Ursula Le Guin: A Wizard of Earthsea


There are Those living in Unity with Tao since ancient time. Thanks to Them – the sky is pure and the earth is stable, the nature is gentle and the rivers are full of water, the valleys are covered with flowers, all living beings multiply, the heroes of the spiritual Path are paragons of virtue. All this is provided by Those Who achieved the Unity!

-Lao Tse, Tao Te Ching


A Wizard of Earthsea är den första delen i hexalogin om Övärlden. Efter att först nu ha läst boken så börjar jag ifrågasätta om det verkligen är böckerna jag har hört gott om, eller bara världen de utspelar sig i (eller om jag har inbillat mig rosorna helt och hållet). Självklart så uppskattar jag boken för den påverkan den haft på efterkommande fantasyförfattare och jag kommer att fortsätta på den här samlingsvolymen tills det är dags att lämna tillbaka den till biblioteket, fast just nu så har jag svårt för att sätta mig in i bokens genomslagskraft.


Berättelsen har formen av en utvecklingsroman och börjar underifrån med, vad som anses som, Sparrowhawks/Geds brister och felaktiga handlingar. Vi får följa hur han introduceras för magin, blir lärling och skolas. På vägen gör han misstaget att släppa ut en skuggvarelse till världen, varefter han väljer ett liv i exil för att ingen ska komma till skada när monstret kommer efter honom. Hans väg blir en Odysse över havet, till självkännedom.


Le Guin säger själv att boken går att härleda till Taoismen. Jag tycker nog inte att kopplingen tillför särskilt mycket, förmodligen klarar sig boken bättre utan och jag borde ha skippat den ingången. Men därigenom ligger det en, inte särskilt vidare implicit, tyngd på motsatsförhållanden, att bibehålla balansen i allting, och på figurernas agerande. Att lära känna sin omgivning och varats innersta väsen. Jag antar att böckerna återkommer till drakarna och deras outgrundlighet… då Ged trots allt tituleras som dragonlord, nu känns mötet med dem lumpet kort och som det mesta andra som händer ganska orelaterat till historien.


Dessvärre tycks handlingen springa ifrån sig själv så upplägget blir nästintill fragmentariskt, platserna får aldrig sina historier berättade. De stora händelserna läggs i bakgrunden och sveps förbi och istället blir den tråkiga och givet förutsägbara jakten på Dark Ged överexponerad och klumpig. Den återberättande formen på texten hjälper inte till utan gör det traggligt odynamiskt; under långa passager klarar jag inte av att visualisera alls utan dåsar till på var och annan sida. Boken är bara 166 sidor lång och ändå hängde jag med jättedåligt.

5 kommentarer :

  1. Jag har också svårt att inse storheten med den här boken. Jag läste bara första och sen tröttnade jag, men vad jag har hört så blir de bara bättre och bättre så man kanske borde ge serien en chans till :)

    SvaraRadera
  2. Det där med taoismen missade jag helt...
    Tyckte ändå Trollkarlen från Övärlden var rätt bra. Man får ta den som den utvecklingsroman för ungdomar som den är, sen hoppas jag att de olika ställena fördjupas i de nästkommande böckerna. Här är min recension (fast den har du redan sett) http://catacombkitten.wordpress.com/2011/10/08/ursula-k-leguin-%E2%80%93-trollkarlen-fran-ovarlden/

    SvaraRadera
  3. Syrran började läsa boken i julas, vilket gjorde mig varse om taoism-grejen. Annars skiljer sig väl inte upplägget så mycket från andra fantasyböcker, så hade inte sett det utan att veta om saken på förhand.

    Jag tänkte på att scenerna ger ett annat intryck med en långsammare lästakt. Fast jag tycker nog att bra böcker håller oavsett ålder

    Eli: Förstår dig! :-)

    SvaraRadera
  4. Jag gillar de tre första böckerna, mycket, men har faktiskt avstått från att läsa några av de senare skrivna uppföljarna; jag har svårt för idén med att skriva fler delar i en redan avslutad bokserie, och Övärlden-trilogin har ett mycket tydligt slut (och ett bra sånt!).

    Jag tror att det här är en av få böcker som jag faktiskt föredrar att läsa på svenska. Delvis beror det nog på att jag läste den som liten, men också för att Sven Christer Swahns översättning är så bra och Inger Edelfeldts omslag är inte dumma de heller.

    Taoism-vinkeln har jag inte hört talas om förut men jag vet inte om jag tycker den låter så viktig. Det långsamma tempot och talet om balans känns mest som klassisk sago-filosofi, även om LeGuin ser det som ett medvetet inslag.

    Jag vet många som tycker att trilogin är ganska trist, kanske till och med de flesta som jag vet läst den, så det är helt klart jag som har avvikande åsikt :-)

    SvaraRadera
  5. De kanske översatte böckerna lite för bra.. :-)

    Gillade bokens "hållpunkter", fast de spurtades ju förbi innan man hann fatta vad tusan som hände. Som häxan och andestenen, är fortfarande inte med på vad som hände där :-p

    SvaraRadera