Patrick Ness: Sju minuter över midnatt

Boken bygger på en idé som författarinnan Siobhan Dowd lämnade efter sig. Själv har jag inte läst något av henne, så det är svårt att säg om boken gör den rättvis, men den är i alla fall väldigt bra på egen hand.


Tematiskt så ligger Sju minuter över midnatt nära seriealbumet I Kill Giants; i sättet att bygga en förlösande historia av känslor och fånga upp den inre världen, hemsökt av monster. Trettonåriga Conors mamma är svårt sjuk i cancer, och hans pappa har flyttat till USA med sin nya tjej och deras gemensamma dotter. Mormodern kommer över och ska ta hand om honom, men hon är distanserad och har inga kunskaper om hur man handskas med barn.


Conor kallar, omedvetet, till sig ett monster. En hotfull trädman, ålderdomlig gammal idegran, som visserligen verkar väldigt klok och säger sig vara där för att hjälpa… men i hans berättelser är världen allt annat än rättvis och svart och vit. Han är inte direkt något pålitligt monster och det är osäkert vilken sorts hjälp han egentligen erbjuder.


Medan Conor tvingas reda ut och ärligt möta sina riktiga känslor så blir det en väldigt mörk och otäck bok. I stunden där man inte vet om mörkret har slukat honom och om det ska bli en sådan där historia där monstrena klättrar över det metaforiska planet - hur verkligt monstret egentligen är och på vilket sätt.


Språket, åtminstone här i översättning, mäter inte riktigt upp till handlingen utan känns platt och skugglöst. Men man blir så tagen av historien så man glömmer det snabbt.


Illustrationerna av Jim Kay är riktigt ruggiga och ger en gåshud så snygga de är. De får hela uppslag, men sträcker vidare ut sig och fortsätter även över textsidorna; där de ramar in en ut och invänd mardrömsvärld i negativ. Härligt svart-vita och rispade, med mycket texturer.


David Sikter: autogenesis

Autogenesis är en intressant bok både i det att den ligger väldigt nära studentlivet och i frågorna den ställer kring vilken reaktion robotarnas intåg skulle få i samhället, särskilt efter att de utvecklat ett eget medvetande. Den verkar också väl förankrad i Uppsalamiljön.


Man har i framtidsscenariot satt upp strikta lagar mot utvecklingen av AI-system, frågan är om det är en utveckling som verkligen går att stoppa. Robotarna har vid det här laget redan en, om än inte särskilt populär, plats i samhället för lägre servicejobb. Förmodligen så har man således även kommit ganska långt i utvecklingen av självlärande system. Trots lagens restriktioner så skapar ett gäng studenter ett virtuellt program som tros vara självmedvetet, vilket möts med våldsamma protester och det blir en politisk röra av alltihop.


Det här är en bok som till en början håller riktigt bra handlingsmässigt, men som slutar i långdragna kriminalromans-dialoger utan innehåll. Boken tar upp många av frågorna som brukar ställas i samband med transhumanismens utveckling, men det görs inga egentliga reflektioner och det är flera av idéerna som nämns som aldrig får någon direkt funktion i berättelsen. Samtidigt som jag aldrig fick något grepp om bakgrunden till samhällsutvecklingen och hur orsak -verkan förhållandena hängde ihop.


Bland annat finns där en posthumanistisk tråd om möjligheterna för att överföra en människas medvetande till datorn, för ett längre liv. Tanken om människan som mer och mer utvecklas mot att bli en maskin och, från andra hållet, robotarna som mer och mer blir som människor. Tills båda sidor möts och det inte längre är någon skillnad. Fast det blir aldrig något av det här utan egentligen handlar boken enbart om den konstruerade AI:n, om ens det (mest om människorna runt omkring).


Jag tror också att Sikter skjuter sig själv i foten som ger boken en bestämd tidsangivelse. Det är roligt att boken har fångat in studentlivet och internetkulturen, men är inte dagarna märkligt oförändrade? Och att i klassiskt maner ge bokens kriminella IT-nörd och terrorist Aspergers, en diagnos som i dagsläget håller på att avvecklas och knappast lär vara aktuell 2048, om ens 2014, bryter tidslinjen redan innan andra kapitlet är slut.


Ur det neurologiska perspektivet så hade jag istället velat läsa om studenter som överkonsumerar centralstimulerande preparat, Ritalinets efterkommare, innan salstentorna för att förbättra sin prestationsförmåga. Eller så kanske man kan börja prata om den funktionella autismen igen - indirekt så märks den väl i och för sig av i de unga studenternas bristande verklighetsanknytning. Dock är det intressant med tanken på en mer upplyst och engagerad befolkning utan tålamod för demokratin (eller är det snarare den ostimulerade och rastlösa befolkningen med ett lagrat överskott på energi?).

Russell Potter: Toby - den lärda grisens memoarer

Under 1780-talet och de kommande åren gjorde den lärda grisen sensation i London; med uppträdanden som bestod av att han med hjälp utav bokstavskort besvarade publikens frågor. Han fick flera efterträdare och i början av 1800-talet släpptes självbiografin The life and adventures of Toby the sapient pig, varefter Toby blev ett allmänt namn för dessa lärda grisar vilka sen har alluderats till i flera dikter och skämtteckningar.


Det här påstås dock vara Tobys riktiga memoarer som Potter säger sig återberätta. Om hur Toby klarade sig från slakt och sedan togs upp av herr Bissets kringresande menageri, där han först fick lära sig konsten att bokstavera och sedan att läsa. Under sin livstid möter Toby flera kända namn bl.a. Dr. Johnson, Anna Seward och William Blake, vilka presenteras i noter i slutet av boken i ett försök av Potter att understödja sanningshalten bakom berättelsen.


Bisset tar, med undantag från sina dansande kalkoner, god hand om djuren. Så berättelsen håller en munter ton, även om förhållandena inte ser likadana ut för de andra på marknaderna. Då det är Toby som berättar är historien utan dialoger och som stolt återgivare finns där emellanåt en tvekluven tolkningsbild av hans emottagande.


Som med Hugo Cabret som jag läste för ett tag sedan så är det ett historiskt verk som vill ge ett tidsenligt intryck. Utöver den arkaiska språktonen i texten så är inlagan satt med typsnittet Caslon Antique och har Toby som bokstaverar ut varje kapitelrubrik.


Det här var förstås den andra boken som jag sträckläste och den håller hög klass. Som de tidigare böckerna från Basil så är det en egensinnig bok som bryter mot slentrianläsningen och ger en något nytt och oväntat. Toby är en underhållande berättare och marknadsvistelsen lockar, framförallt känns författaren vis och väl påläst. Även om han såklart tar sina friheter för att få en tilldragande tillställning.


Vidare fortsätter Potter berätta om grisarnas nyhetsanslag, och annat intressant, på bloggen PYG. (Varifrån bilden här är snodd).


Åsa Lind: Slumpens bok

När det kommer till att inte välja min läsning efter bokomslaget så är jag rätt svagsint. Jag tycker att den här boken är grymt snygg (omslagstexten och inramningen är guldfärgade), min gamla aversion gentemot kartonnage har de under de senaste åren vänt till en förkärlek (särskilt snitsiga är böckerna efter att de plastats in). Fast de hade förstås gärna fått vara inbundna. Att inte gå efter titeln är väl en annan sak... men Slumpens bok är fantastiskt bra - så tji, inte lär jag mig något.


Hanna Demeter är 12 år och har levt på rymmen från sina fosterföräldrar, tillsammans med sin mor som hon hjälpt ut från dårhuset. De har flyttat från stad till stad men nu börjar pengarna ta slut och modern blir allt sämre. När Hanna en dag köper frukt i Närmsta Butiken blir hon ombedd att ta en bok med sig hem istället för växel.


Det finns ju en hel del magiska böcker i omlopp vid det här laget. Slumpens bok räknar ut vilken av alla ens valmöjligheter som ger det bästa utfallet för stunden. Men den fungerar bara för den rätta läsaren, för alla andra är det som står rent nonsens.


Bortsett från bokmagin så finns där mycket värme och Hanna släpper taget om sin mor och får en familj utanför blodsrelationerna, om vi nu ska krossa illusionen om kärnfamiljen så gillar jag det här. Boken är en väldigt spännande sträckläsningsbok, jag har läst växelvis med en annan som jag inte velat lägga ifrån mig och har inte alls kunnat välja mellan de båda.


Boken blir aldrig dryg, däremot tristare framåt slutet… men den slutar i tid! Hanna är überskön och jag hade lätt velat läsa fler böcker om henne. Jag föreställer mig att den inte har så mycket ställt mot Den oändliga historien, men mot exempelvis Bläckhjärta står den stark efter vad jag minns. Min världsbild som byggts upp av bloggandet krackelerar något när jag upptäcker sådana här böcker först flera år efter att de kommit ut.

The real life of insects

Den franska, halvt animerade, serien Minuscule som jag håller på att titta på nu är ifrån 2006, men jag har inte upptäckt den förrän nu. Det är tre volymer som var och en består av tjugo stycken 5-minuters avsnitt - något av det bästa jag sett på länge.

Mårten Sandén: Ett hus utan speglar

Thomasine (Tommy) och hennes pappa har flyttat in hos tant Henrietta, som har varit sjuk under en längre tid och ligger för döden. Under lov som det här är kusinerna också där, och så här tätt inpå varandra så går deras olika personligheter inte att komma ifrån. Utan de kräver sitt utrymme och Tommy är deras observatör.


Det är ett stort och gammalt hus vilket barnen brukar utforska, och den minsta flickan Signe hittar en garderob som tidigare har varit låst. När hon kommer ut så verkar hon förändrad och är inte den där lilla tysta flickan längre, utan helare på något vis.


Språket flyter på bra, på ett sätt som gör att man ser förbi det när man läser och inte reagerar på att det är just ord man läser. Undantaget för de engelska termerna ”granny” och ”the changing room” som känns malplacerade den enda gång de används (Henrietta har engelskt påbrå, men det känns ändå mest som en brist på svenska ord).


Det är en spännande historia. Jag kan tycka att det är tråkigt hur verkligheten brer ut sig och att där måste finnas en så uttalad sedelära som förklarar betydelsen av allting som händer, magin hamnar i skuggan för de vardagliga förvandlingarna. Gärna hade jag sett en större betoning på de historiska inslagen som finns, och deras koppling till huset.


Men det är en bra utvecklingsroman som har sina tänkvärda poänger, och jag känner mig väldigt hemma i miljön och familjerna som trängs där. Varje kapitel inleds med en illustration av Moa Schulman, vilka går mycket väl ihop med berättelsen . Jag har fortfarande inte kommit till skott med Sandéns serie om Jannike Faltin, men det känns bra att åtminstone ha fått stifta bekantskap med en av alla de böcker han har skrivit.