Kazuo Umezu: Scary Book vol. 2 och 3




Kazuo Umezu är, tillsammans med Hideshi Hino (Hino-Horror) och Junji Ito (Uzumaki, Gyo, Museum of Terror), ett av de stora namnen inom Japansk skräckmanga. Mest känd är han för serien The Drifting Classroom (1972-1974); tänk Flugornas herre möter Lost.


Därutöver är han en av få mangaartister som jag har ett ansikte på; Umezu är en väldigt färgsprakande person som håller kvar vid barnet inom sig, något av en Pee-wee Herman. Han bor i ett egendesignat hus (som grannarna har stämt honom för) , håller mager diet för att leva längre och syns alltid med sin röd/vit -randiga tröja på (han är nog minst lika känd för sin karaktär idag som för sina verk).


I en efterkommentar till Insects skriver han ”The shocking twist ending was notorious in its day, so I always worried about people reading the ending first.”. Problemet med att läsa serierna idag är att de har gått ur tiden.

Vol. 2 Insects är en gotisk skräckhistoria om flickan Megumi som har en oförklarlig fobi för fjärilar.


Vol. 3 Faces innehåller två berättelser. Båda handlar om en flicka som får sitt ansikte vanställt, eller snarare, om personerna som påverkas av flickorna.


Skräcken används som en expressiv och psykologisk studie över människans irrationella sidor och figurerna upptas helt och hållet av de känslor som kommit över dem: rädslor, besatthet, avundsjuka, fåfänga. Umezu är riktigt bra på det här men obehaglighetsmomenten blir kvar innanför bildrutorna. Att varje berättelse är koncentrerad på ett enda motiv gör också att de känns utdragna i det här långa formatet. Historien ”The coincidental letter” i Faces får hjälp utav en tjurig lillasyster som är rätt rolig, men hon visar därmed också på vad som saknas i berättelserna: liv och rörelse utanför protagonisten.


Jag har också problem med tecknarstilen. Inte så att den är dålig, men figurerna ser så barnsliga ut och böcker emellan är det svårt att se skillnad på dem. Böckerna är intressanta i sitt sammanhang, som referenspunkter i den japanska skräckens utveckling, men annars borde det inte vara så svårt att hitta roligare läsning.


(Också från rean, varav avsaknaden av vol. 1)

Viktor Johansson: Eterneller

Det krävs andra ögon för att se luftbubblor i glas bubbla som kolsyra i glas


Eterneller är ett av mina bokrea-köp. Eller fynd, kan jag väl kalla det nu i efterhand då jag valde efter likheterna till Aniara, och nog hade missat boken om det inte vore för den kopplingen. Texten är skriven på poetisk prosa, sammanhängande men inte helt ut begriplig. Ställt mot Aniara rör den sig mer med metaforer än symboler och försöker hitta nya sätt att använda orden på, snarare än att hitta på helt nya ord. Boken är mer av en hyllning än efterapning, för man kan inte säg att Johansson hymlar med avbildningen. (Men läs dem i rätt ordning)


Något har hänt med jorden och de vuxna har dött ut, brunnit upp. Tre tonåriga flickor som levt tillsammans efter katastrofen blir upplockade av ett återvändande rymdskepp. Under en expedition, i sökandet efter en ny himlakropp där de kan bo, faller den ena flickan ner i en glaciär. Saknaden och den kvarlämnade kärleken efter Mira blir central för det drivande Jaget. Medan den andra flickan Cassie är sur för att Jaget försöker tvinga på henne Miras roll, och att det inte är henne Jaget älskar.


Vi hann inte uppfatta sambanden. Hann inte lära oss hur allting hängde ihop och meningen med det. En dag fanns inga lärare, en dag var uppslagsverken i bitar och ingenting hängde ihop i långa kedjor.


I sökandet efter mening börjar de förstå att det ligger på dem att bygga upp civilisationen igen, vilket gör dem villrådiga då de båda är helt ointresserade av pojkar och vill få barn med varandra. Efter ett tag möter de en öde rymdfarkost på drift med en kristall i kvinnlig skepnad ombord som vägleder dem.


Det är andra känslor här än i Aniara, systerkärleken är ett centralt motiv, otillräcklighet och beroendet av varandra. I rymdskeppet som plockar upp dem finns det kvarvarande vuxna, dessa märks dock inte av. Flickorna tar själva på sig ansvaret för att överleva, men kör fast då de har stannat i växten och inte utvecklas längre (om det nu är som de känner eller ett resultat av det som hänt på jorden).


