K.G. Johansson: NIVÅ 13

Jim är något av en Ender-grabb i boken, mobbad i skolan och förpassar tiden till arkadhallen. Han får hem ett simulatorspel uppbyggt efter Odysseus, i gåva från speltillverkaren. Vilket slukar all hans tid och som så småningom blir svårt att urskilja från verkligheten.


Jag läste en annan LL -bok strax efter bokrean, Helena Östlunds Flykten från Nova, men blev något avskräckt efter det. På grund av monotonin i de dystopiska dialogerna och handlingen som i min mening rann ut i sanden.


Men det är faktiskt inte så mycket som irriterar mig här i Nivå 13 när det kommer till formen. Mest att det är en annan betoning på beskrivningarna; som inledningsvis känns aviga då de fokuserar på detaljnivån för att fånga omgivningen och det som händer, istället för utifrån ett mer översiktligt perspektiv. Annars är det ett skönt driv, och behagligt att läsa så här utan en massa plotter. Just nu ser jag mest fördelar med det hela och får lust att göra det till en vana att varva mina insnärjda läslistor med lättare böcker. För jag tyckte mycket bra om handlingen, boken slutar dock mjäkigt.


Bokens gråskaliga illustrationer har en ”cartoony” -stil. De gör mycket för att pigga upp det rätt tråkiga intrycket som storstilen ger vid en genombläddring. Fräcka, men jag är inte riktigt med på varför figurerna ser ut som trädockor och vart deras näsvingar har blivit av…

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar