Fredrik Härén: De ickesynliga

I det yttersta talar boken om ett samhälle som lever mitt ibland oss men som vi inte kan uppfatta med våra sinnen. Min impuls är att tanken är alldeles för lättillgänglig och porträttet av deras levnadsvanor allt för osannolik, men jag uppfattar det inte som själva poängen med boken utan snarare är den en attack mot vår oförmåga till nytänkande.


Tanken på vad som gör att människor tar till sig något som sanning är intressant, liksom iakttagelsen av hur hårt vi håller fast vid vår egna verklighetsbild och viljan att klä på andra den - oförmågan att lyssna. Det är väl värt att ifrågasätta, men framförallt så tänker jag under läsningen på hur vi reagerar på och uppskattar information och åsikter som upprepar det vi redan vet, gentemot de som försöker visa nya perspektiv och hjälper oss att utvecklas.


I det avseendet så känns det som att boken har en liten medjakande läsarskara i åtanke, utan att för den delen själv tillföra något nytt, och den är rätt självgod. Huvudproblemet är att den känns som ett internt skämt tänkt att provocera, och uttrycket stämmer inte överens med innehållet. Jag tar hellre intryck av människors levnadsvanor än deras retorik.


Så det är ingen bok som jag vill tycka om, men faktum är att jag hoppas på fler.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar