Anna Kerubi: Karma Boulevard



Karma Boulevard är ett postmodernt och poetiskt verk i future noir stil. Boken utspelar sig i det överpopulerade Nya Ionah, döpt efter profeten som spolades i land efter att han svalts av en val. En kulturell smältdegel. Den ter sig som en metaforisk stad, i dess (o)begränsade omfång, världen utanför verkar inte ha genomgått samma utveckling och staden tycks sakna förankringar.

Elektriska pojken är den äldsta av flodråttorna, ett gäng gatupojkar som blivit till ett med staden och lever i fas med dess ständiga skiftningar. Han utgör navet som håller ihop allting och är länken mellan de utbrytna figurerna i boken som ska ta sig igenom staden. Den de letar efter heter Tobias och han sägs ha konstruerat en permanent påfart till Motorvägen som gör den tillgänglig för alla.

Motorvägen är en ny dimension, av overklighet, och ter sig endera som ett psykedeliskt drogrus, som Narnia, eller som en allusion till internet. Det är en Virtual Reality och ett sätt att ta sig dit är genom att först komma över ett par pendlarglasögon.

Motorvägen hade alltid funnits. Vissa hävdade att Nya Ionah inte alls grundats av profeten utan av de första Motorvägsresenärerna. Stadens nya herrar brydde sig inte om vilket. De såg bara outnyttjad mark. De fnös åt vidskepelsen, jagade bort prästerna och kallade in utländska byggbolag. Men även om den inte längre var synlig, behövde Motorvägen plats. De nya herrarna gjorde Nya Ionah till en dubbelgångare av sig själv, sin egen spökstad. 

Ett annat sätt att fly verkligheten är att ta en tur med Minnesexpressen, som låter en resa genom sitt egna eller någon annans förflutna, på nutidens bekostnad. Som en liten bieffekt så har det frekventa användandet gjort staden ostabil och tiden skiftar ständigt karaktär. Dessutom håller Motorvägen på att kräva allt mer utrymme, staden håller på att kollapsa och verkligheten har blivit väldigt skör.

Handlingen byggs på efterhand och kommer hela tiden med nya inslag och irrvägar, allt eftersom man får lära känna staden och dess gator. Sökandet efter Tobias känns som en skenjakt i jämförelse med den gåta som staden utgör. Det är en alldeles förtjusande bok. Jag har inte uppfattat någon vidare entusiasm i de recensioner jag läst sen den kom så det var en positiv överraskning ,och jag är mycket glad över att jag inte lät den gå förbi.

Sören Holst: Tankar som ändrar allt -om tankeexperiment och nya världsbilder



Sören Holst är teoretisk fysiker på Stockholms Universitet och Tankar som ändrar allt känns först och främst som en kursbok; ämnet till trots mer föreläsande än fascinerande. Boken är naturvetenskapligt inriktad och känns som en bra grund för tankeexperimenten, men jag hade förväntat mig något mer övergripande när jag läste om den. 

Boken ger en idéhistorisk gestaltning från Aristoteles lutande plan fram till Einsteins speciella relativitetsteori. Jämsides, en förklaring av argumentationen som prövar experimentens hållbarhet samt en avslutande redovisning för vad som utgör en god teori och tankeexperimentens funktion i lärandet som illustrerande exempel.  De exempel som finns med på utmanande tankeexperiment är tvillingparadoxen som uppstår ur relativitetsteorin, identitetsproblemet vid teleportering och problemet med den skenande vagnen.

Jag kommer att behöva läsa igenom den inledande teorin några gånger till för som science fiction -läsare så känns det som att jag borde kunna redogöra för hur tvillingparadoxen uppstår, och det är det nog den rätta boken till för den tar gott om tid på sig.  Boken går även in på de mer filosofiska, psykologiska och moraliska experimenten: frågan om en person är densamma efter en teleportering och problemet med en skenande tågvagn som hotar att köra över en eller fem personer. Dessa kapitel, särskilt det om teleportering, är mer ytliga, inte lika utvecklade och övertygande som resten av boken. Vad jag hade önskat är en bredare diskussion om ämnet och flera olika experiment som presentation av de olika inriktningarna. Visserligen är boken givande men den lyckas inte föra över entusiasmen för ämnet särskilt väl.

Sten Andersson: Filosofen som inte ville tala - ett personligt porträtt av Ludwig Wittgenstein



Jag är inte särskilt bekant med Wittgenstein sedan tidigare. KG Johansson lät honom nämnas i sin bok Chimärerna och därefter har jag tänkt att jag skulle läsa mig in på hans skrifter, vilket inte har blivit av än. Men Wittgenstein är ändå en av få personer som har känts värd att ta sig igenom en 700-sidig biografi för. 

