Peter Høeg: De kanske lämpade

Efter att ha flyttats runt mellan olika institutioner har Peter placerats på Biehls privatskola i Köpenhamn. Det hela faller sig tämligen svårgreppbart eftersom det är en skola för högt presterande elever och han själv anses som ett svagtsint problembarn. På skolan träffar han två andra elever, föräldralösa likt han själv och med en överensstämmande historia bakom sig, som inte heller hör hemma där och inte vet varför de är där eller hur länge de är tänkta att stanna.


Peter Høeg har skrivit in sig själv i historien, som författaren som reflekterar och skriver om sina uppväxtår. Skolan porträtteras som ett stort urverk barnen tvingas följa; inrätta sig efter och leva upp till, men Peter och hans vänner ryms inte i skolans gemensamma tid utan lever i en egen. Under tiden tillsammans planerar de för att avslöja skolans plan, vad den gör med eleverna, och komma till rätta med tiden.


Boken utspelar sig under 60 och 70 –talet och själv ser jag ingen skillnad på alla de internatskolskildringarna som finns. Bok som bok. Det är dock kul och överraskande hur eg helt byter stil i sina böcker, även om jag tycker att den här är rätt tråkig så finner jag den språkmässigt betydligt bättre skriven än Kvinnan och apan som jag läste sist. Fröken Smillas känsla för snö har jag inga minnen kvar efter annat än att jag fick tvinga mig igenom boken och att det var en ren pina.


De kanske lämpade har längre teoretiska passager om tiden och varat, som i slutstycket närmar sig de djupare erfarenheterna som jag vill få ut av en bok. Fast jag kan inte säg att den når dit, på det hela känns boken och dess tankegångar för diffusa och varje gång den når fram till en slutsats så frågar jag mig hur det alls är tänkt att hänga ihop. Men det ser väl ut som att jag kommer fortsätta beta av Peter Høegs böcker...

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar