Ursula Le Guin: A Wizard of Earthsea


There are Those living in Unity with Tao since ancient time. Thanks to Them – the sky is pure and the earth is stable, the nature is gentle and the rivers are full of water, the valleys are covered with flowers, all living beings multiply, the heroes of the spiritual Path are paragons of virtue. All this is provided by Those Who achieved the Unity!

-Lao Tse, Tao Te Ching


A Wizard of Earthsea är den första delen i hexalogin om Övärlden. Efter att först nu ha läst boken så börjar jag ifrågasätta om det verkligen är böckerna jag har hört gott om, eller bara världen de utspelar sig i (eller om jag har inbillat mig rosorna helt och hållet). Självklart så uppskattar jag boken för den påverkan den haft på efterkommande fantasyförfattare och jag kommer att fortsätta på den här samlingsvolymen tills det är dags att lämna tillbaka den till biblioteket, fast just nu så har jag svårt för att sätta mig in i bokens genomslagskraft.


Berättelsen har formen av en utvecklingsroman och börjar underifrån med, vad som anses som, Sparrowhawks/Geds brister och felaktiga handlingar. Vi får följa hur han introduceras för magin, blir lärling och skolas. På vägen gör han misstaget att släppa ut en skuggvarelse till världen, varefter han väljer ett liv i exil för att ingen ska komma till skada när monstret kommer efter honom. Hans väg blir en Odysse över havet, till självkännedom.


Le Guin säger själv att boken går att härleda till Taoismen. Jag tycker nog inte att kopplingen tillför särskilt mycket, förmodligen klarar sig boken bättre utan och jag borde ha skippat den ingången. Men därigenom ligger det en, inte särskilt vidare implicit, tyngd på motsatsförhållanden, att bibehålla balansen i allting, och på figurernas agerande. Att lära känna sin omgivning och varats innersta väsen. Jag antar att böckerna återkommer till drakarna och deras outgrundlighet… då Ged trots allt tituleras som dragonlord, nu känns mötet med dem lumpet kort och som det mesta andra som händer ganska orelaterat till historien.


Dessvärre tycks handlingen springa ifrån sig själv så upplägget blir nästintill fragmentariskt, platserna får aldrig sina historier berättade. De stora händelserna läggs i bakgrunden och sveps förbi och istället blir den tråkiga och givet förutsägbara jakten på Dark Ged överexponerad och klumpig. Den återberättande formen på texten hjälper inte till utan gör det traggligt odynamiskt; under långa passager klarar jag inte av att visualisera alls utan dåsar till på var och annan sida. Boken är bara 166 sidor lång och ändå hängde jag med jättedåligt.

Annika Luther: De hemlösas stad

Vattennivån har stigit med 10 meter och Helsingfors ursprungsbefolkning har evakuerat staden och flyttat till Jyväskylä, där de lever i ett övervakningssamhälle som skurit av kontakten med resten av omvärlden. Istället har strandsatta katastrofflyktingar utifrån flyttat in i resterna av huvudstaden och staden har blivit mångkulturell.


Det är inte den ordinarie dystopin, utan en spirande och hoppingivande berättelse där livet har gått vidare och människorna anpassat sig efter de nya förhållandena. Välfärdssamhällets lyxproblem trängs undan och istället framhävs det minimalistiska och strävsamma levernet, av människor som kan ta vara på sig.


Femtonåriga Lilja rymmer hemifrån och tar sig tillbaka till Helsingfors. Där tas hon om hand av en indisk familj; får lära sig om de kulturella sederna och får ökade ansvarsuppgifter i hemmet. Hon är en ganska intetsägande figur kan jag tycka och jag får aldrig någon bild av vem hon är, men staden i sin tur är väldigt levande. Den håller sig inom realismens gränser, fast för mitt inre kretsade demoner runt kyrkspirorna.


Handlingen i boken flyter ut relativt riktningslöst och texten har många ålderdomliga ordval, vissa finska termer och uttryck. Den känns egen och avig, på ett uppfriskande sätt. Och inspirerande, jag trivs bra i de här nerbrutna och stökiga miljöerna – utan struktur och styrsel.


Jag tyckte mycket om De hemlösas stad. Den fick mig att glömma allting annat och det var en avslappnande läsning. Dessutom infann sig det där stadssuget som vissa böcker obönhörligen för med sig, där man verkligen vill åka och se platserna själv. Annika Luther har skrivit en hel del böcker tidigare så troligtvis kommer jag att återkomma till henne.

when the fish come out of the sea it's all over


ur Angel Egg

ur En annan stad av Michal Ajvaz (ill. Pavel Cech)

ur Det röda trädet av Shaun Tan


Världen var underbart rofylld och sjögrön tyckte fiskarna och gled nyfiket in och ut genom öppningar och sprickor i de dränkta husen. Ett riktigt paradis. In i labyrinterna vågade sig bara de glupskaste gråsälarna och de flesta fiskarna fick leva ifred. De fiskbarn som sjöstjärnorna inte gillade växte till sig och fyllde labyrinterna. Och eftersom fiskar inte har så långa minnen så förstod de inte att dra sig ut mot de fria havsvidderna i tid, när de dränkta husens övre våningar efter några år på nytt började befolkas av tvåbenta invånare med spön och nät och krokar. De första nybyggarna tyckte det var obehagligt när det bubblade och spratt av fenor rakt utanför dörren, men snart började de ivrigt meta från fönstren eller klättra ner i undervåningarna för att dra upp näten med gratis middagsmat.

-De hemlösas stad

kg johansson: rock and roll

Live Music. Music with rocks in it, running wild . . .


Bortsett från att KG Johansson har skrivit boken så är Rock and roll ingen bok som egentligen ligger innanför mitt intresseområde, då jag är dålig på att läsa för underhållningens skull och inte så dragen till livsskildringar.

Boken är en utvecklings roman och skildrar livet i ett coverband. Gitarristen Peo som närmar sig trettio börjar erfara och ifrågasätta rock and roll -andan. Alkohol och brudar, uttjatade anekdoter tills man känner sig som hundra. Men musikupplevelsen finns också där, vilken jag kan uppskatta.

Det är en påträngande bok och svår att skriva om. Efter att ha kommit ifrån grabbgänget och festandet i hemstaden och fått några års andrum är jag jävig mot att återvända till den atmosfären. Men all den där inre motstridigheten och självrefererandet hos mig släppte efter efter ett tag, och där ligger något bakom själva handlingen som stundvis fick mig att förnimma en viss förståelse för det hela.

På ett plan känner jag att det är lite skit samma vad Johansson skriver om för jag kommer ändå förlora mig i meningsuppbyggnaderna. Interaktionen mellan figurerna är riktigt skön, men jag kan sakna snitsen från de kortare böckerna. Klippningarna. Det händer inget här som får mig att vilja vara med i varje steg av händelseförloppet, utan den hade gärna fått kortats ner.

Arthur Machen: Den store guden Pan och Det innersta ljuset

Arthur Machen fick sitt genombrott med Den store guden Pan (1894). Långnovellen börjar med en vetenskapsman som har hittat en tidigare outforskad grupp nervceller som hindrar oss från att varsebli andevärlden omkring oss.


Berättelsen är upplagd som ett mysterium och bokens andra novell, Det innersta ljuset som följde även i den ursprungliga publikationen, följer samma tema och börjar med en kvinna som avlidit och vid sin obduktion visar sig ha en djävuls hjärna.


En dimridå har, genom våra sinnen och logiska tänkande, lagts över människans själ och hindrar den från att skåda sitt ursprung och jordens mörkare krafter - den äkta världen här symboliserad av Pan. Andevärlden beskrivs som något av ett helvete som öppnar upp sig och får mig att tänka på något av Clive Barker. Denna ohygglighet som vi endast får bevittna genom den självmordsvåg som plötsligt drabbar London, efterhand som fler träder över tröskeln, är överallt omkring oss.


Centrum i de båda berättelserna utgörs av en depraverad dam i ombytlig form, som gör kvarteren mörkare och kusligare än vanligt. Tankarna går således även till femme fatal -motivet som fanns i Cazottes Den förälskade Djävulen. I övrigt ska Machen visa tydliga influenser från Robert Louis Stevenson.


Den inledande essän om Machen, av Vincent Starrett från 1917, gjorde med sina citat mig väldigt pigg på Drömmarnas berg. Som jag tror mig ha hört gott om sedan tidigare. Annars fick bokens båda noveller inte mig särskilt andsluppen och motiverad att hugga fler. De har sina glimtar, men även om naturbeskrivningarna och Londons dekadenta kvarter får mig att stanna upp så är det mycket text däremellan som inte tillför något. Jag kan tänka mig att Machen bar på många spännande tankegångar, och sådana skymtas även här, men de hade gärna fått vara fler. Framförallt hade jag önskat mer sammanhängande och koncentrerade berättelser.

Amanda Hellberg: Jag väntar under mossan

Jag väntar under mossan är den perfekta sommarlovsläsningen. Ute i skogen bland insjöar, surrande flugor och skogsfolk. Boken fångar upp den trolska stämningen och har en väldigt vacker språkdräkt som med precisa och stilrena ordval för en ut i naturen.


Jag gillar språket mycket bättre än själva utformningen och är inte lika förtjust i perspektivvalen. De inre monologerna drar fokuset till författaren istället för figurerna och känns inte realistiska, samtidigt som bytena rubbar läsningen och rycker ur en från berättelsen. Begreppsparet Utvald och Väktare som används för mig till Japan och inte till den svenska urskogen, jag är utled på de båda termerna och tycker att de utgör ett stilbrott.


Slutresultatet är en lite mysryslig och somrig bok i en underskön miljö, men den är för uppstädad för att riktigt komma åt sin läsare.