Jag bor här nu

...utan lina, så inget blogguppsving å det närmsta.



Henrik Örnebring: Kapten Nova vid planetpolisen

Vid det här laget är jag rejält trött på förlagshajper och boksläpp, så när jag når fram till de där bortglömda verken i bokhyllan som jag aldrig hört något om.. föreställer jag mig dem märkta med en blinkande neonskylt som läser ”succé”. Fast i slutänden så får jag nog ändå sammanfatta den här boken som hellre än bra, precis som de andra.


Handlingen i sig lovar gott för ett rymdäventyr på ungdomshyllan. När mobbningen på skolan nått gränsen för vad som är uthärdligt kommer Kapten Nova från planetpolisen Johan till undsättning och för honom med till det IA- styrda rymdskeppet Zita. Men polisyrket har utvecklats till en fasad för mediakändisar; istället för effektiv brottsbekämpning går deras uppdrag ut på att se bra ut i tv och få flest tittarsiffror under polisjakterna.


Kapten Nova vid planetpolisen är underhållande och har en skön uppsättning figurer vars egenskaper jag gillar. Men medan ungdomsböcker på ett enkelt sätt brukar ha en del att säga om livet tappar den här boken bort sig bland alla reglage och spakar i försöken att få till häftiga teknologiska beskrivningar. Där jag vill ha fart och precision är den pratig och rörig. Det känns också som att boken hamnar utanför sin målgrupp, den är för komplicerad.


Trots Johans moraliska dilemma är det en bok till största delen utan djup, men hade den kortats ner och om Johan fått ett mer känslomässigt spelrum så tror jag att den skulle ha blivit riktigt bra. Även om jag har mina invändningar så är det en historia som jag trivs bra med när den spelas upp i mitt huvud, efter att jag har kommit bort från själva texten.

Peter Høeg: De kanske lämpade

Efter att ha flyttats runt mellan olika institutioner har Peter placerats på Biehls privatskola i Köpenhamn. Det hela faller sig tämligen svårgreppbart eftersom det är en skola för högt presterande elever och han själv anses som ett svagtsint problembarn. På skolan träffar han två andra elever, föräldralösa likt han själv och med en överensstämmande historia bakom sig, som inte heller hör hemma där och inte vet varför de är där eller hur länge de är tänkta att stanna.


Peter Høeg har skrivit in sig själv i historien, som författaren som reflekterar och skriver om sina uppväxtår. Skolan porträtteras som ett stort urverk barnen tvingas följa; inrätta sig efter och leva upp till, men Peter och hans vänner ryms inte i skolans gemensamma tid utan lever i en egen. Under tiden tillsammans planerar de för att avslöja skolans plan, vad den gör med eleverna, och komma till rätta med tiden.


Boken utspelar sig under 60 och 70 –talet och själv ser jag ingen skillnad på alla de internatskolskildringarna som finns. Bok som bok. Det är dock kul och överraskande hur eg helt byter stil i sina böcker, även om jag tycker att den här är rätt tråkig så finner jag den språkmässigt betydligt bättre skriven än Kvinnan och apan som jag läste sist. Fröken Smillas känsla för snö har jag inga minnen kvar efter annat än att jag fick tvinga mig igenom boken och att det var en ren pina.


De kanske lämpade har längre teoretiska passager om tiden och varat, som i slutstycket närmar sig de djupare erfarenheterna som jag vill få ut av en bok. Fast jag kan inte säg att den når dit, på det hela känns boken och dess tankegångar för diffusa och varje gång den når fram till en slutsats så frågar jag mig hur det alls är tänkt att hänga ihop. Men det ser väl ut som att jag kommer fortsätta beta av Peter Høegs böcker...

Peter Høeg: Kvinnan och apan

… uppföljaren till Flickan och Kråkan (typ).
"En apa närmade sig London. Den satt på en bänk, i en segelbåts öppna sittbrunn, på läsidan, hopsjunken, med slutna ögon och en yllefilt om sig, och till och med i denna ställning fick den mannen mitt emot att verka mindre än han var."

De inledande styckena påminde mig i det första om gåtlekarna i stil med ”En naken man hittas död i öknen med en avbruten sticka i handen”, och efter första delen befarade jag att hela boken skulle vara fullkomligt oläsbar, men det går över. I den andra delen irriterade jag mig på alla luckor i handlingen och figurernas obegripliga roller, men för varje del utvecklas handlingen till det bättre och väver sitt grönverk omkring en. En verkligt uppiggande läsning.

Kvinnan i boken heter Madelene, är i trettioårsåldern, en alkoholiserad överklassdonna på väg utför som har fastnat i sin ingjutna roll som lyxhustru. Hon kommer att dras till den olovligt införda apan som hennes man har placerat i deras vinterträdgård, i syftet att experimenteras på för att få igång mannens karriär på riktigt. I apan och dess fångenskap ser hon sig själv och hon bestämmer sig för att rymma med den.

Hon hade trott att samhällets lagstiftning skulle skydda apan, och hon hade misstagit sig. Hon hade väntat sig att de sociala konventionerna skulle ha gett henne själv åtminstone litet tid att springa, och också där hade hon tagit fel. Hon hade satt sin lit till sin egen, triumferande känsla av att vara på rätt spår, och denna känsla hade visat sig vara en illusion. Nu gjorde hon upp balansräkningen över universum, och hon såg, så långt hennes erfarenhet räckte, inte ett spår av överordnad rättvisa. Motståndslöst tvingades hon mot medgivandet att världen är en maskin i vilken människor och djur är delar, eller till nöds små självständiga maskiner, alltså livlösa, eller värre än så, livlöshet som rör sig livfullt, dödens små perpetua mobilia.

Boken gör lysande iakttagelser och är väldigt tänkvärd och fängslande. Apan i boken får mig också att tänka på testet med den osynliga gorillan, våra blinda perceptionsfläckar, och har en hel del att säga om våra liv och hur vi lever dem.