De här sönderfallande och upplösande dystopierna fångar mig på ett helt annat sätt än den monotona och stela formen. Tonen påminner mig en del om Elmigers Inbjudan till de våghalsiga som också har den uppluckrade miljön skildrad ur barnperspektiv.

Stephen King: Liseys berättelse

Jag fick boktipset av Stewe, som har skrivit riktigt bra om boken i inlägget Kärlek Defekt, efter mitt klagande på Under kupolen. Visst har Kingen lyckats klart mycket bättre här.


Liseys berättelse är en rätt märklig bok i sin sammansättning, handlingen vänder ut och in på sig själv och det förflutna tränger sig förbi nutiden. Lisey är änka efter den bästsäljande författaren Scott Landon. Under åren har hon levt i skuggan av sin makes berömmelse och när hon nu konfronteras med sorgen är det fortfarande hans liv hon rör sig igenom. Som figur framträder hon som oresonlig och det finns något utmanande i hennes levnadsval.


För mig drar den yttersta handlingen ner boken rejält. Utifrån inledningen och avslutet så hade jag inte gillat den här boken heller något vidare, däremot är den väldigt stark i sitt bildspråk. Det är en berg- och dalbana men när handlingen kräver ens närvaro så är man verkligen där.


När den är som bäst är det en odyssé både för figurerna och för läsaren, och när vi är i mål har den gått igenom hela känsloregistret. Bokskatten är tillflyktsplatsen Booyamånen som framträder verkligare än något annat i boken. Vi människor verkar nästan ha en intuitiv dragning dit, som funnits där i alla tiden. Platsen rymmer fantasins urkälla varifrån Scott, i gott sällskap, får idéerna till sina berättelser. Källan har en helande effekt men platsen rymmer också alla de rädslor som barndomen samlat på sig.


Boken ska vara ett av Kings personligaste verk och den har en intimitet som flödar över i alla riktningar. Att det är Lisey och Scotts berättelse tar lite för lång tid att glömma bort och känslan blir inledningsvis ”Vad gör jag här?”, men pushad av Stewes omdöme fortsatte jag läsningen och det har varit väl värt det.

P.S. Exclusive


Inget* arkebuserar dina läsförväntningar lika effektivt som bokomslag med reklam och billiga utfyllnadssidor. Vi hjälper till att bekämpa överhypade titlar, så att du får tid till roligare saker.


*utom filmomslag, sidor av kvalitén sandpapper och uttorkade limhäftningar

Anne Plichota, Cendrine Wolf: Oksa Pollock -Det sista hoppet

Det sista hoppet är den första delen i hexalogin om Oksa Pollock; en ny ungdomsserie som följer den populära kombinationen skolmiljö och magi. Efter att familjen Pollock flyttat till London och Oksa inlett första terminen på sin nya högstadieskola börjar hon bli varse att hon kan kontrollera föremål med bara tanken. London och vår verklighet är annars detsamma men däremot finns det ett dolt rike, Edefia, som är osynligt för oss. Där magi är en del av vardagen och även de visa älvorna lever.


Boken lever till största del på sina beskrivningar och har en riktigt fniss-framkallande uppsättning av växter och fantasifigurer som förts med från Edefia. Liksom på sitt stora artilleri av trollbrygder, magiska föremål och praktiska egenskaper. Skolgården i sin tur har sin vanliga charm med bråkstakar, orättvisa lärare, och en föraning av problem som börjar gro mellan Oksa och den trogna vapendragaren och barndomskamraten Gus. Nu när hon har fått magiska förmågor har hans självkänsla gått i botten. Däremellan blir handlingen något utdragen för det är under en stor portion av boken som det egentligen inte händer någonting, men det tar sig.


Där är ett par saker som jag inte kommer överens med. Boken är kramig på ett sätt som slår i överkant. De annars charmiga scenerna med småfolket möts varje gång med högljudda utrop från bokens publik, vilket får det att kännas mer som inövade spexframträdanden än något tillfälligt. All denna uppståndelse gör mig tokig, därutöver hälsas Oksa genomgående av stående ovationer varje gång hon rör på sig. Skådespelet gör också att jag aldrig känner för figurerna och det är svårt att hinna uppfatta allvaret i stunderna där faran hotar. I själva verket blir det Gus´s utveckling och motgångar som blir intressanta då han utgör en mycket komplexare karaktär. Och så var det det där vanliga; hur hade det varit om de kunde få vara kompisar utan att det blir kärleksproblem?

Det är ändå en bok som tjusat mig på sina ställen men jag känner mig inte helt medryckt. Det borde dock finnas mycket kvar att upptäcka, bara de nästkommande böckerna har en kompaktare handling så är jag inte omöjlig.

Harry Martinson: Aniara - en revy om människan i tid och rum

Efter Spektakulärts författarveckor är det primärt titlarna Aniara och Nyaga som bränt sig fast på näthinnan som de jag inte läst, inga nyheter där men jag har skjutit dem framför mig länge nog nu. Aniara främst för att jag tidigare uppfattat den som oläsbar, ett omöjligt diktverk. Nu när jag läst den kan jag väl inte säg att det är så mycket jag begriper, men den tilltalar mig och konstruktionen är inte alls lika skräckinjagande som jag befarat.

Boken är ett rymdepos bestående av 103 okontrollerade verser. Det handlar om den slutgiltiga flykten från vår hemplanet, som till följd av kärnvapenkrig och miljöförstöring är döende. Åttatusen invånare bordar skeppet Aniara för att söka sig till en annan planet där de hoppas kunna bygga upp ett nytt hem, i det här fallet Mars, men skeppet kommer ur kurs och styrs, faller ändlöst, ut i tomma rymden mot Lyrans stjärnbild. Bakom dem går jorden under och istället för att bli räddade har de blivit levande begravda.

Som dystopi känns den med sin olöslighet svår att klå, uppgivenheten är enorm. Jobbigaste känslan är väl just den av att tvingas till flykt utan att kunna återvända hem, ogästvänligheten och urlakningen som väntar dem i den nya bosättningen. Trots det desperata sökandet efter något som kan distrahera människorna från det öde de utelämnats åt och hopplösheten som successivt segrar ombord på farkosten, så verkar besättningen ändå vara de som blev skonade (ställt mot de som blev kvar, eller var ombord på ett annat skepp och nu tvingas försöka överleva på Mars eller Venus).

Lite märkligt kanske så visualiserar jag det hela som en japansk anime. Framförallt för att skeppets Mima, en besjälad maskin som likt en musa återger världarna utanför skeppet för besättningen, envisas med att projiceras som en sådan där bergskristall som alla elaka demondrottningar brukar ha för att se vad hjältarna har för sig. Fast det lär jag nog inte finna något stöd för i texten…

Det är något väldigt meditativt över texten och man vill ta sig tid för varje kapitel. Trots att boken tagit flera dagar att läsa så känns det som jag hetsat igenom den. Texten är lekfull, Martinson bryter mot versrimmen och formelmåtten när han känner för det och han har blandat in en stor del skenvetenskapliga faktan och ett nonsensvokabulär. Även om man inte förstår allt så börjar man ana ett mönster efter ett tag, i ordvalen och hur meningarna upprepar sig, så symboliken i texten borde framträda tydligare efter en omläsning. Och det lär det väl bli en. Annars vinner man nog på att inte fastna i detalj och analysplanet utan istället ta tillvara på överblicken och stämningen som förmedlas.

Eric Idle: Vägen till Mars

Vägen till Mars är något av en metastudie som försöker dissekera humorns funktion, och klä av dem som tagit till sig den som yrke. Som bas framhålls en förenkling av clowntyperna, i motsatsparet Vitansikte och Rödnäsa; rollerna av den intelligenta, allvarsamma komikern och den fåniga, dumma, vilka berättelsens två centralgestalter representerar.

Boken är en humoristisk rymdopera som utvecklar sig i två trådar. Humorparet Alex Muscroft och Lewis Ashby, ackompanjerade av roboten Carlton, far med rymdskeppet Johnnie Ray runt i solsystemet och letar efter nya gig, i väntan på det stora genombrottet som ska ta dem till Mars. Inledningsvis köar de till en audition för ett framträdande i divan Brenda Wolleys show.

Carlton har i sina observationer av de båda nått slutsatsen att humor är något distinkt för människan och arbetar på en studie som ska knäcka formeln för komedi. 80 år framåt i tiden sitter en mikropaleontolog, vår berättare, med nämnda studie och har genom Carltons rapporter kunnat följa utvecklingen ombord på Ray.

Det råder alltså en dubbelreflektivitet, vi överöses med satir och one-liners men tvingas också att tänka. Anmärkningsvärt så lyckas Idle, sin karriär till trots, aldrig riktigt övertyga en om att det finns någon giltighet i hans analyser och slutsatser då de saknar styrka, och bokens svaghet är troligtvis att den aldrig gör några tillslag (småputtrigt tror jag var ordet). Texten är skriven i otakt och har sina obekväma stunder där det är svårt att skilja på komedi och tragedi, vilket dock skänker en känsla av uppriktighet till den. Ni vet att det är ett drag som jag uppskattar väldigt mycket, jag vill kunna urskilja personen som skrivit verket. När det kommer till observationsförmåga och underhållning strålar boken på alla plan; teoretiskt, humoristiskt och handlingsmässigt. Det var länge sedan jag befann mig ombord på ett interplanetariskt kryssningsfartyg, och jag har saknat det.

Inger-Siw Lindell: I labyrinternas våld

På engelska finns termerna Labyrinth; den äldsta formen, engångslabyrinten, och Maze; en labyrint med irrgångar och förgreningar (det brukar vara den allmänna åtskillnaden men det är ingen regel huggen i sten). Svenskan saknar denna särskiljning men i boken nämns bland annat ”Dedalisk labyrint” (efter Daidalos konstruktion som ordet Labyrint tros vara sprunget ur) för den senare labyrintformen som vi oftast associerar till. Det kan nämnas att det i den grekiska myten inte framgår hur Daidalos labyrint ser ut. I boken illustreras den som ett komplext palats inrett med kaotiska irrgångar genom rum och korridorer, och inte som en geometrisk figur.

Den Dedaliska typen vann popularitet först under barockens tid, i form häcklabyrinten konstruerad för parkanläggningar, till meditativ förströelse och underhållning. I sin enklaste form är labyrinten en spiral, i första hand ett grafiskt mönster. Ursprungligen tros labyrinterna ha varit associerade till magi; vandringen var en ritual som gav tur, medvind, fruktbarhet &c. Golvlabyrinterna som kan hittas i vissa kyrkor symboliserade pilgrimsvägen till Jerusalem och erbjöd frälsning.

Labyrinten står som symbol för kosmos, underjorden och döden, återfödsel och liv. På samma gång som metafor för den mänskliga tillvaron, vårt ständiga sökande efter oss själva och svaret på livets mysterium; personlig utveckling, problemlösning, ens omedvetna och ens inre skeenden.

Om det är ett fängelse eller en befrielse beror förstås på om man vet vilken väg man ska gå. Labyrinten utgör en falsk symmetri, men disorienteringen till trots är det i allra högsta grad ett logiskt och ordnat system. Ändå innebär irrgångslabyrinterna ett ständigt letande efter rätt väg, utan att veta om man rör sig närmre eller längre bort ifrån målet, eller runt i cirklar. I en envägslabyrint gör gångarna tvära u-svängar som hela tiden tvingar en att byta riktning och vi rör oss fram och tillbaka mellan det förflutna och framtida, men behöver aldrig oroa oss för att gå vilse. Karaktäristiskt där är att målet är en återvändsgränd; i centrumet möter oss ingången till underjorden men också livmodern.

Boken är en antologi av utdrag och kortare texter i ämnet. Den innehåller kort information om labyrinternas historia och betydelse. En visit hos ett par konstruktörer. Jorge Luis Borges text Biblioteket i Babel, J R R Tolkiens passage i Bergstrappan vid Cirith Ungol (ur Sagan om de två tornen) och utdrag från Umberto Ecos Rosens namn. Kristoffer Leandoer yrar kort om labyrinter i filmer. Bl.a.

Det är en lättfattlig och intressant läsning som utgör en lagom dos om ämnet. Det var flera textstycken som jag inte stött på tidigare och som var riktigt kul att läsa. Då jag under barndomens En bok för alla -prenumeration fick gott om tid att lära mig avsky dessa antologier, som med sina stympade texter mest kändes som makabra bokkyrkogårdar, så blev jag nu positivt överraskad. Vad jag saknar är listor på verk att bocka av på egen hand; för såväl böcker, film, musik och varför inte platser. I slutänden kommer jag att leta efter en utförligare samling då jag vill läsa mer, framförallt om enskilda kulturer, men det blir mer som komplettering än ersättning.