Steve Savile: Houdini's last illusion

Genier behärskar kaos, eller hur det nu var. Houdini’s last illusion är ett bra exempel på hur ointressant det är med språkriktighet. Det är en lättläst bok i negativ bemärkelse, i stort sett fri från målande beskrivningar och figurerna har lika mycket karaktär som klippdockor. Skildringen är strikt utan minsta antydan av den tidigare fritt muterande berättelsen, och förkortad till ett långnovellformat på 70 sidor. Livlöst och jättetråkigt.


Döden börjar följa Houdini i hasorna och vi närmar oss hans sista dagar. That’s it (jaja, det kanske finns tre fyra avlidna magiker som tittar på, övernaturligheter och resor genom tiden, med..). För mig som inte är särskilt påläst om utbrytarkungen blir det en intetsägande berättelse. Den som är mer insatt får säkert en bättre känsla för tiden, men i gengäld en berättelse där författarens idéer aldrig förverkligas utan faller platt. Förmodligen kan skildringen toppas av vilken historiebok som helst om Houdini’s liv, för det är knappast de fiktiva bitarna som drar.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar