Sten Andersson: Filosofen som inte ville tala - ett personligt porträtt av Ludwig Wittgenstein



Jag är inte särskilt bekant med Wittgenstein sedan tidigare. KG Johansson lät honom nämnas i sin bok Chimärerna och därefter har jag tänkt att jag skulle läsa mig in på hans skrifter, vilket inte har blivit av än. Men Wittgenstein är ändå en av få personer som har känts värd att ta sig igenom en 700-sidig biografi för. 

Hans filosofi har på det hela gått ut på att försöka montera ner språket till sina minsta beståndsdelar, för att få fram ett okonstruerat språk som återger världen som den är utan omskrivningar. Men språkets begränsningar har gjort det till en form av ”om ni tror jag menar vad jag säger så förstår ni mig inte” – argumentation, något av en buddhistisk koan, som lämnat åhörarna handfallna. 

Sten Andersson ifrågasätter som utgångspunkt genistämpeln som Wittgenstein försetts med. Tonen i boken är för respektlös för mig och det ter sig befängt att skriva en så omfattande biografi för att nervärdera någon man inte förstår. Han ser till att håna de flesta av Wittgensteins personliga egenskaper - som jag ser det måste man någonstans utgå ifrån att en person är mer än sitt uttryck. Som Andersson själv säger så kan man inte förebrå någon det de inte rår för. 

Men Andersson framhåller även Wittgensteins livshistoria och inre kamp som en existentiell reflektion över det allmänmänskliga och det är trots allt en levandegjord och tilldragande läsning. Även om Wittgenstein långtifrån var något helgon och sällan klarade av att efterleva kraven han ställde på sin omgivning för egen del, så genomled han också ett olyckligt liv fullt av självförebråelser som konsekvens därav. En stor del av hans liv styrs av strävan mot det så kallade anständiga levenet och helst hade han väl kunnat leva som asexuell eremit.

 Född i en mycket välbärgad och uppsatt familj kom han att ge bort sin förmögenhet till sina syskon för att leva som en enkel människa, men han fortsatte att umgås i de högre kretsarna och i praktiken blev det istället hans vänner som tvingades försörja honom. Han avrådde sina elever och älskare från att bli filosofer, till förmån för ordentliga industriarbeten, medan han själv ägnade hela livet åt sin filosofi. Men han var mångfacetterad i sina intressen och under sitt liv sysselsatta han sig också som arkitekt, trädgårdsmästare, sjukvårdare, soldat och folkskolelärare. 

Det är ett väldigt fängslande levnadsöde och Andersson har rätt i att det står sig oavsett vad man tycker om Wittgensteins filosofi, även om jag själv tycker att hans liv och filosofi verkar tätt sammanbundna.

2 kommentarer :

  1. Om det finns en enda upplösande mening/tanke i en text, som ställer allt på sin spets och som man fångas och jagas av i en tankelabyrint, då är det avslutningsfrasen i hans Tractatus - ”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga” (Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen).

    Som att känna igen Essensen utan att kunna sätta ord på det. Som att vakna ur en dröm där alla pusselbitar föll på plats på ett logiskt sätt och upptäcka att man har insikten kvar men jagar lösa fragment som man inte kan sätta ord på. Som att känna ”ja, så är det!” utan att kunna förklara det. Finns att ladda hem på nätet för dem som kan tyska. En liten skrift som dröjer sig kvar. Rekommenderas!

    SvaraRadera
  2. Det var den meningen som gjorde mig uppmärksam på Wittgenstein och jag vill läsa den i sin kontext någongång, litar inte på bilden Andersson målade upp av boken och de tolkningar han gjorde. Dock har jag Filosofiska undersökningar hemma och än så länge har jag inte fastnat tillräckligt för att läsa mer än någon sida, men har förstått att de båda verken skiljer sig betydligt så Tractatus är kanske intressantare?

    Brukar även återkomma till citatet
    "Jag skriver ner en mening, och så skriver jag ner en annan mening - som är raka motsatsen. Och vilken av dem ska gälla?" som Andersson har med från en av Wittgensteinsdialoger, som också känns väldigt precist för hans person.

    SvaraRadera