Maria Turtschaninoff: De ännu inte valda

Maria Turtschaninoff är en av författarna som jag har starkast förväntningar på när det kommer till fantasy. Jag har skrivit om Underfors tidigare, som är väldigt härlig med sin nordiska trollskog, och innan jag börjar på serien om Arra passar jag på med De ännu inte valda - som är en snygg och nätt bok för de yngre.

De brokiga styvsyskonen Emmi och Martin avslöjar en musa just som hon ska överlämna en idé till Emmis faster, och blir bortförda till det sagoland där muserna och alla de fantasifoster som väntar på att paras ihop med rätt författare bor. Det utvecklas till en klassisk saga med kända troper men håller sig fräscht och livfullt. Riket är ett kuriosakabinett av figurer och miljön håller en uppskattad karnevalsstämning. Den elaka häxan i sin svarta dräkt har fått fladdermussvingar och spindelben (tack vare omslaget har hon blivit min favorit i boken). Och där finns en hel del gulligull, bland annat en skimrande liten havsängel som kryper upp på armen på barnen och blåser små bubblor. Men boken har en bra tajming och Emmis och Martins relationsutveckling bryter av stojet innan det blir för mycket. Mycket bra balans och dynamiken mellan figurerna är väldigt skön.

Aldous Huxley: Island

Island får sägas vara mer av en guidad rundvandring än en roman då den snudd på helt saknar intrig. Men den börjar i alla fall med Will som förliser och ”spolas iland” på den asiatiska ön Pala och omhändertas av invånarna som visar honom runt och presenterar öns utopiska filosofi. I själva verket är Will tidningsagent och jobbar åt makter som vill komma över öns oljerättigheter.

Öns drivkraft består i självutveckling och livslära och lever efter en anpassad form av Buddhism. På ön blandas österländska och europeiska läror och alla invånarna får lära sig engelska då möjligheten att ta del av omvärlden anses nödvändig för ett fritt liv. Men för den delen är det inte en helt och hållet öppen ö som vem som helst får besöka utan alla regler är selektivt satta.

Till en punkt där de till synes går i clinch med varandra. Å ena sidan botar man cancer med hjälp utav Mesmers teorier om animal magnetisk, o andra undersöks alla fyraåringar med EEG för att påvisa om de ligger efter i utvecklingen och behöver en anpassad uppfostran. Man lär ut jämlikhet men avlar samtidigt fram barn genom insemination för att höja populationens goda anlag och slå ut dåliga gener.

I centrum, jämte meditation och uppmaningar om att leva här och nu; strävan efter sitt sanna jag och dess sanna natur som fås av hallucinogena svampar, står skolningen och den börjar i princip omedelbart efter födseln. Man lär inte ut ämnen som fysik och kemi utan koncentrerar sig på utveckling, hälsa och gemenskap. Harmoni mellan kropp och själ. Det hela sker väldigt systematiskt med framtagna metoder för att lära barnen att reagera positivt till världen och varandra. Det är en frihet som sker under väldigt kontrollerade former, men frågan är om indoktrineringen är värre än vår.

”Pure Pavlov.”

”But Pavlov purely for a good purpose. Pavlov for friendliness and trust and compassion. Whereas you prefer to use Pavlov for brainwashing, Pavlov for selling cigarettes and vodka and patriotism. Pavlov for the benefit of dictators, generals and tycoons.”

Boken, Huxleys sista, skrevs 1962 och Hitler används på flertalet ställen som exempel på resultatet av omvärldens utveckling. Utopin beskriver inte bara hur man har valt att leva utan kanske ännu mer om vad man har tagit avstånd ifrån och lärt sig att förhindra.

We don’t give ourselves coronaries by guzzling six times as  much saturated fat as we need. We don’t spend a quarter of the gross national product preparing for World War III. Our economic system doesn’t permit anyone to become more than four or five times as rich as the average.  Electricity minus heavy industry plus birth control equals democracy and plenty.  We never allowed ourselves to produce more children than we could feed, clothe and house. We have managed to resist the temptation to which the West has now succumbed , over consumption.

Will informeras om ölivet i dialoger som uttrycks likt föreläsningar och boken tillhandahåller inte direkt upplevelsen av ett realiserbart samhälle. Det är ett filosofiskt verk och troligen får man ut mer av boken om man är bekant på Huxleys tidigare texter och utveckling. Det känns heller inte helt ultimat att läsa boken så som annan skönlitteratur då man går förbi styckena för snabbt med få pauser. Så det är en bok för mig att återkomma till....om några årtionden.

KG Johansson: Glastornen

Trilogin börjar med Hungrigs namnssång, i en övergångsrit där han ska finna sitt mansnamn, under vilken han möter en varg som förmedlar en profetia om världens undergång där Hungrig lämnar stammen och världen av Is för att bege sig till tornen från de gamla legenderna. Vargen blir hans guide och Hungrig tar efter dess namn.

Stammen är döende, snötäcket brer ut sig, maten tryter och barn har slutat födas. På sin färd slår sig Varg ihop med det vandrande folket ronier och senare blir han indragen i religionskriget mellan kungens och stadsfurstarnas arméer när kungen vill övertyga folket om sin version av bokens kristendom.

 Världen har gått under en gång tidigare i ett kärnvapenkrig. Isolerade ute öknen, i de mystiska tornen finns resterna av den tidigare civilisationen som lever instängda, apatiska, och iakttar världen ifrån sina glasspiror.

I världen finns också vetsormunkarna som har tagit på sig att bevara och samla in så mycket information de få tag på, men orderns oöverskådliga samlingar är hemliga för omvärlden och all information ser ut att förmultna till stoft innan någon kan få någon nytta av den.

Kärnvapenkriget och dess efterlämningar får scener ur Apornas planet att flasha förbi och på enstaka ställen gjorde Stephen Kings fantasyböcker sig påminda hos mig.. fast sen är det allt det där gåendet, och i den andra boken börjar i princip allt om från början. Böckerna är genretypiska; till en början naturnära historisk fantasy men med postapokalyptiska inslag, och påminner mycket om serierna jag läste när jag var yngre; åtminstone i andan. Dock känns de tama i jämförelse, utan starkare känslomässiga höjdpunkter som når fram. Jag känner nog inte att böckerna tillför särskilt mycket, dess olika kulturkrockar till trots, i proportion väger det töliga fortfarande över. Och andra sidan så har jag väl inte direkt sparat de här böckerna i tron om att de skulle bli framtida favoriter och de är roligare än vad jag hade förväntat mig.