Mårten Sandén: Ett hus utan speglar

Thomasine (Tommy) och hennes pappa har flyttat in hos tant Henrietta, som har varit sjuk under en längre tid och ligger för döden. Under lov som det här är kusinerna också där, och så här tätt inpå varandra så går deras olika personligheter inte att komma ifrån. Utan de kräver sitt utrymme och Tommy är deras observatör.


Det är ett stort och gammalt hus vilket barnen brukar utforska, och den minsta flickan Signe hittar en garderob som tidigare har varit låst. När hon kommer ut så verkar hon förändrad och är inte den där lilla tysta flickan längre, utan helare på något vis.


Språket flyter på bra, på ett sätt som gör att man ser förbi det när man läser och inte reagerar på att det är just ord man läser. Undantaget för de engelska termerna ”granny” och ”the changing room” som känns malplacerade den enda gång de används (Henrietta har engelskt påbrå, men det känns ändå mest som en brist på svenska ord).


Det är en spännande historia. Jag kan tycka att det är tråkigt hur verkligheten brer ut sig och att där måste finnas en så uttalad sedelära som förklarar betydelsen av allting som händer, magin hamnar i skuggan för de vardagliga förvandlingarna. Gärna hade jag sett en större betoning på de historiska inslagen som finns, och deras koppling till huset.


Men det är en bra utvecklingsroman som har sina tänkvärda poänger, och jag känner mig väldigt hemma i miljön och familjerna som trängs där. Varje kapitel inleds med en illustration av Moa Schulman, vilka går mycket väl ihop med berättelsen . Jag har fortfarande inte kommit till skott med Sandéns serie om Jannike Faltin, men det känns bra att åtminstone ha fått stifta bekantskap med en av alla de böcker han har skrivit.

2 kommentarer :

  1. Verkar intressant!

    Illustrationerna av Moa var ju tokmysiga. Kikar runt på dem på hennes hemsida nu =) Tack för tipset!

    SvaraRadera
  2. Kul att du gillar =) Visst är de lite speciella?

    SvaraRadera