Hans filosofi har på det hela gått ut på att försöka montera ner språket till sina minsta beståndsdelar, för att få fram ett okonstruerat språk som återger världen som den är utan omskrivningar. Men språkets begränsningar har gjort det till en form av ”om ni tror jag menar vad jag säger så förstår ni mig inte” – argumentation, något av en buddhistisk koan, som lämnat åhörarna handfallna. 

Sten Andersson ifrågasätter som utgångspunkt genistämpeln som Wittgenstein försetts med. Tonen i boken är för respektlös för mig och det ter sig befängt att skriva en så omfattande biografi för att nervärdera någon man inte förstår. Han ser till att håna de flesta av Wittgensteins personliga egenskaper - som jag ser det måste man någonstans utgå ifrån att en person är mer än sitt uttryck. Som Andersson själv säger så kan man inte förebrå någon det de inte rår för. 

Men Andersson framhåller även Wittgensteins livshistoria och inre kamp som en existentiell reflektion över det allmänmänskliga och det är trots allt en levandegjord och tilldragande läsning. Även om Wittgenstein långtifrån var något helgon och sällan klarade av att efterleva kraven han ställde på sin omgivning för egen del, så genomled han också ett olyckligt liv fullt av självförebråelser som konsekvens därav. En stor del av hans liv styrs av strävan mot det så kallade anständiga levenet och helst hade han väl kunnat leva som asexuell eremit.

 Född i en mycket välbärgad och uppsatt familj kom han att ge bort sin förmögenhet till sina syskon för att leva som en enkel människa, men han fortsatte att umgås i de högre kretsarna och i praktiken blev det istället hans vänner som tvingades försörja honom. Han avrådde sina elever och älskare från att bli filosofer, till förmån för ordentliga industriarbeten, medan han själv ägnade hela livet åt sin filosofi. Men han var mångfacetterad i sina intressen och under sitt liv sysselsatta han sig också som arkitekt, trädgårdsmästare, sjukvårdare, soldat och folkskolelärare. 

Det är ett väldigt fängslande levnadsöde och Andersson har rätt i att det står sig oavsett vad man tycker om Wittgensteins filosofi, även om jag själv tycker att hans liv och filosofi verkar tätt sammanbundna.

Annika Luther: Skogen som gud glömde


En skolklass ger sig ut i på en exkursion till nationalparken Kalmanjärvi i östra Finland. Utflykten ingår i en breddningskurs i botanik och inhemska nyttoväxter och de paddla kanot. Det är  en omkastad ordning på handlingen och berättelsen skildras genom att flickan Minka efter hemkomsten skriver ner vad som har hänt. 

Jag tycker att uppresan och de första dagarnas vandring är bra fångade, så här tolv år efter fjällvandringskursen jag gick i gymnasiet längtar jag glömsk av tiden tillbaks och hade velat följa med på det här. Som bokens titel och inledningens tillbakablickande mardrömmar förråder så blir det dock ingen idyllisk resa. Efter oförutsedda händelser kommer en del av gruppen bort och utflykten slutar i en norrländsk version på American Gothic genren.

 Det var en fängslande läsning men boken brister en hel del i övertygelsen vilket gör att den såhär efter någon veckas distans inte känns särskilt bra längre. Jag störs till exempel utav att det har beslutats att de ska ta sig fram med kanot istället för att vandra och att man inte har gjort några förberedelser för detta.  Därutöver upplever jag det som att det, inget vidare diskret, har smugits in ett kapitel för mycket i boken. Kapitel sex utgörs i huvudsak av deras första sträcka paddlandes ner för floden, men kanoterna levereras först i kapitlet efter och det blir då deras premiärtur. I detta kapitel börjar även Minkas inkastade inre dialoger om att hon känner sig oälskad och de skär sig till en grad mot handlingen där även de tycks tillhöra en helt annan bok.

I Luthers senaste bok De hemlösas stad, som får sägas vara avsevärt bättre, har större delen av klotet lagts under vatten och det indiska familjelivet har en framträdande roll. I Skogen som gud glömde möter de en före detta Greenpeace-aktivist som flytt ut till skogen där han försöker skapa en koloni, kallad gaiaprojektet. Som sagt tidigare uppskattar jag verkligen finlandssvenskan i böckerna och naturtemat som böckerna knyter ann till lockar. Det går inte att komma ifrån att den här boken har handlingen av en b-skräckis, men det finns fortfarande saker där som tilltalar mig och Luther håller en egen stil.