Jasper Fforde: Var är Jane Eyre?

Var är Jane Eyre? är något av en Sherlock Holmes -aktig historia, i en kontrafaktisk verklighet under mitten av 80-talet som till största del kommit att kretsa kring litteratur istället för religion. Framförallt är det gamla klassiska verk som värdesätts, kanske det hundraåriga krimkriget gett ett ökat behov av verklighetsflykt. Man har fått en värld där tidsresor är möjliga såväl som kloning och där avgränsningen mellan vår verklighet och fiktionen inte längre är beständig.

Vår huvudperson Torsdag Nesta (Thursday Next) är anställd på roteln för littkrimmare, i huvudsak ett skrivbordsjobb som handskas med förfalskningar av originaltexter och bokstölder men som nu sätts på hårdare prov.

Jag är lite kluven i mitt förhållande. I huvudsak är det en uppfriskande bok men där finns något som tar emot och som vid ett fåtal ställen när den saktat ner får mig att ifrågasätta om boken verkligen är så bra egentligen, kanske är jag inte anglofil nog. Desto fler gånger ter den sig alldeles lysande och man vill stanna kvar i varje scen.

Höjdpunkterna som sticker ut är när Fforde plockar upp Rocky Horror – kulten och sätter upp ett live performance av Shakespeares pjäs Rickard III, och inte minst Nestas farbror Mycrofts uppfinningsverkstad med bl.a. predikatätande bokmalar (själv är jag för en återgång till fornsvenskan så det är kanske inte så konstigt att jag uppskattar deras restproduktion).

Boken är fullmatad med litterära allusioner och det finns mycket att hämta vad det gäller intelligenta fyndigheter och alternativ historia. Var är Jane Eyre? inleder serien om Thursday Next, som på engelska är uppe i sex böcker.

Ben Hatke: Zita the Spacegirl

Rent estetiskt så är uppstädade serier med rena färger och linjer bland dem som tilltalar mig mest, man behöver aldrig sitta och vänta på att handlingen ska ta sig så man glömmer bort att reflektera över eländet utan de alstrar istället energi som inget annat. Något av en näringsboost. I Zita the spacegirl är detta något som återges även i handlingen; inget ostadigt hoppande mellan en serie snygga bilduppslag och sen är den slut utan en minutiös användning med precision och god humor i ett fartfyllt tempo.

Till handlingen så råkar Zita öppna upp en portal och hamnar på en planet som närstående håller på att bli träffad av en asteroid, samtidigt som hennes meddragna kompis blir kidnappad av skrämmande monster. Planetbefolkningen består av ett fantasifullt sammelsurium av varelser och robotar och utgör en riktigt skön användning av gamla familjära fantasy och science fiction element. Charmigt, fräckt och alldeles underbart.

Zita the Spacegirl: Trailer from Ben Hatke on Vimeo.

27 Januari 2012

"När smyckade segerkransar våra pannor?" vrålade publiken.
"Nu smycka segerkransar våra pannor", fortsatte Rickard utan att bry sig.
ur Var är Jane Eyre? av Jasper Fforde


Emma hittas längtansfullt bölandes, (läsandes), mumlandes osammanhängande om rosor och törnen och let's do the time warp...plz *<|:-.~

Mumin : Tove Janssons samlade serier del 5

Det ska erkännas att jag aldrig har läst muminböckerna, och insamlandet av dem har inte nått upp till mer än två böcker (om muminpappan naturligtvis). Däremot stiftade jag bekantskap med serierna som barn; jag tror de flesta bildrutorna som sitter kvar i minnet kommer från den senare Muminpappa och spionerna. Framförallt lockade de tokiga bakgrundsfigurerna som gjorde en alldeles ombytlig och pillemarisk. Fortfarande så är det väl inte själva mumintrollen jag gillar bäst men de får mig ändå att återkomma av ren trivsel och serierna har en rent oemotståndlig charm. Detta är det sista albumet av Tove Janssons serier, innan hennes bror tog över helt. Albumet är svagare än de tidigare, men även om jag ger svala betyg så har jag fortfarande läst det med behållning. På det hela taget är den här återutgivningen av serierna en stor lycka. I detta albumet;


Muminvinter: Muminfamiljen gör ett nytt försök att gå i ide under vintern men får gäster och som vanligt kan de inte säga nej. Däribland en ouppfostrad Klippdass som gärna snokar rätt på allas hemligheter. Jag är inte mycket för humor som driver med persontyper, gränsen innan det blir rent av elakt är hårfin, så det är en av de svagare berättelserna jag läser i serien och den saknar dynamik, men Klippdassen är en kul figur och ett välkommet besök.


Mumin till sjöss: Tooticki hjälper muminfamiljen att få fart på ett nytt äventyr och det är en klassisk muminutflykt där de möter havets tjusning och oävenheter. Det känns lite som om berättelsen saknar ett egentligt mål, även om det är en trevlig resa.


Klått-djurets frieri: Råddjurets son Klåttdjuret dyker upp och har förälskat sig i Mymlan och får träffa psykiatrikern DR. Schrünkel för att få hjälp med sin osäkerhet. Min favorit i samlingen, som återgår till den yviga och villrådiga mumindalen med sitt fantastiska persongalleri.

Alfred Bester: The Stars My Destination

"It was an age of freaks, monsters, and grotesques. All the world was misshapen in marvelous and malevolent ways."


Framtiden har formats efter upptäckten av Jaunting, en inneboende förmåga hos människan att teleportera sig av ren viljestyrka; med förbehåll att man vet var man befinner sig och är välbekant med ankomstplatsen. Efter upptäckten har samhället blivit mer eller mindre rättslöst och krig har utbrutit mellan de inre planeterna och satelliterna utanför asteroidbältet, som nu alla är befolkade.


Solsystemet är till största delen befolkat av vrakplundrare och dårar. Det är en splittrad värld i oordning. Teknologin har genomgått en ojämn utveckling och saknar övergripande regelbundenhet, den tycks uppstå lokalt efter behov vilket gett många märkliga uppfinningar med nischad anpassning..allt är möjligt om någon bara är galen nog att prova på det och har pengarna. Man behärskar cybernetik och den som har råd kan utvecklas längre än kroppens begränsningar.


Gully Foyle var enda överlevaren i vraket efter rymdskeppet Nomad, på drift. Efter att ha trotsat döden i 170 dagar når äntligen ett annat skepp fram till honom, men det passerar trots att det sett honom. I ögonblicket föds en övertygelse efter hämnd, en drivkraft större än hans tidigare erfarenheter av livet gett honom.


Bortsett från världsbygget är hämndmotivets påverkan på Foyles personlighet intressant att följa, trots att han är en figur som inte nödvändigtvis väcker några sympatier. Han har en försmådd karaktär; saknar inledningsvis förmågan att teleportera sig, besitter inga förmågor eller kunskaper, så småningom sedd som ett hjärnlöst monster... I frågan om inneboende potential hos människan sker en utbrytning ur den mall omgivningen bundit honom vid och han blir något av en religionsföraktande nietzschean som vägrar foga sig och som sätter upp sina egna mål, för att utvecklas mot den slutliga övermänniskan.


Simon säger var snäll att rekommendera boken för mig, som introduktion till sf- klassikerna, och jag kan inte förstå hur jag missat Alfred Bester (för jag medger att jag aldrig hört talas om honom tidigare). Mentalt hos mig placerar sig boken jämte China Miévilles myllrande fantasirikedom och bryter sig ut ur genrerestriktionen vidare mot ingenmanslandet Weird fiction. På andra sidan står tv-serien LeXX; som motpol till den sterila och högutvecklade sf:n, där samhället istället har splittrats och alla är dömda att driva omkring planlöst på sönderskjutna planetspillror till slut, som följd har isolationen gjort så att alla mist förståndet. Arch-Traitor Stanley Tweedle känns som rena nidbilden av Foyle. Det enda som saknas i boken är ett insektskrig, men den kompenserar i gengäld med den häftigaste framställningen av synestesi-egenskaper jag sett.

13/01 -2012

Newly arrived and totally ignorant of the Levantine languages, Marco Polo could express himself only with gestures, leapes, cries of wonder and of horror, animal barkings or hootings, or with objects he took from his knapsacks - ostrich plumes, pea-shooters, quartzes - which he arranged in front of him like chessmen. Returning from the missions on which Kublai sent him, the ingenious foreigner improvised pantomimes that the sovereign had to interpret: on city was depicted by the leap of a fish escaping the cormorant's beak to fall into a net; another city by a naked man running through fire unscorched; a third by a skull, its teeth green with mold, clenching a round white pearl. The great Khan deciphered the signs, but the connection between them and the places visited remained uncertain; he never knew whether Marco wished to enact an adventure that had befallen him on his journey, an exploit of the city's founder, the prophecy of an astrologer, a rebus or a charade to indicate a name. But, obscure or obvoius as it might be, everything Marco displayed had the powers of emblems, which, once seen, cannot be forgotten or confused. In the Khan's mind the empire was reflected in a desert of labile and interchangeable data, like grains of sand, from which there appeared, for each city and province, the figure evoked by the Ventians logogriphs.

-Invisible Cities, Italo Calvino

Och så var det det där med att inte enbart plocka ut författarnas obskyra böcker om städer...

Taiyo Matsumoto: Tekkonkinkreet / Black & White


GoGo Monster är utan konkurrens serien jag har läst om flest gånger här hemma, men nu kände jag mig redo att gå vidare till ett annat av Matsumotos alster. Det är en samlingsvolym på lite över 600 sidor, tidigare utgiven i tre delar, så omfång som en telefonkatalog. Det som främst skiljer sig mellan serierna är att GoGo Monster har en mer fokuserad handling med mer öppna ytor, i den slutna miljö som skolbyggnaden utgör. Tekkon Kinkkreet är rörigare och verkar ha fått utvecklas fritt för att tillslut hamna där den hamnar, den är också hårdare och mer våldsam. De skiljer sig i tecknarstil men känslan är densamma.


Där finns en gemensam känsla av förändring som slår en i båda serierna, man kan riktigt se Yuki i Blacks ögon..lite som om vi nu möter Yuki efter att The Others tagit över, tom och kämpandes för att inte gå vilse i mörkret, nu närmare kanten. Åldersmässigt varandras gelikar.


Volymen handlar om två föräldralösa barn i tioårsåldern som styr över gatorna i Treasure Town, de är stadens själ och det är de som sätter upp reglerna. Något som alla invånarna verkar vara med på för till och med polisen låter dem hållas. White har fortfarande ett barns naivitet och står för oskulden (fast han är inte så tam han heller), medan Black är hans beskyddare, förmörkad och våldsam . De är beroende av varandra för att alls kunna fungera som hela individer och känner allt som händer runt om i staden i blodet. Men främlingar har tagit sig in, vuxna i olika gängformationer som vill ta över och staden håller på att brytas ner i oordning.


Varje volymdel inleds med ett par färgsidor så nu drömmer jag lite om en serie i färgskala. Det är en skön röra som förmedlas i gatukulturen som råder och verket löses upp i surrealism. Det är rofyllda karaktärsporträtt, men som sagt ihåliga och utan tro, ensamma, med inre strider men som framförallt känns äkta. Matsumotos titlar står högt över de andra serierna i hyllan, de flesta tidigare verkar inte gå att få tag på längre så det är väl bara att vänta tills hans senaste Sunny släpps utanför japan (den ska visst utspela sig på ett barnhem).


Sjón: Skugga-Baldur

Det här är en cirkulär folksaga; nu i jakten på en mickelsdotter, som ett spegelvänt eftereko av Balder och Lokes tvistemål. Sagan tar vid 1883, en vinterdag till fjälls med pastor Baldur Skuggason som fått korn på en blå fjällrävshona. I kapitlena stegar dagarna sig sedan bakåt och vi hamnar hos botanisten Friðjónsson som tagit emot en kvinna med Downs syndrom efter att han hittat henne instängd i ett skjul på en av gårdarna.


Boken är kortare än Sjóns andra och har glesare radavstånd. På flera sätt är språket mer lättillgängligt här; ett rakare språk som inte snor in läsaren lika mycket i metaforer och mytologiska sidoturer. Det är ingen svag historia, men av typen som lätt halkar av en för att händelserna tar slut för plötsligt och jag hittade aldrig någon egentlig funktion att hålla fast den i medan jag läste. Där finns en otillfredsställd känsla av ofullständighet, som och motiven bara har presenterats.


Ser man till utgivningsåren är det tydligt att böckerna bara har blivit bättre och bättre. Så jag glädjer mig istället åt att senaste boken Skymningsinferno tillgodosåg allt jag kunnat önska av den här, som annars hamnar närmast den där första upplevelsen jag fick av Sjóns författarskap men som skulle ha kunnat utvecklats betydligt mer.

Haruki Murakami: Hear the Wind Sing

Under förra året deltog jag i Haruki Murakami Reading Challenge och fick väl 2 och 1/3 böcker lästa, i alla fall. Förutom att samla bloggrecensioner och informera om nyheter så har sidan även haft en del utlottningar under året. Utmaningen fortsätter i år; för en tid sedan fick jag Murakamis två första böcker Hear the Wind Sing och Pinball, 1973 därifrån, så nu tänker jag att jag ska bocka för resten av böckerna jag har kvar.


Det rör sig om två väldigt små, häftade, böcker (11x15cm) med skyddsomslag. De har översatts för att kunna användas i engelskaundervisningar men aldrig släppts utanför Japan, men de går att få tag på genom Ebay och liknande sajter.


Hear the wind sing börjar med ett essäliknande förstakapitel om skrivandet som en måttstock och ett hjälpmedel till att undersöka och ta kontroll över omgivningen.


With me, it had to have been the year President Kennedy died that I took my yardstick in hand and began checking things out ever so cautiously. That’s already fifteen years ago, and in those fifteen years I’ve tossed out quite an assortment of things. Just like when an airplane has engine trouble and they start tossing out the baggage to reduce weight, then the seats, and finally they'll even toss out the flight attendants. Over these fifteen years I’ve tossed out all kinds of things, but taken on almost nothing in the process.

Det är den första, men fristående, boken i Trilogy of the Rat; Pinball, 1973 är den andra och A Wild Sheep Chase sista. Bokens jag-protagonist rör sig genom olika fram och tillbakablickar mellan 19-29 års ålder någonting – det är ofokuserat. Och verkar placerad i den där stiltjen där ingenting händer och hans personlighet är mer eller mindre utraderad. Han var tystlåten som barn och där finns en betoning av behovet av att kunna uttrycka och förmedla sig för att räknas, tillsammans med det misslyckade sökandet efter att kunna lägga något till sin person som består. Relaterat till en tanke i boken om att det som inte uttrycks upphör att existera och går förlorat. - ”Civilization means transmission, he said. Whatever can’t be expressed might as well not exist.”


Där finns ingen egentligen handling utan det känns mer som lösa scener som antecknats ner och sedan sammanfogats för att bilda en historia. Kapitlenas mötesplats är en förfluten sommar på baren där protagonisten och hans polare Rat brukade sitta och dricka öl under Collegetiden, i övrigt förflyter tiden i en basial rutinbundenhet. Boken har de existentiella funderingarna och de slumpartade mötena med märkta personer; bl.a. hittas en däckad tjej inne på barens toalettgolv, hon saknar ett finger och har en tvillingsyster hon förlorat kontakten med. Jag har inte riktigt lagt märke till just det här tidigare, hur huvudpersonen uttrycker sig själv genom karaktärerna runt omkring istället för att själv förmedla sig, åtminstone inte med samma insikt. Texten är mer avskalad och enkel än i senare böcker, utan fantastikelement, och referenserna till den västerländska musiken, studentrörelsen och andra återkommande motiv känns närmre .


Jag njöt av läsningen. Boken får väl ses som något av en pusselbit till resten av Murakamis böcker och kan egentligen inte påstås ha någon början och slut, eller ens en plot, utan har väl mer känslan av att Murakami prövar sin skrivförmåga, det gör den dock inte mindre gripande.