Sarah Singleton: Damen under isen

Hon sträckte ut handen och skrev sitt namn i dammet. Mercy Galliena Verga. Och året -1890. En spindel kilade längs en silkestråd till nätet som satt mellan spegeln och bordsskivan. Hon blickade in i spegeln, såg forskande på sitt ansikte, försökte föreställa sig hur hon sett ut om inte hennes klänning varit gammal och smutsig. Hur skulle folk se henne nu om de hade kunnat se henne, de vanliga människor som levde i ljuset utanför det hemliga huset?


Tiden är ett väldigt centralt tema i boken: tid som har förlorats, runnit ut, stannat, passerat, glömts, sparats…begränsad tid och evig tid. Systrarna Mercy och Charity lever på herrgården Nya seklet. Mercy håller på att vakna upp ur en tidsbubbla, där samma vinterkväll har upprepats så långt tillbaka hon kan minnas. För första gången börjar det ske förändringar inne i huset och för varje upprepning börjar hon att minnas och ifrågasätta det förflutna. Samtidigt får framstegen hennes värld att förfalla, allt eftersom illusionen släpper efter och hon ger avkall på tryggheten i att slippa undan verkligheten.


Namnen på de båda systrarna i boken drar mig omedelbart tillbaka till Merricat och Constance i We have always lived in the castle. Det är flera gånger i boken man tycker sig hitta fram till andra verk, men retfullt springer den före och tetas med en. I själva verket var boken en väldigt positiv överraskning just för att den känns genuin och återupplivad, de gotiska motiven blandas om och förhöjer läsningen.


Jag tycker mycket om skiftena som äger rum i boken mellan det förfallna kråkslottet som är deras hem, det krampaktiga taget om ett tidigare lyckligt liv, och världen utanför. Dessutom är det mycket rörelser och ljud i bakgrunden som verkligen trycker på och spricker igenom som solstrålar, man kan riktigt andas in allt damm som virvlar upp.


Svagheten ligger i de tekniska beskrivningarna, de bågnar på sina ställen när man stannar upp vid dem och jag har inte riktigt vågat ifrågasätta dem, med fara för att de inte ska hålla. Främsta anledningen till att jag tar upp saken, trots att den egentligen inte drar ner historien nämnvärt, har egentligen mer med presentationen att göra. Det är en ask i ask –berättelse med flera nivåer; Mercy börjar skriva sin egen historia för att bryta sig ur det öde som redan har skrivits åt henne. Inuti boken finns det minst två exemplar till av den, och alla är illustrerade. Lite kinkig är jag över att inte min är det, och bokomslaget stämmer inte med den suggestiva scenen jag vill ha där.

2 kommentarer :

  1. Det är något med Sarah Singleton. Jag har läst några av hennes böcker och i efterhand kommer jag knappt ihåg vad de handlade om eller vad jag tyckte när jag läste, förutom att de hade jävligt bra stämning.

    SvaraRadera
  2. Hon har skrivit fler böcker alltså.. :) Det är nog lite som du säger med den här med

    SvaraRadera