känna något (och samtidigt skjuta verkligheten ifrån sig) och de vuxnas intrång i en annars intern och nihilistisk ungdomsvärld.

KJ Larsson: Xlos Delden



Xlo har blivit placerad i en främmande människokropp och fått ta över det liv som kroppens tidigare ägare haft. Fast i den grå staden, i ett kontorslandskap där pappershögarna bara växer sig allt högre. Ny för kroppens bojor och utan förklaring till syftet med det han gör. Istället dagdrömmer han om att få leva som fisk i havet. Vantrivseln driver honom att söka efter sin tidigare själspartner Xmo och väcker viljan att konfrontera härskarinnan Nut för att få tillbaka det tidigare fria liv som han levt i Delden.

Boken ger få indikationer på hur världen egentligen ser ut, i tid och hur mycket den skiljer sig från vår. De beskrivningar vi får är genom Xlos oförstående och utleda ögon. Jag visualiserar det hela som en kafkaesque samtidsdystopi, strösslad med en eländig och dyster humor. Men den går sedan vidare som en quest i sökandet efter svaret på tillvaron och tar mer formen av en pikaresk. Jagade av ordningsmän utgör Xlo och hans missanpassade vänner en härligt bedrövlig trupp som strövar genom världens alla nyanser av hopplöshet och förtvivlan i jakten på vetande. 

Det börjar väldigt bra tycker jag, men inte helt ovanligt för att vara mig så förlorar jag intresset något när miljöerna sveper förbi och humorn är den enda behållningen som ges. Även om det är en humor som har behållning, och det kan ju också ses som att boken håller ett kvickt tempo. Själv hade jag velat ha kvar den grå, introspektiva och distanserade tonen från bokens början, där man fortfarande kan känna tyngden från varat. Slutet är annars också väldigt bra, men det är som sagt en del som tappas bort på vägen. Hur som helst är det en fräsch och uppfriskande bok som sticker ut bland utgivningarna, vilket alltid är kul att stöta på.

Firestarter



Efter att ha spelat Little Inferno ett tag börjar jag nås av insikten om att bästa användningsområde för de flesta ting är att sätta eld på dem. Vilket också väckte ett visst läsbehov men det enda jag kommer att tänka på är biblioteksbranden i Gormenghast och bränderna i Oates Djur. Är det någon som har några bra lästips om eldsvådor och pyromani?

Jenny Wiik: Bildbindaren



Tolvåriga Lucina har en bildblogg där hon lägger ut det hon ritat och ganska snart börjar hon få kommenterar ifrån en konstnär från en annan blogg på forumet. När hon lägger ut en bild på skolans plågoris Ludvig så visar det sig att konstnären är ifrån en annan värld och att han har öppnat upp en portal till hennes.  Med hjälp av bilden på Ludvig för han över honom till Beonor och binder honom till ett konstverk han håller på med, för att få mer kraft. 

Wiiks bildintresse lyser förstås igenom, hon är doktorand i konstvetenskap samt illustratör, och har gjort sina egna illustrationer till boken. Jag hade dock önskat att det smittade av sig mer. Med bild, färglära och passionerat skapande. Dessvärre är boken statisk och livlös, med svepande beskrivningar istället för upplevelser. Annars tycker jag att det var ett väldigt lyckat val med en ung tecknande bloggerska i huvudrollen, och hade gärna velat få ut mer av Lucina.

 Jag hade också velat att de olika världarna knöt an till varandra mer, att det fanns en återspegling mellan mobbningen i skolan och förtrycket av de olika folkslagen i Beonor. Att handlingen hade ett kärntema den kretsade runt istället för att bara berätta en historia från A till B, som blir mer tunnsådd desto längre bort den kommer. Det att boken aldrig går in på djupet gör att jag många gånger finner motiven oklara och jag saknar förståelse för händelseförloppen; varför exempelvis Lucina skulle vara den enda som kan rädda Ludvig när vem som helst från Beonor verkar kunna ha gjort det.