KG Johansson: Glastornen





Trilogin börjar med Hungrigs namnssång, i en övergångsrit där han ska finna sitt mansnamn, under vilken han möter en varg som förmedlar en profetia om världens undergång där Hungrig lämnar stammen och världen av Is för att bege sig till tornen från de gamla legenderna. Vargen blir hans guide och Hungrig tar efter dess namn.

Stammen är döende, snötäcket brer ut sig, maten tryter och barn har slutat födas. På sin färd slår sig Varg ihop med det vandrande folket ronier och senare blir han indragen i religionskriget mellan kungens och stadsfurstarnas arméer när kungen vill övertyga folket om sin version av bokens kristendom.

 Världen har gått under en gång tidigare i ett kärnvapenkrig. Isolerade ute öknen, i de mystiska tornen finns resterna av den tidigare civilisationen som lever instängda, apatiska, och iakttar världen ifrån sina glasspiror.
I världen finns också vetsormunkarna som har tagit på sig att bevara och samla in så mycket information de få tag på, men orderns oöverskådliga samlingar är hemliga för omvärlden och all information ser ut att förmultna till stoft innan någon kan få någon nytta av den.


Kärnvapenkriget och dess efterlämningar får scener ur Apornas planet att flasha förbi och på enstaka ställen gjorde Stephen Kings fantasyböcker sig påminda hos mig.. fast sen är det allt det där gåendet, och i den andra boken börjar i princip allt om från början. Böckerna är genretypiska; till en början naturnära historisk fantasy men med postapokalyptiska inslag, och påminner mycket om serierna jag läste när jag var yngre; åtminstone i andan. Dock känns de tama i jämförelse, utan starkare känslomässiga höjdpunkter som når fram. Jag känner nog inte att böckerna tillför särskilt mycket, dess olika kulturkrockar till trots, i proportion väger det töliga fortfarande över. Och andra sidan så har jag väl inte direkt sparat de här böckerna i tron om att de skulle bli framtida favoriter och de är roligare än vad jag hade förväntat mig.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar