Juli Zeh: Örn och ängel

”De socialistiska konsekvenserna av det kollektiva inträdet i det postmateriella samhället”

Mitt under deras sista telefonsamtal skjuter Jessie sig genom örat, och lämnar Max med en sprängd trumhinna, drogmissbruk och utan flickvän. Han säger upp sig från advokatfirman där han jobbar och ringer en kväll in till radioprogrammet Samtal om en karg värld, där han kommer i kontakt med radioprataren Clara som senare söker upp honom och vill skriva en uppsats om hans fall.




Hon skulle ha kunnat vara tjugo, sexton, egentligen till och med tolv, hon pendlade mellan olika åldrar, allt efter hur ljuset föll, kanske också efter vad hon just tänkte eller ville säga. Nu hade hon solen i ryggen, och hennes ögonfärg tycktes ha blivit mörkare med åren, nästan svart, kanske var pupillerna onaturligt utvidgade, eller så hade hon två hål i ansiktet, hål som jag kunde ropa ner i och höra efter om det kom något eko.


Figurerna är utmärglade, bottenlösa utan yta, och på väg att dö ut. Medan Max har blivit likgiltig inför livet förtvinar tjejerna i sin tur framför ens ögon, de kastas runt som lealösa vantar och Max släpar bokstavlig runt på dem; sparkar lite på dem emellanåt för att se om de är vid liv. Det är hetsigt och kaotiskt, men på ett dämpat sätt som tar sig all tid i världen. Historien berättas genom Max paranoida drogrus, med ett panorama som vrider sig i värmeböljan och får figurerna att kuva under. Bilden av vad som händer är förvrängd och oskarp.

Vi står mittemot varandra och jag betraktar hans mörka ögonglas, som hela gatuteatern spelas upp i. En turistbuss kör in i huvudet på honom, krymper och försvinner, någon flanerar i bakgrunden, Himlavalvet ovanför taklisterna spricker upp i vidvinkel, och i förgrunden är jag själv, likaledes välvd längs den konvexa krökningen, med alltför stor näsa.


Zeh är sannerligen min favoritnihilist och jag älskar hennes tomma figurer, kanske lite särskilt i den här boken. Det är mycket osagt som fångas upp i porträtten och det är en berättelse som man snabbt blir hemmastadd i trots avsaknaden av djup. Mycket tack vare att språket är en sådan fröjd, hon har en riktigt skön återspegling på sina beskrivningar.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar