Henrik Örnebring: Kapten Nova vid planetpolisen

Vid det här laget är jag rejält trött på förlagshajper och boksläpp, så när jag når fram till de där bortglömda verken i bokhyllan som jag aldrig hört något om.. föreställer jag mig dem märkta med en blinkande neonskylt som läser ”succé”. Fast i slutänden så får jag nog ändå sammanfatta den här boken som hellre än bra, precis som de andra.


Handlingen i sig lovar gott för ett rymdäventyr på ungdomshyllan. När mobbningen på skolan nått gränsen för vad som är uthärdligt kommer Kapten Nova från planetpolisen Johan till undsättning och för honom med till det IA- styrda rymdskeppet Zita. Men polisyrket har utvecklats till en fasad för mediakändisar; istället för effektiv brottsbekämpning går deras uppdrag ut på att se bra ut i tv och få flest tittarsiffror under polisjakterna.


Kapten Nova vid planetpolisen är underhållande och har en skön uppsättning figurer vars egenskaper jag gillar. Men medan ungdomsböcker på ett enkelt sätt brukar ha en del att säga om livet tappar den här boken bort sig bland alla reglage och spakar i försöken att få till häftiga teknologiska beskrivningar. Där jag vill ha fart och precision är den pratig och rörig. Det känns också som att boken hamnar utanför sin målgrupp, den är för komplicerad.


Trots Johans moraliska dilemma är det en bok till största delen utan djup, men hade den kortats ner och om Johan fått ett mer känslomässigt spelrum så tror jag att den skulle ha blivit riktigt bra. Även om jag har mina invändningar så är det en historia som jag trivs bra med när den spelas upp i mitt huvud, efter att jag har kommit bort från själva texten.

1 kommentar :