Juli Zeh: Örn och ängel

”De socialistiska konsekvenserna av det kollektiva inträdet i det postmateriella samhället”

Mitt under deras sista telefonsamtal skjuter Jessie sig genom örat, och lämnar Max med en sprängd trumhinna, drogmissbruk och utan flickvän. Han säger upp sig från advokatfirman där han jobbar och ringer en kväll in till radioprogrammet Samtal om en karg värld, där han kommer i kontakt med radioprataren Clara som senare söker upp honom och vill skriva en uppsats om hans fall.




Hon skulle ha kunnat vara tjugo, sexton, egentligen till och med tolv, hon pendlade mellan olika åldrar, allt efter hur ljuset föll, kanske också efter vad hon just tänkte eller ville säga. Nu hade hon solen i ryggen, och hennes ögonfärg tycktes ha blivit mörkare med åren, nästan svart, kanske var pupillerna onaturligt utvidgade, eller så hade hon två hål i ansiktet, hål som jag kunde ropa ner i och höra efter om det kom något eko.


Figurerna är utmärglade, bottenlösa utan yta, och på väg att dö ut. Medan Max har blivit likgiltig inför livet förtvinar tjejerna i sin tur framför ens ögon, de kastas runt som lealösa vantar och Max släpar bokstavlig runt på dem; sparkar lite på dem emellanåt för att se om de är vid liv. Det är hetsigt och kaotiskt, men på ett dämpat sätt som tar sig all tid i världen. Historien berättas genom Max paranoida drogrus, med ett panorama som vrider sig i värmeböljan och får figurerna att kuva under. Bilden av vad som händer är förvrängd och oskarp.

Vi står mittemot varandra och jag betraktar hans mörka ögonglas, som hela gatuteatern spelas upp i. En turistbuss kör in i huvudet på honom, krymper och försvinner, någon flanerar i bakgrunden, Himlavalvet ovanför taklisterna spricker upp i vidvinkel, och i förgrunden är jag själv, likaledes välvd längs den konvexa krökningen, med alltför stor näsa.


Zeh är sannerligen min favoritnihilist och jag älskar hennes tomma figurer, kanske lite särskilt i den här boken. Det är mycket osagt som fångas upp i porträtten och det är en berättelse som man snabbt blir hemmastadd i trots avsaknaden av djup. Mycket tack vare att språket är en sådan fröjd, hon har en riktigt skön återspegling på sina beskrivningar.

Laurence Cossé: drömbokhandeln

Vi är väl en del här i krokarna som drömmer om att driva en bokhandel, och för oss bjuder Drömbokhandeln inledningsvis på en mycket trivsam miljö inför öppnandet av Au Bon Roman. Det är en bokhandel specialiserad på kvalitetslitteratur, och som senare kommer att möta starkt motstånd utav den anonyma pöbelns anklagelser om elitism.


Dessvärre så är inte detta en bok som skulle platsa i butiken; främst då den är tvåhundra sidor för lång. Det hundratal sidor som skräpkulturens angrepp mot butiken tar upp saknar substans och är bara en lång radda av ”Han gjorde si, hon gjorde så”. Det talas inte särskilt mycket om böcker utöver den frekventa name-droppingen och den inklämda kärlekshistorien är ensidig och unken som gamla cigaretter. Slutet sen är plötsligt och har ingenting att göra med intrigen som byggts upp.


Plocka gärna upp boken, men du kan gott sluta läsa när det börjar gå utför för det blir inte bättre.

Lone Frank: Mina vackra gener


National Geographic startade sitt Genographic projekt 2005, som går ut på att spåra människans ursprung och fortfarande går att delta i mot betalning. Sedan dess har konsumentgenetiken växt fram och bland annat så finns företagen 23andMe (som google investerar i) och, i sverige, DNA-Guide som erbjuder en utförlig kartläggning av ens gener. Härigenom får man besked om riskerna för att drabbas av olika sjukdomar och en närmare titt på sin personlighet . Det är också möjligt att undersöka sina släktförhållanden och sitt ursprung.


Lone Frank åker till USA och intervjuar ett par av de framträdande forskarna på ämnet. Hon medverkar själv i några undersökningar för att se om det går att utläsa något om depressionerna som har gått i släkten. Det blir en ganska ensidig och inget vidare givande diskussion; i dagsläget finns det inte särskilt mycket för en privatperson att hämta av resultaten. Men ämnet utgör själva utgångspunkten i boken och utvecklingen är jätteintressant!


Det spekuleras kring ärftlighet och möjligheten att få besked om sina odds för att drabbas av svårare sjukdomar, så att man kan förebygga dem. Personligt anpassade behandlingar och om att i framtiden kunna förutse hur en person reagerar på läkemedel och vilka doser som ska förskrivas.


Boken går också in på det, mycket intressanta, personliga planet. Vi får en inblick i forskningen som pågår och här diskuteras och spekuleras kring i vilken utsträckning generna styr våra liv och om vår personlighet är något medfött, även om hur vissa av generna formas av vår miljö och går att återställa om man har kunskaperna.


Visserligen skulle jag hellre se en dokumentärfilm, där man får vara med på intervjuerna och se miljöerna, men det är verkligen en fängslande läsning som är bra och balanserat skrivet. Och ger värsta magpirret.

19 maj 2012

Läslistan efter drömbokhandeln blir rätt jobbig...

Fredrik Härén: De ickesynliga

I det yttersta talar boken om ett samhälle som lever mitt ibland oss men som vi inte kan uppfatta med våra sinnen. Min impuls är att tanken är alldeles för lättillgänglig och porträttet av deras levnadsvanor allt för osannolik, men jag uppfattar det inte som själva poängen med boken utan snarare är den en attack mot vår oförmåga till nytänkande.


Tanken på vad som gör att människor tar till sig något som sanning är intressant, liksom iakttagelsen av hur hårt vi håller fast vid vår egna verklighetsbild och viljan att klä på andra den - oförmågan att lyssna. Det är väl värt att ifrågasätta, men framförallt så tänker jag under läsningen på hur vi reagerar på och uppskattar information och åsikter som upprepar det vi redan vet, gentemot de som försöker visa nya perspektiv och hjälper oss att utvecklas.


I det avseendet så känns det som att boken har en liten medjakande läsarskara i åtanke, utan att för den delen själv tillföra något nytt, och den är rätt självgod. Huvudproblemet är att den känns som ett internt skämt tänkt att provocera, och uttrycket stämmer inte överens med innehållet. Jag tar hellre intryck av människors levnadsvanor än deras retorik.


Så det är ingen bok som jag vill tycka om, men faktum är att jag hoppas på fler.

Andreas Roman: När änglar dör


I boken är Satan berättare och han står här i sin återgivning av skapelsemyten jämsides Iavhé, som en del av Gud. Boken tar fasta på en tudelning där Gud även inrymmer Djävulen, och de var två om skapelsen: Iavhé som efter bristerna i skapelsen ville ge människorna i den en chans att gottgöra sig; och Isamael som helst ville förstöra skapelsen istället för att dra ut på misslyckandet. Djävulen får en abstrakt form som betraktare, tvivlare och anklagare och existerar både fängslad i helvetet, vid guds sida och bland människorna. Men reflekteras i Isamael som också ter sig som den verksamma och närvarande sidan av Gud.


Redan av änglarna förväntar jag mig en överdådig entré som förmörkar solen och kastar skugga över mänskligheten; i bilden av Gud rör vi oss bortom vad orden förmår att uttrycka. Visserligen är människorna, som här aldrig får några sympatier, mycket små och obetydliga, men det hindrar inte att vi får en mänskligt förkroppsligad Gud som urskiljer sig enbart som överst i hierarkin - med änglarna som tjänare och människan som myrfarm.


Där finns en apati i boken som jag inte vet om den är avsiktlig eller ej, men vare sig handling eller mening når fram till mig utan det känns mest som en vilsekommen röra. Det enda som bryter letargin är stunderna av blodspillan, i vilka både människor och änglar dör. Men inte känns de särskilt övertygande kraftfulla och av vrede laddade. Däremot så gillar jag ovanifrån perspektivet och den historiska utvecklingen av hur bristerna i skapelsen förstoras. Hur influenserna sprider sig liksom hur individerna formas både i sin undergivelse och upproriskhet.

Anna Gidgård och Cecilia Davidsson: Yogamat

Syftet med boken är att erbjuda näringsrik och lättsmält mat som ger energi och skapar balans i sinnet. Den riktar sig framförallt till yoga-utövare och har en grund i den ayurvediska läran, som rymmer både rå och tillagad mat.


Sett ur ett annat perspektiv så är boken så gott som 100% vegetarisk, och passar även veganer. Det finns ekologiska alternativ för de flesta av ingredienserna redan i storvaruhuset, så man kan anpassa sig efter vad man har råd med och vad som ser aptitligt ut. Även om det inte är syftet, så finns där för den som hellre småäter än äter stora måltider flera tips på tilltugg och mellanmål.


Recepten sträcker sig över hela dagen; med alternativ för frukost, lunch, middag, mellanmål och efterrätter. Där finns också recept på tillbehör som dressing och fruktchutney. Ett tiotal rätter kräver ugn och tre stycken av juicerna vill ha en råsaftcentrifug. Men framförallt så kommer du att vilja ha en matberedare (jag har en fruit blender och en stavmixer med tillbehör för hackning, det blir lite fler moment då man inte kan mixa allt samtidigt men har fungerat bra). Favoritreceptet så här långt är de goda nöt och dadelbaserade äppeltryfflarna.


Jag är kräsen med mat och coops frukt&grönt- avdelning stödjer inte direkt mina preferenser. Men jag piggnade till av den här boken och vill prova det mesta, och än så länge har mina upplevelser varit positiva. Förutom lättare mat utan tillsatser så har jag också längtat efter en vegetarisk receptbok inriktad på bento-lådor; det finns flera smårätter här i boken som skulle fungera så det är ännu en sak som tilltalar mig med den.


Vad jag saknar är den informativa aspekten - jag hade gärna läst mer om yogans förhållande till mat, samt receptens näringsvärden och kaloriinnehåll och vad man behöver kombinera för att komma upp i dagsbehovet, om ingredienserna och hur de produceras.


Artikel i Buffé och några av recepten