Andreas Roman: När änglar dör


I boken är Satan berättare och han står här i sin återgivning av skapelsemyten jämsides Iavhé, som en del av Gud. Boken tar fasta på en tudelning där Gud även inrymmer Djävulen, och de var två om skapelsen: Iavhé som efter bristerna i skapelsen ville ge människorna i den en chans att gottgöra sig; och Isamael som helst ville förstöra skapelsen istället för att dra ut på misslyckandet. Djävulen får en abstrakt form som betraktare, tvivlare och anklagare och existerar både fängslad i helvetet, vid guds sida och bland människorna. Men reflekteras i Isamael som också ter sig som den verksamma och närvarande sidan av Gud.


Redan av änglarna förväntar jag mig en överdådig entré som förmörkar solen och kastar skugga över mänskligheten; i bilden av Gud rör vi oss bortom vad orden förmår att uttrycka. Visserligen är människorna, som här aldrig får några sympatier, mycket små och obetydliga, men det hindrar inte att vi får en mänskligt förkroppsligad Gud som urskiljer sig enbart som överst i hierarkin - med änglarna som tjänare och människan som myrfarm.


Där finns en apati i boken som jag inte vet om den är avsiktlig eller ej, men vare sig handling eller mening når fram till mig utan det känns mest som en vilsekommen röra. Det enda som bryter letargin är stunderna av blodspillan, i vilka både människor och änglar dör. Men inte känns de särskilt övertygande kraftfulla och av vrede laddade. Däremot så gillar jag ovanifrån perspektivet och den historiska utvecklingen av hur bristerna i skapelsen förstoras. Hur influenserna sprider sig liksom hur individerna formas både i sin undergivelse och upproriskhet.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar