Richard Dawkins: Verklighetens magi

Till vår första dator där hemma hade vi en interaktionsskiva med Stephen Hawking, baserad på A brief history of time (tror jag). Trots att den var på engelska, ljud som hackade och datorn som hängde sig varje gång man försökte klicka sig vidare så var det en väldigt stor upplevelse.


Verklighetens magi är därför en bok som jag har sett framemot riktigt mycket, då den ger mig lite av samma känsla som det där mötet med Hawking. Framförallt tack vare Dave McKeans underbara illustrationer som gör det till ett fascinerande möte med världens mysterier även i bokform.


Dawkins riktar sig den här gången till ungdomar och ger svar på några av verklighetens mysterier, men introducerar även det vetenskapliga förhållningssättet och förklarar vad det går ut på (vilket gör boken till ett perfekt komplement till skolstudierna, eller inför gymnasiet...även om den är svår). Boken har tolv kapitel:


  1. Vad är verkligheten? Vad är magi?
  2. Vem var den första människan?
  3. Varför finns det så många olika djur?
  4. Vad är saker och ting gjorda av?
  5. Varför blir det natt och dag, sommar och vinter?
  6. Vad är solen?
  7. Vad är en regnbåge?
  8. När och hur började allting?
  9. Är vi ensamma?
  10. Vad är en jordbävning?
  11. Varför händer olyckor?
  12. Vad är ett mirakel?


Tyvärr är boken ändå en besvikelse, även om den är snygg som tusan. Texten är rörig och pladdrig där jag vill ha den konkret och knivskarp; vinklingen är vidrig; det är svårfångat och ämnen glider över till nya från en mening till en annan och kapitelordningen är jättekonstig. Vad har jordbävningar med liv på andra planeter att göra?


Varje kapitel inleds med att presentera ett par äldre myter kring fenomenet, bara för att sedan visa på hur mycket smartare dagens vetenskapsmän är. Istället för att använda de äldre myterna som en ”dumskallarnas sammansvärjning” så hade jag velat se en diskussion kring myternas funktion och hur vetenskapen växte fram.


Det är inte bara tidigare världsåskådningar och religiösa som trycks ner utan flera gånger inleder han i stil med (ungefärliga citat) ”Det är många som tror att..”, ”Det finns fortfarande de som är okunniga om..”, hur lyckat är det i en bok som riktar sig till ungdomar där många förmodligen är nya för ämnet? De som inte hänger med i hans tillkrånglade redogörelser blir dumförklarade. Ett citat:


En av vetenskapens stora förtjänster är att forskare vet när de inte vet svaret. De erkänner glatt att de inte vet.


Det är alldeles för mycket pompöst skitsnack som inte hör hemma i en faktabok. Bokens förtjänst är den helhetsbild som erhålls och den ger grundläggande förklaringar på hur saker och ting ligger till. Det är fortfarande en jätteintressant bok, men det är många meningar och uttryck som jag vill stryka över med svart spritpenna.


25 mars 2012

Känns inte som att jag har så mycket att tillföra vid det här laget så orkar inte skriva ett inlägg. Mina fem cent om första boken:

Helena Granström: Alltings mått

Granström diskuterar människans behov av att distansera sig ifrån verkligheten för att kunna observera den. I boken använder hon pornografin som illustration för vetenskapens roll, där ingenting är av värde om det inte kan dokumenteras och det mänskliga har blivit en konstruktion. För att komma åt det mänskliga i den civiliserade tillvaron så behöver vi skapa en projektion av de behov som vi har trängt undan. Det mynnar ut i ett individlöst och kapitalistiskt samhälle, där det enda som existerar är det som kan kategoriseras och fyller en mätbar funktion.


Texten är uppbyggd av motsatspar i olika former av det själsliga och det kroppsliga; subjekt och objekt, naturligt och konstruerat. Flera av trådarna i resonemanget går bra ihop med boken De drömmande städerna som jag läste för ett tag sedan, och jag får lite lust att läsa om den. I övrigt låter jag det här bli ett citat- dumpningsinlägg:


De pornografiska karaktärerna utgör en yttersta utarmning av den andre som gestalt; det tomma skalet av en mänsklig annanhet. Denna förtvining av det som inte är jag har sin parallell i hur den levande, icke-mänskliga omgivning som en gång erbjöd en spegel i vilken vår mänsklighet tilläts framträda tydligt har ersatts med en av människan konstruerad omvärld. Möjligheten att skapa mänsklig identitet i samspel med en oberoende omvärld reduceras i och med att denna omvärld alltmer betraktas som enbart instrumentell, och som ett mänsklighetens förvaltningsobjekt.

Vi skapar mätningen[…]: inte genom att forcera fram en objektiv egenskap hos den part vi valt att kalla mätobjekt. Istället ger vi upphov till ett helt nytt fenomen hos verkligheten, vars egenskaper i någon mening kan bestämmas […]


Sinnesupplevelsen utgör inte längre bas för kännedom om världen, i strävan att närma oss vekligheten, att genomskåda den, görs vår omvärld fundamentalt overklig genom total frikoppling från mänsklig erfarenhet.


Desto viktigare med ett förhållningssätt till språket som lämnar statiken, som är trevande snarare än kategoriserande, där terminologins epitet ersatts med diktens interrogation.

Symbolerna; till en början förmedlare av verklighet, sedan den enda verkligheten, någonting verkligare än verkligheten.

Ordet som objekt blir till ordet som egendom. Den latinske poeten Martialis använder ordet plagiarius – kidnappare, människorövare – för den som tar en annans text i besittning.

alex johnson: bokhyllor



Alex Johnson frågar sig i förordet om vi i framtiden kommer att ha färre böcker hemma och om fokuset därmed kommer att flyttas till bokhyllan, som blir en form av prisskåp. Jag oroar mig lite för att böckerna ska följa efter och bli mer av designerföremål, när förlagen inte längre behöva anpassa formatet efter folks bokhyllor utan istället börjar slåss om exponeringsplatser och försöker fylla de udda utrymmena. Men det finns fortfarande några enklare hyllor med i boken och även de där underlands-aktiga som jag älskar. Jag fantiserar lite om en horisontell hylla längsmed väggen för liggande pocketböcker. Som Paperback:



Boken har två huvudindelningar: En brokig skara bokhyllor och Design i överflöd; som är vidareindelad i singelhyllor, möbler med bokhyllor, ovanliga bokhyllor, bokhyllor som konst, utanför lådan och småhyllor (denna delen är min favorit). Vad jag saknar är de utrymmesoptimerade lösningarna för oss som fortfarande har en hel del böcker hemma. Och kanske hyllor anpassade för specifika ändamål; som i köket, kontoret, ateljén &c. Hyllor designade efter genrer och med enkla displayer; för böcker som är mer än bara attrapper, med fokus på organisering.


Twin Shelves


I hemmet skulle många av bokhyllorna som visas i boken få böckerna att se överflödiga och vilsekomna ut. Det optimala vore kanske att dessutom vända sig till en handlare som säljer böcker efter utseendet; fem hyllmeter antika läderinbindningar i rött tack. Och se till så att man inte bjuder hem någon som faktiskt läser böcker.


När det kommer till offentliga utrymmen, som bibliotek och kontorsmiljöer, så finns det desto mer att hämta. Hyllorna ger ett hemtrevligt men ändå städat intryck som prunkar på öppna ytor och mötesplatser. Där man vill ha det luftigt och besökarna står för det huvudsakliga mervärdet. (Fast vissa, som Twin Shelves, är närmare plågsamma att titta på)


I boken finns bilder på över 300 bokhyllor, alla i färg, samlade tillsammans med en kort presentation, namn, mått och webbplatsadressen till företaget som står bakom. Innehållet kommer ifrån bloggen Bookshelf, som började samla bilder på bokhyllor 2007 och fortfarande är igång. I slutet finns också två sidor med lästips på böcker, artiklar och liknande bloggar.


Kristoffer Leandoer: Övningsuppgifter

Övningsuppgifter säger sig erbjuda praktiska övningar med målet att få slippa sig själv. Det är en ickematerialistisk vägledning mot den absoluta intigheten, som säger åt läsaren hur denna ska göra avkall på sina sinnen, tillhörighet och plats. Angriper attityder och förhållningssätt. (Boken är kategoriserad som poesi, så kanske ligger utmaningen i att inte se den som en uppmaning)



21.


Den här övningen går ut på att skaffa sig en Låtsaskompis. […] Din låtsaskompis bleknar varje gång ni går ut tillsammans. Din låtsaskompis måste hålla sig i skuggan. Din låtsaskompis har tråkigt. Du tröttnar på att höra alla klagomål. Du tröttnar på att känna dåligt samvete för att du överger din låtsaskompis varje gång du går ut. [..]


Det betonade Du-tilltalet i boken håller mig på avstånd. Jag: ”Vem?”. När den försöker tala om min plats i tillvaron: ”Nej”. Jag har ansträngt mig för att slipa bort allt som inte handlar om dig: ”Va?”. Tänkandet tas hela tiden ifrån mig så jag lyssnar inte ens. Ur ett icke-existentialistiskt perspektiv så borde det inte vara någon skillnad mellan mina och författarens tankar, men jag ovillig att ta dem på mig.


Det är en väldigt provokativ och ironiserande text, stundtals humoristisk. Jag är osäker på huruvida boken lyckats med det den tagit sig för, det beror på vad den vill. Istället för självreflektion ger den mig mer som tankeverkstad; i sättet att försöka konstruera egna tankar. Men visst finns där en konfrontation och jag får nog ge den lite tid. Boken tar udden av en hel del prestationskrav (fast tillför också en del prestationsstress bara genom att finnas till).

Steve Savile: Secret Life of Colors

Secret Life of Colors är snällare än Skrattande pojkens skugga i sina uppmålade våldsscener och känns inte fullt ut lika intensiv, men perspektivet och stämningen är sig likt och sidorna skrikandes blodbestänkta.


Den utspelar sig på New Yorks gator, bland förtvivlan och de fasor som dröjt sig kvar efter stadens alla offer. Vid framkallningen av några bilder som han har tagit på en prostituerad upptäcker privatspanaren Gabriel att hon bär på samma märke som offrena efter the trinity killer, och blir i sitt försök att varna henne indragen i polisens jakt på mördaren. Det är inte förrän halvvägs in i boken som man får reda på vad som faktiskt pågår, vilket hindrar mig ifrån att skriva om den som jag vill.


Fat raindrops came down from a charcoal sky as Gabriel Rush let the glass-tinted door swing closed behind him. The gray of cigarette smoke corkscrewd lazily into the haze of stale December air.


Savile för tankarna till serier som Spawn och The Crow, filmer som Angel heart, men jag har inte stött på miljön i romanform. Upplevelsen blir en annan när handlingen utspelar sig inifrån en själv. Han har ett distinkt sätt att använda orden på och man ser världen som genom en prisma.


Beskrivningarna är uppbrutna, påträngande visuella och talar till alla sinnen. Känslan under läsningen är att allt ligger precis där det ska, utan att för delen kännas övermättat. Handlingen utvecklar sig pusselartat genom flera personer och tidsperioder så man vet aldrig om det man fått berättat för sig är allt. Den håller en på spänn.


Ännu en författare som jag har börjat bunkra upp med här hemma.

(Vet inte om det finns någon konsekvens i stavningen, men ni vill troligen söka på Steven. Hemsida finns)